Doktorander är inte billig arbetskraft

Doktorander är en utsatt grupp som generellt mår dåligt. En ny studie visar exempelvis på en ökad förskrivning av antidepressiva och ångestdämpande läkemedel under doktorandtiden (1). En orsak kan vara arbetsbelastning – att det finns orimliga förväntningar från universitetsinstitutioner på att doktorander ska hinna med alla möjliga arbetsuppgifter. Pressen späs på av karriärcoacher i sociala medier. De målar upp en bild av att forskarstuderande kan bli experter på allt genom att åta sig extra arbetsuppgifter. Även doktoranderna själva har liknande förväntningar trots att detta merjobb egentligen inte ryms i studieplanen.

Det är förstås bra med kurser och praktik som förbereder en för arbetslivet. Men det finns en risk med många outtalade arbetsuppgifter där doktorander snarare utnyttjas som billig arbetskraft. Det är svårt att komma åt tyckandet på LinkedIn men åtminstone våra lärosäten bör verka för att forskarutbildning är lärande – inte arbetslivserfarenhet med låg lön.

De målar upp en bild av att forskarstuderande kan bli experter på allt genom att åta sig extra arbetsuppgifter.

Vi behöver en hälsosam samsyn på vad forskarutbildning egentligen innebär. Det är fantastiskt att vi ger forskarstuderande möjligheten att lära sig forska. Deadlines, förväntningar och mätbara resultat i all ära, men det primära med en forskarutbildning är att lära sig bli en forskare. Det sekundära är att upptäcka ny kunskap som (förhoppningsvis) är till gagn för samhället.

I Sverige är forskarutbildningen ofta kopplad till en tjänst med lön. Det är vanligt att administrativa uppgifter, undervisning och kursansvar uppgår till 20 procent av utbildningen, vilket gör att den då blir fem år i stället för planerade fyra år. På så vis är det en anställning med forskning och inslag av andra arbetsuppgifter men det är fortfarande en utbildning som motsvarar 240 högskolepoäng. Den tiden ska fyllas med tillfredsställande variation och kreativitet – inte med rutinmässiga åtaganden.

Forskarstudier liknas ofta vid en tratt: man börjar brett men smalnar sedan av och fördjupar sig inom något specifikt. Någon gång – det kan vara efter två år eller strax innan avhandlingen är färdig – så gäller det att vända på tratten och omvandla alla resultaten, lärdomarna och den nyvunna kunskapen till (förhoppningsvis) praktisk nytta.

Även när forskarutbildningen bedrivs inom en sådan forskargrupp är och ska den vara en utbildning.

Att skriva en forskningsplan, koordinera experiment, analysera data, sammanställa resultat och presentera slutsatser gör dig varken till projektledare, kommunikatör eller skribent. Det är inte heller meningen. Forskarutbildningen ger dig bredd och djup inom den akademiska världen.

Det finns forskargrupper som fungerar som små företag. De har stark industriell koppling, nära till samhällsnytta och styrs på ett sätt som till synes inte går ihop med akademisk frihet. Men även när forskarutbildningen bedrivs inom en sådan forskargrupp är och ska den vara en utbildning.

Jag vill värna om den resa doktorander gör som just studenter. Det är en sak att doktorander behöver förbereda sig för arbetslivet efter sina forskarstudier. Men det är inte rimligt att skapa förväntningar på att de ska lära sig allt om arbetslivet innan de befinner sig i en sådan miljö. Som doktorand får man en inblick i mycket, men inte färdigheter att ta sig an allting utanför den akademiska sfären så fort man har försvarat sin avhandling. Och det är okej! Projektledning, dokumentation och beslutsfattande är bara några procedurer som ser väldigt olika ut inom akademin jämfört med till exempel inom industrin.

Men ingenstans ges samma möjligheter att utforska, fördjupa och upptäcka som under tiden som doktorand.

Förhoppningsvis finns det utrymme för nya upptäckter och personlig utveckling även utanför akademins väggar. Men ingenstans ges samma möjligheter att utforska, fördjupa och upptäcka som under tiden som doktorand. Jag vill inte att forskarstuderande ska ses som juniora forskare, projektledare, administratörer, kommunikatörer, granskare, skribenter eller lärare.

Doktorander är inte billig arbetskraft! Doktorander är studenter som hängivet ägnar 4–5 år åt en spännande bildningsresa med fokus på personlig mognad och ny kunskap. Att se forskarutbildning som arbetslivserfarenhet urholkar den unika möjligheten till lärande och utveckling som en forskarutbildning ska erbjuda.

Enligt Högskoleförordningens femte kapitlets andra paragraf ska den som är anställd som doktorand ”främst ägna sig åt sin egen utbildning.”

Jag vill att ansvarig personal på universitet och högskolor läser den bestämmelsen en gång till. Doktorandernas situation kan förbättras genom att värna om den akademiska friheten och belysa huvudsyftet med forskarstudier: att skolas till forskare.

Filip Bergqvist, med dr, Senior Scientist på Cytiva

1. Bergvall, S, Fernström, C, Ranehill, E & Sandberg, A 2024 The Impact of PhD Studies on Mental Health—A Longitudinal Population Study Working papers, no. 2024:5.