2015-05-11 Olle Larkö, Dekan vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet

Excellent forskning och trygga forskare

Ett ”tenure track”-system anses öka tryggheten för enskilda forskare, men ”automatiska” befordringar kan vara kontraproduktiva. Om dörren stängs för externa rekryteringar riskerar universiteten minskad mobilitet och konkurrenskraft, skriver Olle Larkö, dekan vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Olle Larkö
Foto: Göteborgs universitet

Det är trångt i akademins karriärsystem, vilket bekräftas i en analys från Vetenskapsrådet (Curie: Det är trängsel i karriärsystemet). Den viktigaste orsaken är att vi utbildar för många doktorander, som vi helt enkelt inte har plats för inom universitetssystemet. Däremot behövs de inom sjukvård och industri.

Jag föreslår därför tre åtgärder som enligt min åsikt skulle bidra till att öppna upp akademins karriärvägar. Dels genom att fler forskare går vidare utanför akademin, dels genom en tydligare nivåindelning av fasta tjänster inom akademin.

1) Öka mobiliteten

Från olika håll framförs behovet av ett ”tenure track”-system, som anses öka tryggheten för forskare. Men det finns också risk att befordringar och konverteringar kan vara kontraproduktiva.

Ett exempel är de biträdande lektorat som blir allt vanligare i universitetsvärlden. Tanken är att de biträdande lektoraten konverteras till fasta lektorat, förutsatt att vissa kriterier är uppfyllda. Problemet är att kraven är ganska låga – i princip alla biträdande blir idag lektorer och förr eller senare professorer. Det är naturligtvis bra för den enskilde, som får en tryggare anställning. Men ur universitets synvinkel, eftersom den vetenskapliga världen är så extremt konkurrensutsatt, kan dessa ”automatiska” befordringar stänga dörren för externa rekryteringar vilket leder till minskad konkurrenskraft och minskad mobilitet.

Avvägningen mellan att tillsätta fasta tjänster med en närmast reglerad befordringsgång och att skapa maximal internationell konkurrenskraft är svår. Jag menar dock att man kan nå en kompromiss genom att i ökad utsträckning ha tillsvidareanställningar, men att tjänsterna bör konkurrensutsattas på varje nivå. Den som vill ha en högre tjänst, t ex som lektor eller professor, måste söka om den i konkurrens med forskare även från andra universitet.

Det ökar dessutom mobiliteten. De externa utvärderingar som gjorts av svenska universitet, bland dem mitt eget här i Göteborg, visar också att vi måste öka forskarnas mobilitet. Detta kan göras på olika sätt, till exempel genom ett återvändarbidrag som lockar talangfulla forskare att återvända ”hem” efter en postdoc utomlands.

2) Ge forskarna mer stabila ekonomiska förutsättningar

En forskningsverksamhet finansierad av kortsiktiga externa projektpengar leder till minskad långsiktighet och minskad finansiell handlingsfrihet. Vi behöver därför röra oss bort från dagens riktade utlysningar från till exempel regeringen, och istället satsa på en ökad andel fakultetsanslag. Detta har historiskt visat sig ge bra effekt – det är Göteborgs universitets Nobelpristagare Arvid Carlsson ett lysande exempel på. Ökad andel fakultetsanslag skulle också frigöra forskningsresurser. I dag lägger en forskare orimligt mycket tid på att skriva ansökningar om forskningsmedel – tid som istället skulle kunna spenderas på att, just det, forska. Och mer forskning innebär ökad meritering för att kunna konkurrera om de högre tjänsterna.

3) Anställ naturvetarna

Forskande läkare har ofta en klinisk trygghet (anställning på sjukhus) att falla tillbaka på om de externa forskningsmedlen uteblir. Det har inte till exempel naturvetare, vilket gör deras karriärer ryckigare. Jag anser att naturvetare är underutnyttjade i sjukvården: många av de arbetsuppgifter, bland annat kvalitetshantering, som i dag sköts av läkare och sjuksköterskor skulle skötas minst lika bra av disputerade molekylärbiologer och andra naturvetare. Det är i dag, enligt min mening, en överfokusering på att främst anställa läkare och sjuksköterskor inom sjukvården.

Vi bör ha öppnare kanaler mellan akademi och sjukvård, och gärna även till industrin, så att forskare under olika faser av sin karriär kan vara anställd på olika ställen. Idag är det onödigt svårt att gå mellan näringsliv och akademi och tvärtom.

Dessa tre åtgärder skulle både ge ökad anställningstrygghet för forskarna, samtidigt som excellens premieras genom att de bästa konkurrerar om de högsta tjänsterna.

Olle Larkö
Professor i dermatologi och venereologi och dekan vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet

5 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Alberto Tiscornia

    Hej,ditt kompromissförslag om att konkurrensutsätta tjänster när någon ansöker om befordran innebär att man avskaffar befordringsreformen bakvägen. Om en lektor söker befordran till professor och "professuren" utlyses och någon annan får den, vad gör vi men den icke befordrad lektor? Vi får två anställda i stället för en. Eller ska vi avskeda lektorn för att han inte fick tjänsten? Du blandar ihop utlysningar med befordringar och det låter sig inte göras. Befordringsreformen tillkom för att det fanns massor av professorskompetenta lektorer men inga lediga professorstjänster. Vill du gå tillbaka till den tiden tror jag du är ganska ensam om det.

    2015.05.12

  • Jan Weiland

    Jag håller med Olle Larkö. Jag kommer själv från Teknisk/Naturvetenskaplig fakultetd där den kliniska delen av verksamheten saknas. I stället är det kanske mera tonvikt på undervisning. Jag har själv upplevt situationen som Alberto Tiscornia beskriver att man har två personer för samma tjänst. I allmännhet har detta lösts utan att tidigare medarbetare behövt lämna högskolan. Jag håller med Olle Larkö att en differentiering efter kompetens av ordinadie tjänster är önskvärd. Själv är jag nu pensionär sedan 2011 men under min aktiva tid upplevde jag ofta att social kompetens tillåtes att spela en för stor roll på bekostnad av vetenskaplig kompetens. Ett problem med att ha många professorer är att ämnesområdes kompetenserna ofta överlappar kraftigt. Den gamla ämnesföreträdarrollen försvinner därför i praktiken. Detta ger i sin tur upphov till huggsexa om uppdrag och doktorander inom ämnesområdet. Här kommer återigen social kompetens ofta att vara avgörande. För att garantera en optimal vetenskaplig utveckling behöver vi därför ge större utrymme för opartiska vetenskapliga bedömningar som kan ske vid tillsättandet av tjänster.Jan Weilan, Professor emeritusChalmers

    2015.05.13

  • Virginia Claudio

    I see benefits in all points brought up and advocated for by Olle Larkö. However, limiting my comment to the first point, I think that the main problem lies in the actual meritocratic assessment step and how it is performed. If the assessment process is faulty, it doesn't matter how many times scientists have to face it, there will be always a way through that will not necessarily promote the best candidate. I think efforts should be placed in improving the selection/promotion criteria and transparency, e.g. by anonymizing the selection steps (at least some) for positions and grants applications.

    2015.05.22

  • Alberto Tiscornia

    Alltså, återgång till det gamla, ännu en gång. Jag är stark motståndare till detn gamla och otidsenliga "ämnesföreträdarrollen". Ett kollektivt akademiskt ledarskap är vad som tiden kräver, inte småpåvar.Tack för ordet.

    2015.05.22

  • Gunnar Sorelius

    Har någon tänkt på gymnasierna som arbetsmarknad för doktorer? Jag hade till exempel två doktorer och en före detta docent som lärare i mitt gymnasium på 50-talet. Alla tre var mycket uppskattade och respekterade och hade, skulle jag tro, en ganska bra lön.

    2015.05.29