2013-03-14 Elias Eriksson, professor i farmakologi, Göteborgs universitet

Avvisa Lindgrens förslag till ny läkarutbildning

Är vi angelägna om att bryta nuvarande nedgång för svensk medicinsk forskning bör ambitionen vara att återakademisera läkarutbildningen, menar Elias Eriksson, professor i farmakologi vid Göteborgs universitet. Han är därför starkt kritisk till de förändringar i motsatt riktning som regeringens utredare Stefan Lindgren förespråkar.

Elias Eriksson
Foto: Göteborgs universitet

Svensk medicinsk forskning tappar i konkurrenskraft. Ibland framställs det som att det är just den kliniska forskningen som är i kris, men det är en felsyn. Ett minst lika stort problem är att också den prekliniska forskningen är i allvarlig utförsbacke.

Nedgången sammanfaller i tiden med en påtaglig ökning av resurserna – till exempel det faktum att ALF-medlen gjordes sökbara innebar en årlig förstärkning på över en miljard kronor. Det är därför angeläget att analysera andra möjliga förklaringar till nedgången än enbart medelsbrist.

En sådan är att läkarutbildningen lockar allt färre medicinare att välja en bana som forskare, och ännu färre att bli prekliniska heltidsforskare. Scenförändringen är dramatisk: när Vetenskapsrådet år 2011 delade ut 86 bidrag inom det medicinska fältet till unga forskare var det endast 13 som hade svensk medicinsk grundutbildning – av dessa var tre verksamma som prekliniska heltidsforskare. Året efter hade åtta av 56 anslagsmottagare svensk medicinsk grundutbildning – ingen av dessa var prekliniker.

Samma mönster går igen när lärosätena utlyser professurer i prekliniska ämnen: nästan inga sökande är medicinare. Men inte heller de kliniska professurerna tycks locka: ”I mitt eget ämne barnmedicin sökte tidigare 5–10 högkompetenta docenter en professur. Idag får man leta med ljus och lykta för att hitta en ny professorskandidat i exempelvis Linköping, Umeå och Uppsala” skriver Hugo Lagercrantz i Dagens Nyheter (120903).

Att vi här har en viktig förklaring till nedgången är uppenbart. Nivån på verksamheten bli självklart högre om man för varje tjänst kan utse den mest kvalificerade av ett stort antal sökande, än om man som bäst kan mobilisera någon enstaka kandidat.

En medicinsk grundutbildning utgör ingen förutsättning för att man ska vara framgångsrik som medicinsk forskare – många nobelpristagare i medicin har annan bakgrund. Men medicinska fakulteter utan några medicinare alls på de prekliniska enheterna, och endast enstaka sökande till de kliniska professurerna, utgör ett nedslående scenario. Om inte annat vore det ett för svenska universitet unikt arrangemang om endast ett fåtal av de lärare som undervisar studenterna själva har gått utbildningen.

En avgörande skillnad mellan en akademisk utbildning och en renodlad yrkesutbildning, som till exempel den till pilot, är att den förra inte bara har till syfte att utbilda blivande praktiker, utan också locka några studenter till en karriär som teoretiker, med uppgift att bedriva forskning och fungera som lärare för kommande studentkullar.

Läkarutbildningen var – under den tid man fortfarande kunde rekrytera medicinare till en akademisk bana – uttalat akademisk. De teoretiska inslagen var mer omfattande än vad utövandet av läkaryrket krävde, och de prekliniska ämnena presenterades för studenterna som lika viktiga som de kliniska. Man ”läste medicin” snarare än ”gick läkarprogrammet”.

Säkert lades alltför stor vikt vid detaljkunskaper. Och kanske kunde studierna ibland uppfattas som tråkiga. Men detta utgör inte argument mot det akademiska upplägget, det vill säga att blivande läkare under några inledande år bibringas ingående kännedom om cellernas molekylära reglermekanismer, organismens utveckling och uppbyggnad och de olika organens funktion och samspel med varandra. Tvärtom skulle de senaste decenniernas kunskapsutveckling möjliggöra utformningen av en exceptionellt attraktiv, teoretiskt avancerad, ämnesbaserad medicinsk utbildning.

Sverige riskerar dock dessvärre att välja motsatt väg. Det betänkande som nyligen presenterats av regeringens enmansutredare, professor Stefan Lindgren, innebär således en fortsatt avakademisering av läkarutbildningen, liknande den som Lindgren själv – trots protester från lärarkollegiet – redan genomdrivit i Lund, och som HSV i den utvärdering av läkarutbildningarna man genomförde 2007, under ledning av samme Lindgren, utpekade som föredömlig.

Det centrala i den förment progressiva lundamodellen är att de akademiska ämnena – både de prekliniska och de kliniska – har osynliggjorts i kursplanen, att ämnesföreträdarna berövats inflytande över denna, att omfattningen av studier i både teoretiska och kliniska ämnen bantats till förmån för till exempel ledarskapsutbildning och fritt valt arbete, och att den katedrala undervisningen minimerats.

Medan utbildningen i medicin tidigare var den enda akademiska utbildning som (bland annat) gav en djupgående teoretisk inblick människokroppens normalfunktion, är målet för den av Lindgren förespråkade modellen att studierna redan från dag ett ska ha siktet inställt på vad den praktiskt verksamme klinikern måste kunna. Tydligast illustreras detta av att hela medicinarutbildningen i Lund – likt forna dagars utbildning av barfotaläkare i Kina ­– utgår från 102 välkända kliniska situationer, som till exempel huvudvärk och ont i bröstet.

Innan man anammar Lindgrens förslag att alla landets läkarutbildningar ska utformas enligt lundamodellen kan det vara klokt att utvärdera hur detta experiment har utfallit. Och man bör härvid särskilt beakta den skarpa kritik som framförts från studenthåll med innebörden att undervisningen i teoretiska ämnen i Lund är helt otillräcklig (Jansson och Lundblad Läkartidningen 120805 och 120906). Kanske borde HSV:s experter, av vilka ingen var prekliniker, ha inhämtat studenternas synpunkter innan man pekade ut just denna läkarutbildning som landets ledande.

Det finns ingen forskning som entydigt visar att man blir bättre eller sämre kliniker av en ämnesbaserad utbildning. Men vad som är helt säkert är att införandet av en avakademiserad utbildning, där ämnena osynliggjorts, effektivt motverkar rekryteringen av studenter till dessa ämnen. Liksom att den teoretiska utbildningen blir än torftigare om en måttligt förlängd grundutbildning, vilket Lindgren föreslår, ska ersätta en avskaffad allmäntjänstgöring.

De kliniska ämnena kommer likväl att fortleva, eftersom specialisttjänstgöringen garanterar att det också fortsättningsvis finns personer med expertis inom de kliniska disciplinerna, av vilka några kommer att bli professorer i motsvarande akademiska ämne. Men de prekliniska ämnena får svårt att överleva Lindgrens framfart, vilket kommer att bidra till en fortsatt nedgång för svensk medicinsk forskning, och till att det snart inte finns lärare att uppbringa i ämnen som medicinsk kemi, mikrobiologi, anatomi och fysiologi.

Hittills har debatten om den medicinska forskningens nedgång och den om läkarutbildningens utformning varit åtskilda, som om de två frågorna inte hade med varandra att göra. Förhoppningsvis kommer Lindgrens betänkande att utgöra startskottet på en diskussion som analyserar hur den läkarutbildning bör vara utformad som gör studenterna väl rustade som kliniker, men samtidigt lyckas locka en försvarlig andel av dem att välja en framtid som forskare.

Låt oss således hoppas att utbildningsministern, som ju ivrar för att Sverige ska vara framgångsrikt vad gäller medicinsk forskning, och pläderar för mindre flum i grundskolan, avstår från att genomföra en reform som innebär mer flum i läkarutbildningen, och fortsatt kräftgång för de medicinska fakulteterna. Svensk läkarutbildning behöver moderniseras, men i motsatt riktning mot den föreslagna.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter