2015-10-07 Hugo Lagercrantz, , senior professor, Karolinska institutet och Astrid Lindgrens barnsjukhus

Det är oetiskt att inte forska

Förutom alla de tillstånd som krävs för att utföra klinisk forskning krävs också patienternas samtycke. Idag uppmuntras inte patienter att delta, vilket gör det svårt att rekrytera patienter, menar Hugo Lagercrantz vid Karolinska institutet. Han förordar ett bonussystem som premierar kliniker där patienterna deltar i vetenskapliga studier.

Hugo Lagercrantz
Foto: Stefan Nilsson

“Forskningens inneboende risker får aldrig bli ett argument för att sluta forska.” Orden är Clarence Blomquists (1925-1979), psykiater och filosofie doktor i praktisk filosofi. När hans bok Medicinsk etik utkom första gången 1971 var det mindre noga med etiska prövningar inom hälso- och sjukvården. Detta hans pionjärarbete har blivit en klassiker.

Men Clarence Blomquist höll också föredrag om det oetiska i att inte forska. Det är minst lika oetiskt att utsätta patienter för undersökningar och behandlingar som inte är baserade på vetenskapliga studier.

Denna aspekt har kommit i skymundan. Jag känner flera verksamhetschefer som avskedats på grund av att de inte hållit budgeten. Men jag har aldrig hört talas om någon verksamhetschef vid en universitetsklinik som avskedats för att ha försummat forskningen.

För att genomföra ett kliniskt forskningsprojekt idag krävs att man söker inte bara etiskt tillstånd utan också ofta tillstånd från Läkemedelsverket, och Datainspektionen. Särskilt tillstånd måste också fås för att lagra prover i biobank. Om man efter flera turer lyckas få alla dessa kostsamma tillstånd så gäller det att rekrytera patienter. Patienterna informeras skriftligen och försäkras om att vården inte påverkas om de avstår från att delta och att de dessutom kan dra sig ur när som helst.

Det kan vara särskilt komplicerat när det gäller barn, inte minst nyfödda. När man äntligen lyckats rekrytera ett barn för en studie och fått föräldrarnas godkännande och gjort alla förberedelser, så ångrar sig föräldrarna. Tyvärr uppmuntras de ibland av läkare och sjuksköterskor att inte delta. Till och med den annars kloka journalisten Hanne Kjöller kritiserade en läkare bara för att denna tillfrågat en pappa om hans dotter kunde delta i läkarens forskningsprojekt.

För närvarande är jag involverad i en studie av apatiska asylbarn. Det har pågått en intensiv diskussion om orsaken till denna apati, och det har säkert orättmässigt påståtts att symptomen är delvis fejkade. Just därför är det så viktigt att undersöka barnen. Vårt projekt går ut på att med MR-kamera undersöka hjärnans spontana viloaktivitet. Hypotesen är att det kan föreligga en avvikelse hos dessa barn. Trots att vi har fått etiskt tillstånd och trots att undersökningen inte innebär något ingrepp, har det har dock visat sig nästan omöjligt att rekrytera patienter.

En annan komplikation är att när en forskare ska försöka få fram journaluppgifter om patienter som ingår i ett projekt är det första som kommer upp på dataskärmen ett påbud om att obehörigt dataintrång är straffbart. Som forskare anses man oftast vara obehörig. Bara detta kan få den mest entusiastiska kliniska doktorandaspiranten att ge upp.

Jag anser att patienter som vårdas på universitetsklinik bör uppmuntras mer till att delta i vetenskapliga studier som godkänts av en etisk kommitté. Patienterna har oftast dragit nytta av tidigare medicinsk forskning. Många kliniska studier innebär att patienten får ta del av ny behandling och kontrolleras mer i efterförloppet. Och om man lottas till placebogruppen åtnjuter man ofta fler efterkontroller. Men etikprövningsnämnderna kräver att man ger patienten omfattande information med många förbehåll, som knappast lockar patienterna till att delta.

Kraven på informerat samtycke har gått för långt. I ovannämnda exempel borde man kunna få göra MR-undersökningen som en del av den kliniska undersökningen. Ansökningarna till etisk kommitté måste förenklas. Varför måste man kopiera den 11-sidiga ansökan i 17 exemplar och bifoga upp till 11 bilagor? Formuläret bör vara begränsat till den etiska frågeställningen.

Klinisk forskning kommer oftast i andra hand särskilt när sjukhusen ska genomföra sparbeting. Detta borde inte vara acceptabelt på ett universitetssjukhus. De vetenskapliga undersökningarna måste få tillgång till de verktyg som krävs.

I Storbritannien ges en extra bonus till kliniken per patient som involveras i vetenskapliga studier. Som koordinator för ett EU-projekt kunde jag notera att vi fick många fler patienter från Storbritannien än från Sverige och Tyskland. Ett liknande bonussystem bör snarast införas i vårt land.

Statens medicinskt etiska råd bör ta till sig Blomqvists tes om det oetiska i att inte forska och agera.

Hugo Lagercrantz
Senior professor, Karolinska institutet och Astrid Lindgrens barnsjukhus