Bryt trenden: Ge lärosätena större andel av pengarna

Fram till 2028 ökar den statliga finansieringen av forskning och forskarutbildning med sammantaget 6,5 miljarder kronor. Ett välkommet tillskott, självklart. Men bakom siffran döljer sig en fortsatt trend, där andelen externa forskningsmedel ökar relativt de direkta anslagen till lärosätena (så kallade basanslag). För varje extra krona som satsas på våra lärosäten, går tre extra kronor till de statliga forskningsfinansiärerna. Denna trend har varit tydlig oavsett politisk färg på regering.

År 2023 var endast cirka 42 procent av forskningsfinansieringen direkta anslag till lärosätena. I och med den aviserade satsningen kommer denna andel sjunka ytterligare. År 1981 låg andelen på 68 procent. I flera europeiska länder, däribland Danmark, ligger den kvar på runt 70 procent.

Problemen med externa forskningsmedel är välkända, det vet alla som arbetar inom akademin. Att arbeta med forskning reduceras till en evig kamp med bidragsansökningar och projektbeskrivningar. För en nybliven doktorand väntar ofta ett decennium eller mer av visstids- och meriteringsanställningar, korta vikariat och stipendier innan hen kan få sin första reella tillsvidareanställning inom akademin. Någon sammanhållen karriärväg finns sällan i sikte. Ingen kan planera sin karriär, än mindre sitt liv, under sådana förutsättningar.

Ingen kan planera sin karriär, än mindre sitt liv, under sådana förutsättningar.

Trots att såväl fackförbund som studentorganisationer och arbetsgivare lyft problemen med låga direkta anslag till universitet och högskolor för forskning och forskarutbildning, så förstärker regeringen rådande trend. Budskapet är tydligt, det finns inga gränser för hur stor andel av våra forskare och lärare som kan gå på osäkra anställningar! Det skapas ett akademiskt prekariat av allt större omfattning. Det slår extra hårt mot dem som vill bilda familj eller behöver köpa en bostad. Internationella forskare är ännu mer utsatta eftersom uppehållstillståndet kan vara beroende av en långvarig anställning. Hur ska vi på detta sätt kunna få de mest kvalificerade forskarna att söka sig hit?

Det skapas ett akademiskt prekariat av allt större omfattning.

Med en lägre grad av basanslag urholkas även lärosätenas autonomi och därmed den akademiska friheten. När anslagen går via de externa forskningsfinansiärerna är risken stor att politiken öronmärker medel för vissa typer av forskning, vilket ökar den politiska styrningen av forskningen. UKÄ:s utredning om akademisk frihet i Sverige visar att när lärarna och forskarna själva blir tillfrågade pekas det rådande finansieringssystemet ut som det främsta hotet, vid sidan om politisk inblandning i verksamheten. Forskare på osäkra anställningar riskerar också att bli tystare och mer försiktiga i sin forskning.

Forskare på osäkra anställningar riskerar också att bli tystare och mer försiktiga i sin forskning.

Det är dags att räta upp det skeva finansieringssystemet! Då stärks den akademiska friheten, en grundbult i vår demokrati, och samtidigt skapas de bästa förutsättningarna för ny och utökad kunskap. Schyssta villkor för våra lärare och forskare ger tiotusentals människor bättre förutsättningar att planera sina liv, bidra till vetenskapliga genombrott och medverka till avgörande lösningar på centrala samhällsproblem. Större delen av forskningsfinansieringen behöver framgent gå direkt till lärosätena och den akademiska karriärvägen behöver bli mer, inte mindre, sammanhållen.

Britta Lejon, förbundsordförande, Fackförbundet ST
Sandra Hellstrand, avdelningsstyrelseledamot, Fackförbundet ST inom universitets- och högskoleområdet

Läs mer:

Akademisk frihet i Sverige - Universitetskanslersämbetet Länk till annan webbplats.