Bedöm oss efter vad vi faktiskt bidrar med

Svenska universitet möter hård internationell konkurrens, pressad ekonomi och ökade krav på utbildning och samverkan. I ett sådant läge måste erfarenhet, kompetens och vetenskapligt ledarskap tas till vara. Ändå möter många seniora professorer motsatsen: regler och attityder som signalerar att deras kompetens inte längre är önskvärd.

Det är dags att tala klarspråk om ålderism i akademin.

Vid Karolinska institutet, KI, finns huvudsakligen två grupper professorer som passerat LAS-åldern[1]: seniorprofessorer med tidsbegränsad anställning (högst ett år i taget, med extern finansiering) och emeritusprofessorer med fortsatt anknytning utan anställning.

Båda grupperna bidrar mycket till KI:s uppgifter, det framgår av två enkätundersökningar som Senior Faculty nyligen genomfört. Många drar in externa anslag, (år 2022 över 200 miljoner kronor), leder forskningsprojekt, handleder doktorander och yngre forskare, undervisar, granskar manuskript, deltar i forskningsråd och fungerar som mentorer. Det handlar inte om symboliska insatser utan om reellt akademiskt arbete som stärker universitetet och bidrar till statsanslaget.

Många arbetar 5 till 30 timmar per vecka oavlönat med KI-relaterade uppgifter.

En oberoende bibliometrisk analys av perioden 2021–2025 visar att KI:s seniorprofessorer (86 i åldern 71–85 år), trots en genomsnittlig anställningsgrad på cirka 29 procent, producerar nästan lika mycket forskning och av jämförbar kvalitet som heltidsanställda professorer gör de sista fem åren före LAS-åldern.

Även de anknutna emeritusprofessorerna (cirka 200) bidrar betydligt. En enkät med drygt 60 procents svarsfrekvens visar att många arbetar 5 till 30 timmar per vecka oavlönat med KI-relaterade uppgifter. Många har projekt, handleder, deltar i ansökningar och representerar KI nationellt och internationellt. En stor del av universitetets erfarenhetskapital är alltså fortsatt aktivt utan ekonomiskt eller administrativt stöd från lärosätet.

Oförutsägbarheten gör att forskare avstår från satsningar, tackar nej till samarbeten eller lämnar verksamheten.

Trots detta beskriver många seniorprofessorer hur de möter flera hinder. Ettåriga anställningsbeslut skapar osäkerhet, försvårar långsiktig planering och minskar möjligheten att söka fleråriga bidrag. Begränsningarna gäller anställningsgrad (max 50 procent), handledning och ledningsroller.

Seniorprofessorer får inte ta del av statsanslaget, trots att deras externa medel bidrar till institutionernas ekonomi. När hyror och interna avgifter stiger utan att det finns möjlighet att täcka dem med externa medel riskerar verksamheten för seniorprofessorerna att kvävas. Varje regel kan ses som en detalj – tillsammans sänder de budskapet: du får gärna bidra, men inte fullt ut.

Många vittnar också om sena anställningsbesked, otydliga processer och stora skillnader mellan institutioner. Oförutsägbarheten gör att forskare avstår från satsningar, tackar nej till samarbeten eller lämnar verksamheten. Värst är att vissa känner sig som belastningar snarare än tillgångar.

Vi menar att en framgångsrik akademi bygger på motivation, innovation, goda idéer och hårt arbete. Internationellt organiserar många universitet seniorprofessorer och emeritusprofessorer som mentorer, rådgivare och ambassadörer. Där ses senior kompetens som en strategisk resurs.

Varje regel kan ses som en detalj – tillsammans sänder de budskapet: du får gärna bidra, men inte fullt ut.

Frågan handlar inte om att stoppa generationsväxling. Universitet behöver både förnyelse och succession. Men motsatsen till ålderism är inte stagnation – det är meritokrati. Rimliga reformer borde vara längre anställningskontrakt när flerårig extern finansiering finns, transparenta kriterier, bättre möjligheter till handledning och mentorskap samt respektfull kommunikation.

Den centrala principen bör vara enkel: bedöm seniora professorer efter vad de faktiskt bidrar med, inte efter födelseår. Universiteten kan välja att begränsa sin tillgång till senior kompetens, eller visa hur erfarenhet och förnyelse tillsammans bygger framtidens akademi.

Senior Facultys styrgrupp vid Karolinska institutet

Magnus Ingelman-Sundberg (Ordf), Kristina Alexanderson, Annelie Brauner, Kerstin Brismar, Malin Ernberg, Claes Frostell, Anders Gustafsson, Sten Grillner, Alicja Wolk

[1] Den ålder då Lagen om anställningsskydd (LAS) upphör, det vill säga arbetsgivaren kan avsluta anställningen på grund av ålder. Lön vid anställning efter LAS-åldern ska helt finansieras med externa anslag.