Därför väljer jag att vara oberoende forskare

Det finns olika anledningar till att forskare, doktorander och lovande studenter lämnar akademin (PsychBrief, 2017). Till de vanligare hör att man önskar en bättre balans mellan arbete och privatliv, mindre stress, och att man vill slippa jakten på forskningsmedel. Andra ogillar att behöva flytta dit jobben finns.

Mindre vanlig – men definitivt förekommande – är den viktigaste anledningen till att jag själv lämnade akademin: att man upplever ett tryck från arbetsgivare, kollegor eller handledare på att tillämpa tvivelaktiga forskningspraktiker (se till exempel Forskares val gör att resultaten inte håller i Curie): strategier som används för att ”tortera fram” statistiskt signifikanta resultat för att få fler publikationer, högre status och mer medel till forskning och institution. Genom mitt engagemang i den akademiska rörelsen för en öppnare och mer replikerbar vetenskap har jag träffat flertalet personer som aldrig slutförde sina forskarutbildningar av just denna anledning; ofta efter att man gjort sig socialt omöjlig på arbetsplatsen i egenskap av visselblåsare.

Akademikeruppropet vittnar om andra som lämnat akademin efter att ha utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp. I vissa fall har man även här upplevt sociala problem på arbetsplatsen efter att ha uppmärksammat trakasserierna.

Det verkar alltså synnerligen svårt att förbättra arbetsmiljön inom den traditionella akademin. Personligen skulle jag rentav beskriva det som en självdestruktiv process att ge sig in i och idag skulle jag inte längre rekommendera en kollega eller student att ta den kampen. Istället har jag följande förslag till dem som av olika skäl överväger att lämna akademin trots att de egentligen vill fortsätta forska: Lämna den traditionella akademin åt dem som kämpar för att behålla status quo, och bli istället oberoende forskare (independent scientist).

Begreppet har en dubbel betydelse, men i denna artikel använder jag begreppet för en forskare som varken är knuten till ett lärosäte eller till någon annan forskningsorganisation. En oberoende forskare kan bedriva forskning på hel- eller deltid, eller som en hobby. En del får finansiering genom forskningsmedel (som man söker på samma sätt som om man vore knuten till ett lärosäte), andra försörjer sig genom sidoverksamheter såsom undervisning eller konsultuppdrag. Majoriteten av de forskare som var aktiva före 1900-talet arbetade ofta som just oberoende forskare: Charles Darwin, Charles Babbage, Robert Boyle, och Nikola Tesla för att nämna några få. I modern tid har vi till exempel Stephen Wolfram, Aubrey de Grey, Susan Blackmore och James Lovelock.

Jag disputerade sommaren 2016 och har sedan dess arbetat som oberoende forskare inom psykologi och metaforskning (forskningsetik och metodologi). Ändå är det först nyligen jag upptäckt att det faktiskt finns ett uttryck för det jag är (det vill säga ”oberoende forskare”) och att det finns ett antal nätverk och virtuella forskningsinstitut runtom i världen för just oberoende forskare. Här kan till exempel nämnas Ronin Institute, CORES Science and Engineering, Complex Biological Systems Alliance (CBSA), Society of Independent Professional Earth Scientists (SIPES), och mitt eget nystartade Institute for Globally Distributed Open Research and Education (IGDORE).

Flera av instituten erbjuder medelsförvaltning och institutionstillhörighet, allmän support, och några erbjuder även biblioteksaccess. Det institut jag själv startat tar steget vidare och erbjuder också tillgång till ett distansarbetande team av erfarna forskningsassistenter, och på sikt även tillgång till ett laboratorium på distans för datainsamlingar inom beteendevetenskap och närliggande discipliner. Vi erbjuder även fysiska arbetsplatser och mötes- och konferenslokaler vid vårt första coworking space för forskare och studenter som just nu håller på att öppna i Indonesien.

Den kanske viktigaste fördelen med att söka finansiering som oberoende forskare är lägre indirekta kostnader (så kallad overhead, OH). Av ett stipendium på 100 000 kronor placerat hos en akademisk institution blir 35 000-80 000 kronor kvar till din lön och forskning. Placera pengarna någon annanstans och du har 90 000-100 000 kronor kvar till samma ändamål. Således kan du klara dig längre på mindre mängd pengar vilket innebär att det blir mer meningsfullt att söka de små medlen, som i sin tur är lättare att få eftersom det är mindre konkurrens om dem.

Den främsta svårigheten för svenska oberoende forskares medelsförvaltning är att de stora statliga finansiärerna i Sverige fortfarande kräver ett lärosäte – alternativt ett statsägt företag – som medelsförvaltare. Denna till synes godtyckliga begränsning kan förstås ifrågasättas, särskilt med tanke på att den dåliga arbetsmiljön inom akademin verkar främjar dålig vetenskap, något nog de flesta av oss som någon gång blåst i visslan rörande fusk och tvivelaktiga forskningspraktiker kan vittna om. Som oberoende forskare har vi dock andra möjligheter, som att vi kan söka medel från finansiärer som inte accepterar någon OH alls (till exempel från Kungliga Vetenskapsakademien). Dessutom kan forskningsmedel från EU-nivå – även stora pengar från till exempel European Research Council – förvaltas av privata (virtuella) institut och företag.

I sin krönika Var det verkligen detta jag tänkte mig? i Curie i juni frågade sig Malin Rönnblom vad som är alternativet när man är trött på tävlandet inom akademin: ”[J]ag är trött på den här leken, vill inte tåla den. Vill inte vara strategisk. Vill inte paketera idéer. […] Är det bara exit som återstår? […] Eller finns det en annan väg?”

Goda nyheter alltså: Det finns en annan väg! Och jag är övertygad om att fler kommer välja den i takt med att de virtuella alternativen blir fler och att fler akademiker får veta att en god arbetsmiljö – redan idag! – faktiskt är möjlig.

Rebecca Willén, Fil dr och forskare vid IGDORE – Institute for Globally Distributed Open Research and Education

Läs mer:

Akademikeruppropet (Svenska Dagbladet) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Läs också i Curie:

Forskares val gör att resultaten inte håller (Curie)

Krönika: Var det verkligen detta jag tänkte mig? (Curie)

Debatt: Metoo, makten och de kvinnliga professorerna (Curie)