Dagens hot ökar kraven på lärosätenas beredskap

Dagens hotbild har ökat kraven på riskförståelse och kompetens inom beredskapsledning vid universitet och andra forskningsinstitutioner i Norden. Universitetsledningen – rektorer, prorektorer och dekaner – har ansvar för att deras institutioner ska kunna identifiera hot så tidigt som möjligt och minimera skadorna när något inträffar. Lärosätena måste arbeta mer systematiskt för att förbättra säkerhetsmedvetandet och säkerhetskulturen vid institutionerna, så att de blir bättre rustade att möta nya hot. Detta är viktigt för att uppnå ansvarsfull internationalisering i det nordiska forskningssamarbetet.

I Europa pågår ett storkrig som hotar både vår fysiska säkerhet och våra värderingar. Polariseringen och konkurrensen mellan länder ökar, och en nyligen tillträdd världsledare talar om att begränsa den internationella handeln. Institutioner i både den privata och offentliga sektorn utsätts dagligen för massiva cyberangrepp, och hybrida hot förekommer inom flera områden. Samtidigt minskar tilliten till vetenskap på många håll i världen, och på nätet florerar konspirationsteorier och falska nyheter. I flera stabila demokratier i Europa växer stödet för extrempartier som vill begränsa den akademiska friheten och universitetens självständighet.

Detta är den verklighet som dagens universitetsledningar måste förhålla sig till.

Detta är den verklighet som dagens universitetsledningar måste förhålla sig till.

I liberala demokratier är universiteten en kritisk infrastruktur som skapar och förvaltar kunskap, utbildar medborgare och bidrar till att bygga både materiella och immateriella värden som våra samhällen behöver. I Norden råder bred enighet om att lärosäten måste garanteras stabila villkor, självständighet och rätt till akademisk frihet för att de ska kunna uppfylla sitt samhällsuppdrag. Men det finns inga garantier för att denna enighet kommer att bestå.

Det ligger nästan i generna hos universitetsledningen att värna om den akademiska friheten, stödja internationellt samarbete och kämpa för institutionernas rätt till självstyre. I tider av ökade och mer komplexa hotbilder måste dock universitetsledningen balansera ambitionen om största möjliga öppenhet och autonomi med säkerhetshänsyn på ett annat sätt än tidigare. Detta är nödvändigt, inte minst för att upprätthålla tilliten till universiteten och deras värdesystem.

Men det finns inga garantier för att denna enighet kommer att bestå.

Ett universitet och dess anseende kan skadas på många sätt. Studenter och anställda är lärosätenas viktigaste resurs, men bland dem kan också finnas personer som kan orsaka stor skada. Personer med illvilliga avsikter som tar sig in i universitetsbyggnader på campus kan fysiskt skada studenter och anställda, sabotera IT-system och förstöra forskningsinfrastruktur. De kan sabotera experiment, förfalska forskningsresultat och fuska i publikationer. De kan stjäla och dela data med utomstående, vilket kan leda till industrispionage eller göra det möjligt för främmande makter att använda forskningsresultat både för civila och militära syften (så kallad dual-use).

Forskare som arbetar inom ämnen som uppfattas som kontroversiella kan hotas och misskrediteras – vilket kan skrämma dem från att forska, undervisa eller delta i samhällsdebatten.

Universitet och högskolor, som av naturen är öppna och internationellt orienterade, kan ge spioner och illegala aktörer en utmärkt täckmantel. Det kan ge dem möjlighet att samla information om viktiga samhällsfrågor, bygga nätverk, kartlägga kritisk infrastruktur och rekrytera andra för att bistå främmande makter med fientliga avsikter.

Universitet och högskolor, som av naturen är öppna och internationellt orienterade, kan ge spioner och illegala aktörer en utmärkt täckmantel.

Med dessa hot ökar kraven på universitetens förmåga att bedöma, förebygga och begränsa hot och skadeverkningar. Tidigare har universitetsledningen vid institutioner i de nordiska länderna inte behövt hantera antagonistiska hot i samma omfattning som idag. Vissa är säkert väl rustade, men många skulle ha stor nytta av att kurser i beredskap och krishantering.

Det är väldigt intressant att läsa om det nya svenska Campus totalförsvar-initiativet från Försvarshögskolan, Luleå tekniska universitet och Örebro universitet (1). Jag tror detta är ett gott exempel på hur universiteten kan ta sig an den nya säkerhetssituationen och bidra till att stärka beredskapen i samhället.

De nordiska länderna har liknande institutioner, likartad akademisk kultur och delar viktiga värden som tillit och öppenhet. Därför bör de samarbeta för att utveckla och erbjuda utbildning i beredskapsledning vid universiteten. De som i framtiden ska ha ledande positioner inom forskning och utbildning bör uppmuntras att gå sådan utbildning.

Nu måste vi anpassa oss till dagens obehagliga realiteter.

I februari öppnar NordForsk en utlysning för forskningsprojekt om antagonistiska hot (2). Det ger forskare från nordiska universitet och högskolor en möjlighet att söka medel för att studera beredskap vid lärosäten. För att förbättra institutionernas säkerhetsförståelse spelar också det nordiska universitetssamarbetet (NUS) en viktig roll. Samarbetsorganet kan initiera gemensamma nordiska utbildnings- och utvecklingsprogram för internt bruk vid lärosätena.

Nu måste vi anpassa oss till dagens obehagliga realiteter. Det är en förutsättning för att vi framöver ska kunna ha ett förtroendefullt nordiskt samarbete inom forskning som är så öppet som möjligt, men så stängt som nödvändigt.

Arne Flåøyen, direktör, NordForsk

(1) Campus totalförsvar (Försvarshögskolans webbplats) Länk till annan webbplats.

(2) Förhandsinformation: utlysning om att studera beredskap vid lärosäten (NordForsks webbplats) Länk till annan webbplats.