2014-11-25 Henrik Höjer, fil.dr i historia, vetenskapsjournalist och författare

Det är resultaten som bäst lyfter fram humaniora

Humanistisk forskning är viktig. Men det bästa sättet att visa detta är att berätta om konkreta humanistiska forskningsresultat – inte att upprepa mantrat om humanioras nödvändighet, skriver vetenskapsjournalisten Henrik Höjer.

Henrik Höjer
Foto: Håkan Borgström

Humaniora behövs i en komplex och föränderlig värld, sägs det. Och ja, det är inte brist på samtidsdramatik just nu, så humanistisk forskning borde vara mer angelägen än någonsin. Ändå hör man inte så ofta om denna forskning i termer av nya resultat, även om humanister är bra på att berätta om att de behövs.

Personligen är jag övertygad om att forskningen, det förutsättningslösa sökandet efter nya kunskaper, är humanioras kärnverksamhet. Utan nya forskningsresultat att visa upp för skattebetalarna så mister humaniora sin långsiktiga legitimitet. ”Om forskarna inte bejakar att sanningssökandet är deras uppdrag, kan de hälsa hem.” Så skriver historikern Arne Jarrick i antologin Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter (red. Tomas Forser & Thomas Karlsohn, Daidalos 2013), och jag kan bara hålla med. Men många humanister verkar rygga för detta med forskningsresultat (vi kan säga nya lärdomar eller insikter, om man är obekväm med ordet resultat).

Saknar flik för forskningsresultat

Ta till exempel Humtank, en relativt ny tankesmedja som bland annat ska ”förändra allmänhetens uppfattningar och attityder till humaniora”, och som bygger på ett samarbete mellan humanistiska forskare vid tolv svenska lärosäten. Gott så, men hur ska allmänhetens attityder förändras om de inte får kännedom om humanioras hårdvaluta – forskningsresultaten? På Humtanks blogg finns ämneskategorierna ”debatter”, ”perspektiv”, ”reflektioner”, ”synpunkter” och liknande. Men det finns ingen flik för ”forskning” eller ”forskningsresultat”. I stället kan man läsa många inlägg på temat ”humanioras nödvändighet”. För den som är nyfiken på nyligen avslutad humanistisk forskning och de viktiga forskningsresultaten, ger Humtank ingenting.

Frågan är var journalister och intresserad allmänhet ska hitta sådan information av bredare art. Inte bland bloggande humanister. Jag kan inte tala för alla humanistbloggar som existerar, men jag har försökt läsa merparten av dem som är knutna till svenska universitet. Och ganska sällan får jag läsa om sådant som humanistiska forskare är skattefinansierade experter på, nämligen humanistisk forskning. Överlag handlar inläggen oftast om saker som svårigheterna att få forskningsmedel, om vikten av den så kallade tredje uppgiften eller om rena trivialiteter. Kanske tror forskarna att allmänheten inte är intresserad av humanistiska forskningsresultat, kanske tror de att läsarna inte förmår ta dem till sig.

Undantag finns säkert, men var finns humanisternas motsvarighet till de samhällsvetenskapliga bloggarna Politologerna och Ekonomistas? Det är bloggar som drivs av kollektiv av riktigt vassa forskare, vilket gör att de förmår publicera flera högkvalitativa inlägg i veckan om aktuell statsvetenskaplig och ekonomisk forskning.

Olycklig bild av risken att bli påhoppad

Ett ytterligare problem är att det bland humanister verkar sprida sig en rädsla för att uttala sig offentligt – för man kan bli ”påhoppad”. Det finns givetvis inget som ursäktar hot och förtal, men man måste tåla att bli kritiserad om man uttalar sig offentligt. Några humanistiska forskare har till och med efterfrågat en handbok med råd om hur man ska bete sig om man ska skriva för en bredare allmänhet.

Själv skriver jag regelbundet om humsam-forskning i bland annat Forskning & Framsteg, som når långt över 100 000 människor i månaden – och jag blir förstås kritiserad ibland. Det måste man tåla. Men hot eller förtal har jag dock aldrig blivit utsatt för. Det vore synnerligen olyckligt om det spred sig en bild av att allmänheten är farlig och fientligt inställd mot humanister. Vad jag vet förekommer inte en sådan rädsla bland samhällsvetare – som ofta forskar om långt mer dagsaktuella ämnen.

Så alla humanistiska forskare som läser detta – släpp den alltför självcentrerade metadebatten om hur viktigt humaniora är och berätta istället om forskningen. Om resultaten. De nya lärdomarna och insikterna. Och vägen dit. Det är det bästa sättet att inskärpa den humanistiska forskningens relevans.

Henrik Höjer
Fil.dr i historia, vetenskapsjournalist och författare