2014-12-02 Fanny Forsberg Lundell & Jonas Harvard, verksamhetsledare för Humtank

Det behövs en ny humanistisk självbild

Humanistisk forskning är i högsta grad relevant och viktig för samhällets utveckling. För att komma bort från självbilden som underdogs måste humanister synliggöra de goda forskningsresultaten, och inte nöja sig med en plats i utkanten av samhällsdebatten. Det skriver Fanny Forsberg Lundell och Jonas Harvard från tankesmedjan Humtank.

Fanny Forsberg Lundell och Jonas Harvard
Foto: Humtank

Kommer humanister någonsin att känna sig som vinnare? Debatten kring regeringens budget har aktiverat en djupt sittande ryggmärgsreflex, som är både begriplig och problematisk.

Ett litet pärlband av nygamla utmaningar dök upp under hösten. Stormen kring Medelhavsinstituten, svenskundervisningen i utlandet och Terminologicentrum (TNC) väckte engagemang och samlade leden. Sedan fick vi återigen en påminnelse om frånvaron av humaniora i Horizon 2020 (Science Europe i Curie 12/11). Det handlar som bekant om 80 miljarder euro som riskerar att till största delen gå humanioras näsa förbi. Fördelningen skickar dessutom tydliga signaler till den nationella forskningspolitiken. Kritiken på sociala medier mot bristen på humaniora i Horizon saknade inte domedagsprofetior.

Samma dag ställdes på konferensen ”Forskning för framtiden” (anordnad av Sveriges Unga akademi, Naturvetarna och Vetenskap & Allmänhet) som så många gånger tidigare frågan ”Varför är humanistisk forskning viktig?”. Att frågan återkommer tyder på att svaret inte är självklart. Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström påpekade att humanistisk forskning har en låg beviljandegrad i ERC-sammanhang i jämförelse med andra discipliner, och menade att det är ett tecken på att svenska humanioraforskare inte står sig särskilt väl i internationell konkurrens.

Upplever sig marginaliserade

Sammantaget har humanister under hösten haft god anledning att med delvis bekanta argument väcka liv i k-ordet och peka på att det nu, igen, är kris för humaniora.

Men det finns en dubbelhet i svenska humanisters upplevelse av marginalisering, som inte bara beror på resursbrist och låg beviljandegrad. Någonstans handlar det också om att inta en viss position i samhället. Värdet av humanistisk utbildning sägs ibland ligga i en väl utvecklad förmåga till kritisk granskning. För att kritiskt granska, genomskåda och dekonstruera krävs ett oberoende. Men kräver detta också en självpåtagen roll som underdog? Det förefaller som om berättelsen om humanioras utsatthet ger ständigt förnyad näring åt tanken på att humanister är särskilt lämpade att läsa maktens mekanismer mothårs.

Problemet är att all forskning baseras på oberoende. Regeringsformens skydd för forskningens frihet (2 kap 18 §) har ingen särskild humanioraparagraf. Humaniora som vetenskap delar kravet på oberoende med samtliga discipliner, även inom de tillämpade fälten. Tilläggas bör också att inte alla humanister ägnar sig åt samhällskritik i bemärkelsen dekonstruktion och ideologiska läsningar. Humanister sysslar i lika hög grad som andra vetenskaper med att lösa empiriska problem inom olika kunskapsfält. Kunskap som kan gagna samhällsutvecklingen, utan att nödvändigtvis dekonstruera den.

Framgångshistorier finns

Det är talande att få humanister uppmärksammat att Vetenskapsrådet i somras beviljade medel för internationell rekrytering av två toppforskare inom humaniora: filosofen Paul Russel och datalingvisten Shalom Lappin. Tillsammans med motfinansiering från Göteborgs universitet omfattar satsningen över en kvarts miljard. Finns det måhända ett slags glapp mellan dessa framgångshistorier och många humanisters självbild?

Inom Humtank – en nationell akademisk tankesmedja för humaniora – är målet att komma ifrån det traditionella kristänkande som omgärdat humaniora och istället proaktivt arbeta för att stärka humanioras position i samhället. Detta kräver bland annat det som Henrik Höjer efterfrågar i Curie 25/11, att humanister blir bättre på att kommunicera faktiska forskningsresultat. Det är hög tid att humanioraforskarnas kunskapsbidrag börjar synas mer. Humtank har sedan lanseringen i april i år försökt verka för detta genom seminarier och inlägg. Här är vi eniga med Höjer, och håller med om att mer sådant kan finnas även på hemsidan, där det nu saknas.

Av med offerkoftan

Samtidigt tror vi att det krävs mer, att humaniora är i behov av en skopa självkritik. Kanske är det dags för en slags eftervalsanalys? Författaren Daniel Sjölin påpekade i en kulturpanel i Gomorron Sverige på SVT (5/11) att humanister måste rannsaka sig själva i anslutning till debatten om regeringens budget. Hur kommer det sig att politikerna ständigt uppvisar en oförståelse inför humaniora? Finns det något vi kan göra annorlunda för att förändra sakernas tillstånd?

Humanistisk forskning är i högsta grad relevant och viktig för samhällets utveckling. För att göra detta tydligt krävs de goda exempel och de resultat som Höjer efterlyser. Kanske behövs det också någon form av identitetsarbete, där humanister inser att de inte hör hemma i utkanten, utan tränger sig in i mitten av samhällsdebatten. Inte bara när nya hot triggar k-reflexen, utan när framtidens samhällsutmaningar diskuteras. Bara genom en synlig humaniora som engagerar kan stödet för långsiktig fri grundforskning stärkas.

Offerkoftan är sliten och sitter inte så bra längre.

Fanny Forsberg Lundell
Docent i franska, Stockholms universitet
Jonas Harvard
Docent i historia, Mittuniversitetet.

Verksamhetsledare för Humtank