Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

debatt

Centralisera den statliga forskningen

I dag finns det 36 statliga universitet och högskolor i Sverige. Av dem har hela 25 rätt att utfärda examina inom forskarutbildning. Det är på tok för många och det urholkar kvaliteten på den akademiska forskningen, skriver doktoranden Filip Bergqvist.

Porträttbild Filip Bergqvist

Filip Bergqvist

Lars Leijonborg (L), dåvarande högskole- och forskningsminister, skrev 2009 att det inte var aktuellt med universitetsstatus för fler högskolor (DN, 13/3). Han poängterade att ”Topparna i högskolelandskapet måste bli fler och dalarna färre”.

Sedan dess har Sverige fått ett nytt statligt universitet, och det finns nu 15 stycken. Under samma period har våra etablerade universitet stagnerat snarare än klättrat på rankningslistor. Att gå från högskola till universitet är förvisso en kvalitetssäkring för utbildningen, men det ställer också krav på högskolan att bedriva omfattande forskning inom ett antal ämnesområden. Det innebär onödig nationell konkurrens.

Då forskning och forskarutbildningar ofta är resurskrävande är det en dålig strategi är sprida ut nationella resurser. Om statlig forskning istället bedrivs vid ett fåtal orter kan man gemensamt etablera exempelvis laboratorium och köpa in modern utrustning. Därmed effektiviseras vår statliga forskningsbudget, i stället för yrka ökad finansiering på bekostnad av övriga samhället.

Eftersom att det är svårt att förutspå när, hur och av vem betydelsefulla upptäckter sker, så är det viktigaste att skapa de absolut bästa nationella förutsättningarna för att de kan ske. Den kvalitetssäkringen sker genom att minska antalet högskolor som bedriver forskarutbildning, så att de kvarvarande får större resurser till ökad kapacitet och möjlighet att skapa ännu bättre förutsättningar.

Den kvalitetssäkringen sker genom att minska antalet högskolor som bedriver forskarutbildning, så att de kvarvarande får större resurser till ökad kapacitet och möjlighet att skapa ännu bättre förutsättningar.

Det är ingen rättighet att yrka statliga medel för att bedriva forskning. Däremot är det en skyldighet att de statliga medel som pumpas in i forskning är väl investerade. Det betyder att pengar ska spenderas på institutioner och grupper som har bäst förutsättningar att nå förväntad nytta för samhället, både när det gäller forskning och att utbilda forskare.

Den statliga finansieringen av akademisk forskning måste vara effektiviserad på ett nationellt plan för att svenska lärosäten ska kunna konkurrera internationellt. KTH har precis initierat ett samarbete med MIT som är ett av världens högst rankade universitet. Det är ett exempel på vart statliga forskningsmedel borde riktas.

Riksdagens partier är eniga om att Sverige ska vara en kunskapsnation. Men vi lägger inte grunden för nya upptäckter, mer kunskap, framtida Nobelpris eller topplaceringar på rankningslistor genom att använda våra skattepengar ineffektivt. Ett steg i rätt riktning vore om statlig forskning och forskarutbildning koncentreras till ett fåtal orter för att möjliggöra kvalitet före kvantitet.

Filip Bergqvist, doktorand i medicinsk vetenskap vid Karolinska Institutet

Skriv din mening i Curie

Vill du tycka till? Välkommen att skriva en replik eller ett eget inlägg om forskningens villkor!

Mejla ditt debattinlägg eller din replik med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Läs hela debattråden

Du kanske också vill läsa

Debatt 12 juni 2019

Stephen Hwang

Stephen Hwang, rektor Högskolan i Halmstad, svarar på kritiken från Sveriges Unga Akademi om brister i hans rapport. Genom att studera olika korrelationer ser man ett indirekt orsa...

Debatt 12 juni 2019

Sebastian Westenhoff, Mia Phillipson, Magnus Jonsson och Sanna Koskiniemi

Stephen Hwangs rapport om att staten bör minska andelen extern forskningsfinansiering, har stora metodmässiga brister. De slutsatser som presenteras stöds inte av data, skriver Sve...

Krönika 22 oktober 2019

Kvaliteten på vetenskaplig forskning bedöms vid tjänstetillsättningar, vid befordringar och vid ansökningar om docentur eller forskningsmedel, skriver Christian Munthe.