Replik: Etikprövningsnämnder måste kunna granska kvalitet

En stor del av det som görs i sjukvården är inte evidensbaserat. Exempelvis är flertalet läkemedel som används på barn inte utvärderade på barn. Det må så vara när det gäller behandlingar som kan förmodas vara ofarliga och inte alltför kostsamma. Men mer avancerade eller riskabla behandlingar som saknar evidens bör genomföras på ett sätt som kan utvärderas, det vill säga som en del av ett forskningsprojekt.

En av förklaringarna till att man steg för steg fått bättre resultat inom barnonkologin är att man gjort behandlingar enligt centralt beslutade riktlinjer. Behandlingar har lagts upp, genomförts och utvärderats. Att delta i den forskningen har inte alltid varit frivilligt. Det har helt enkelt inte funnits utrymme för den som inte velat följa ett utvärderingsbart behandlingsschema. Här har man följt devisen ”det är oetiskt att inte forska”, och så borde ske oftare när avancerade behandlingar införs.

När de nationella utvärderingsbara behandlingsprotokollen ändrats som ett steg i den kliniska forskningen har nog inte alltid etikprövningsnämnder varit involverade, och detsamma gäller nog fortfarande ibland exempelvis när kirurgisk teknik införs eller modifieras Sådan ”forskning” har genererat doktorsavhandlingar som inte passerat någon etikprövningsnämnd. Men utvecklingen går mot att alltmer klinisk forskning bedöms av etikprövningsnämnder.

Det är bra. Forskning på människa bör passera etikprövning och vid denna ska inte bara etisk utan även vetenskaplig kompetens finnas. Att ta ställning till forskningens kvalité är en grundläggande del i bedömningen av om en studie är etiskt försvarbar eller inte.

Min erfarenhet, efter mer än 30 år som ledamot i etikprövningsnämnd, är att den vanligaste orsaken till avslag är dålig forskning – som därmed blir oetisk. Forskaren ställer frågor som inte går att besvara, saknar kontrollgrupp, har fel antal försökspersoner etc.

Ska forskning på människa göras så måste det finnas en rimlig kvalité, så att inte människor utsätts för onödiga risker och besvär, och så att inte metoder baserade på helt undermåliga studier införs i sjukvården. Det räcker inte med att anslagsgivare granskar, eller att tidskrifter bedömer kvalitén i efterhand, utan det krävs kompetenta etikprövningsnämnder som får tillräckligt utförliga ansökningar. Sedan kan säkert 17 papperskopior ersättas av elektronik.

Johnny Ludvigsson
Senior professor, Linköpings universitet