2018-01-15 Lars Kloo, huvudsekreterare för naturvetenskap och teknikvetenskap på Vetenskapsråde

Balans mellan uppföljning och långsiktighet är en utmaning

Vetenskapsrådet har numera fyraåriga projektbidrag – men en ökad långsiktighet ger lägre beviljandegrad, skriver Lars Kloo, Vetenskapsrådet, i en replik till Fysikersamfundets partikelsektion. Angående återkoppling kan en finansiär inte ge råd till sökande och samtidigt göra en oberoende utvärdering av ansökan.

Lars Kloo

I en debattartikel i Curie berör Styrelsen för partikelsektionen, Svenska Fysikersamfundet bristen på långsiktigt forskningsstöd, låga beviljandegrader och återkoppling på ansökningar från Vetenskapsrådet (För mycket extern finansiering skadar forskningen, 2018-01-10). Jag vill därför göra några korta kommentarer.

Vad gäller långsiktigheten inom forskningen, så får vi inte glömma att det är lärosätena som rekryterar och anställer sina medarbetare och som har huvudansvaret för att dessa långsiktigt kan utveckla sin forskning och sina färdigheter som lärare.

I linje med önskemål från forskarsamhället som helhet utgörs det huvudsakliga stödet från Vetenskapsrådet numera av fyraåriga projektbidrag. Även etableringsbidrag till unga forskare är fyraåriga. Detta anses av de flesta utgöra en god balans mellan flexibilitet, uppföljning och tillräcklig långsiktighet för forskning i projektform.

För forskningsmiljöer och de främsta forskarna finns även andra bidragsformer som sträcker sig längre i tiden, till exempel 10 år för rådsprofessorer. Forskning som till exempel kräver instrumentutveckling under lång tid kan dock, och som nämns i debattinlägget, få problem med kontinuiteten vad gäller extern finansiering i ett sådant system. Samtidigt är detta något som man är medveten om i de beredningsgrupper som berörs hos Vetenskapsrådet, eftersom de bemannas av experter inom respektive område.

Dessutom behöver den vetenskapliga grunden även i långsiktiga satsningar granskas med regelbundenhet, eftersom vetenskapliga frågeställningar kan förlora i vikt, till exempel för att de helt eller delvis besvarats av andra resultat. Balansen mellan behovet av uppföljning och långsiktighet kommer alltid att utgöra en utmaning i forskning.

Balansen mellan behovet av uppföljning och långsiktighet kommer alltid att utgöra en utmaning i forskning.

Långsiktighet får också konsekvenser för beviljandegraden. 2010 omvandlade Vetenskapsrådet sina projektbidrag från 3-åriga till 4-åriga bidrag. Det är fortfarande ungefär samma antal forskare som har stöd från oss, totalt sett; skillnaden är att forskarna har finansiering under en längre tid. Det innebär då att det på årsbasis blir mindre pengar att dela ut, och beviljandegraden har därför sjunkit från cirka 25 procent till 20 procent. Det finns också andra faktorer som påverkar beviljandegraderna, såsom bidragsbeloppets storlek, antal sökande och så vidare. Fokuserar man enbart på beviljandegrad ett enskilt år får man inte en rättvisande bild.

Det finns ett aldrig sinande behov av återkoppling på ansökningar. Dock behöver man reflektera över en finansiärs roll och över betydelsen av den återkoppling som ges. Först och främst utgör Vetenskapsrådets betyg och yttranden ett motiv till beslut inte en vetenskaplig återkoppling. Betygen och yttrandena är en tydlig, om än inte detaljerad, feedback till de sökande. Ett högt betyg men ingen finansiering innebär att en ansökan är utmärkt och har varit nära att bli finansierad, men i konkurrensen har andra ansökningar rangordnats högre. Det finns ingen återkoppling att ge mer än att försöka på nytt. Ett lågt betyg, ofta kombinerat med ett standardyttrande, har också ett tydligt budskap till den sökande: både forskningsidé och utformning behöver ses över i grunden. En mer detaljerad återkoppling fyller här ingen funktion.

Den sökande har själv ansvaret att formulera en intressant forskningsidé och kommunicera denna på ett klart sätt i sin ansökan. Sökande har även ett ansvar att själv inhämta synpunkter på innehållet i sin ansökan från sin forskningsmiljö och sitt forskningsområde. Forskningsmiljön, det vill säga lärosätet, har där också ett ansvar att ge relevant stöd till den sökande. Men det är den sökande som har slutansvaret och förväntas självständigt skriva en ansökan. Det är bland annat denna förmåga som faktiskt ska bedömas i utvärderingen av ett projektbidrag. (Situationen är självklart annorlunda i ansökningar till forskningsmiljöer.)

En finansiär, som på ett oberoende sätt ska utvärdera en ansökan, kan inte samtidigt ge råd till en sökande om hur den ska formulera sin forskningsidé eller sin ansökan.

Lars Kloo
Huvudsekreterare för naturvetenskap och teknikvetenskap på Vetenskapsrådet

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Richard Brenner

    Det stämmer att lärosätena rekryterar lärare och har ett huvudansvar för att utveckla forskningen. Det som tyvärr har skett både inom lärosäten och bland forskningsfinansiärer är att finansieringen blivit i ökad grad "strategisk" vilket inte gagnar den fria grundforskningen. Därför vill jag understryka vikten av VRs projektbidrag. Det stora problemet med projektbidragen är att VRs budget för dessa inte ökat under de senaste 10-20 åren trots att forskningen, BNP, populationen växt i Sverige. Med kostnadsökningar har finansieringen urholkats.

    Vad gäller infrastrukturprojekt så tycker jag att VR tagit ansvar för dessa vad gäller teknisk uppbyggnad och drift. Finansieringen avser dock inte akademisk personal som krävs att utveckla infrastrukturen. Infrastrukturfinansieringen medger inte heller att doktorander kan finansieras för utveckling och uppbyggnad.

    2018.01.15

  • Joakim Amorim

    Instämmer helt med Kloo:s resonemang; https://universitetslararen.se/2017/04/24/duellen-bor-forskningsrad-ge-mer-feedback-pa-ansokningar/

    2018.01.22

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter