2019-04-23 Filip Bergqvist, doktorand i medicinsk vetenskap vid Karolinska Institutet

Centralisera den statliga forskningen

I dag finns det 36 statliga universitet och högskolor i Sverige. Av dem har hela 25 rätt att utfärda examina inom forskarutbildning. Det är på tok för många och det urholkar kvaliteten på den akademiska forskningen, skriver doktoranden Filip Bergqvist.

Filip Bergqvist

Lars Leijonborg (L), dåvarande högskole- och forskningsminister, skrev 2009 att det inte var aktuellt med universitetsstatus för fler högskolor (DN, 13/3). Han poängterade att ”Topparna i högskolelandskapet måste bli fler och dalarna färre”.

Sedan dess har Sverige fått ett nytt statligt universitet, och det finns nu 15 stycken. Under samma period har våra etablerade universitet stagnerat snarare än klättrat på rankningslistor. Att gå från högskola till universitet är förvisso en kvalitetssäkring för utbildningen, men det ställer också krav på högskolan att bedriva omfattande forskning inom ett antal ämnesområden. Det innebär onödig nationell konkurrens.

Då forskning och forskarutbildningar ofta är resurskrävande är det en dålig strategi är sprida ut nationella resurser. Om statlig forskning istället bedrivs vid ett fåtal orter kan man gemensamt etablera exempelvis laboratorium och köpa in modern utrustning. Därmed effektiviseras vår statliga forskningsbudget, i stället för yrka ökad finansiering på bekostnad av övriga samhället.

Eftersom att det är svårt att förutspå när, hur och av vem betydelsefulla upptäckter sker, så är det viktigaste att skapa de absolut bästa nationella förutsättningarna för att de kan ske. Den kvalitetssäkringen sker genom att minska antalet högskolor som bedriver forskarutbildning, så att de kvarvarande får större resurser till ökad kapacitet och möjlighet att skapa ännu bättre förutsättningar.

Den kvalitetssäkringen sker genom att minska antalet högskolor som bedriver forskarutbildning, så att de kvarvarande får större resurser till ökad kapacitet och möjlighet att skapa ännu bättre förutsättningar.

Det är ingen rättighet att yrka statliga medel för att bedriva forskning. Däremot är det en skyldighet att de statliga medel som pumpas in i forskning är väl investerade. Det betyder att pengar ska spenderas på institutioner och grupper som har bäst förutsättningar att nå förväntad nytta för samhället, både när det gäller forskning och att utbilda forskare.

Den statliga finansieringen av akademisk forskning måste vara effektiviserad på ett nationellt plan för att svenska lärosäten ska kunna konkurrera internationellt. KTH har precis initierat ett samarbete med MIT som är ett av världens högst rankade universitet. Det är ett exempel på vart statliga forskningsmedel borde riktas.

Riksdagens partier är eniga om att Sverige ska vara en kunskapsnation. Men vi lägger inte grunden för nya upptäckter, mer kunskap, framtida Nobelpris eller topplaceringar på rankningslistor genom att använda våra skattepengar ineffektivt. Ett steg i rätt riktning vore om statlig forskning och forskarutbildning koncentreras till ett fåtal orter för att möjliggöra kvalitet före kvantitet.

Filip Bergqvist
Doktorand i medicinsk vetenskap vid Karolinska Institutet

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Björn Högberg

    "KTH har precis initierat ett samarbete med MIT som är ett av världens högst rankade universitet."
    Nu vet jag inte exakt vad just detta samarbete innebär, men detta låter inte som någon kvalitetsstämpel om du frågar mig. MIT säljer "sammarbeten" till tveksamma högskolor runt hela världen som en slags franchise.

    2019.04.25

  • Anders Hofer

    Problemet är att vi egentligen inte kan bedöma vad som är kvalité. Hur kan man jämföra en forskningsansökan från en gruppledare med 10 anställda med en annan som inte har några anställda? Den förstnämnda gruppledaren kommer alltid att kunna göra en mer underbyggd ansökan med bättre publikationslista än den andra oavsett hur bra idéer den sistnämnda har. Dessutom blir också idéerna i de flesta fall bättre om man har 11 personer som tänker istället för en. Så med dagens system ger vi framförallt pengar till de som redan har snarare än att vi bedömer vilka som är bäst forskare. Bättre vore att i första hand se till att alla har tillräckligt med anslag för att kunna bedriva forskning och i andra hand ge mer pengar till de som utför den bästa forskningen. Kanske det kan vara rimligt att de bästa forskarna har upp till 3-4 gånger mer pengar än de minst betalda men med dagens system ligger skillnaden snarare på 100 gånger (eftersom så många är i stort sett utan resurser) och då har vi skapat monopol på resurserna istället för den konkurrenssituation som var tänkt. Att först anställa en forskare och sedan inte ge några resurser alls är en ren förlustaffär eftersom denna forskare då inte har möjlighet att generera data.

    2019.04.25

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter