debatt
Även utbildningen behöver akademisk frihet
Trots talet om att om att akademisk frihet ska gälla allt i lärosätenas verksamhet verkar regeringen anse att den högre utbildningen ska styras och hanteras på andra sätt än forskningen. Men akademisk frihet är lika viktig inom utbildningen, skriver Ingemund Hägg, professor emeritus i företagsekonomi vid Uppsala universitet.
Regeringens forskningsproposition som ska behandlas i riksdagen i april har fått uppmärksamhet. En fråga som ställts är om akademisk frihet enbart ska finnas ”utifrån den värdegrund som gäller”. Det är då akademisk frihet i forskning som diskuteras. Men det finns anledning att också se på hur undervisningen, den högre utbildningen, hanteras med avseende på akademisk frihet.
I forskningspropositionen föreslår regeringen att det i högskolelagen ska skrivas in ”I högskolornas verksamhet ska som allmän princip gälla att den akademiska friheten ska främjas och värnas” (1 kap. par. 6). Formuleringen avses täcka både forskning och utbildning. I samma paragraf görs en specificering av vad det innebär för forskning:
”För forskningen ska som allmänna principer gälla att 1. Forskningsproblem får fritt väljas, 2. Forskningsmetoder får fritt utvecklas och 3.forskningsresultat får fritt publiceras.”
Men ingen motsvarande precisering görs för utbildningen.
Regeringen skriver att för utbildning gäller andra villkor än för forskning: det finns regler i examensordningar som ställer särskilda krav på utbildningen och att studenternas rättssäkerhet måste värnas. Detta medför att ”utbildningen är mer reglerad än forskningen”. Man lägger till att det viktiga är ett ”öppet samtalsklimat” med lärare och studenter i ömsesidig respekt.
Det är uppseendeväckande att regeringen faktiskt inte, som i många andra länder, uttryckligen vill slå vakt om akademisk frihet för den högre utbildningen. Trots talet om att akademisk frihet ska gälla allt i lärosätenas verksamhet ska utbildningen tydligen omgärdas av villkor som begränsar sådan frihet.
Kungl. Vetenskapsakademien föreslår i sitt remissyttrande till forskningspropositionen att den första meningen i 1 kap par 6 får tillägget: ”… så att forskningens och den högre utbildningens frihet tryggas”.
Jag skulle därtill vilja se följande komplettering i samma paragraf:
”För undervisningen ska som allmänna principer gälla 1. Undervisningsinnehåll får fritt väljas med hänsyn till relevans för utbildningen och baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. 2. Undervisningsmetoder får fritt väljas, tillämpas och utvecklas.”
Det skulle likställa forskning och högre utbildning.
Men detta räcker inte. Lärarna själva måste ta ett ansvar, både enskilt och som grupper (kollegier) på sina lärosäten och i ämnesföreningar – det som brukar kallas lärarprofessionen. Den uppgift som högskolestyrelser, rektorer, dekaner och prefekter har handlar om att skapa infrastrukturer som garanterar lärarnas akademiska frihet.
I det ansvar som lärarprofessionen har för att värna den akademiska friheten ligger att friheten måste tolkas och bevakas av lärarna själva, kollektivt och enskilt. Förvånande nog kommer förslag på regleringar som begränsar friheten inifrån lärarprofessionen själv. Exempelvis har professorerna Lennart Levi och Bo Rothstein förordat ett slags etiksäkring av alla universitetsutbildningar. Det har också kommit krav från ett antal forskare om att det i examensordningarna borde stå att ”alla studenter får de kunskaper och färdigheter som behövs för att främja en hållbar utveckling.”
Sådana här förslag framläggs säkert med högst goda avsikter. Men att be om stöd för regleringar från regering och andra överheter är inte förenligt med akademisk frihet. Akademisk frihet innebär att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund, inte på värdegrunder av olika slag med inslag av exempelvis etiksäkring och hållbarhet. Däremot kan givetvis etik, hållbarhet etc bli föremål för hantering i de utbildningar som lärarna utvecklar inom ramen för sin akademiska frihet.
Ett bra stöd för en sådan hållning är Vetenskapsakademiens förslag att paragraferna 5 och 6 i högskolelagen ska byta plats. Då skulle hållbar utveckling och andra värdeord som finns i nuvarande paragraf 5 läggas efter paragrafen om akademisk frihet, vilket vore logiskt.
Akademisk frihet i utbildningen innebär att lärarprofessionen tar ansvar och fortlöpande granskar och utvärderar utbildningar med självkritiskt sinne. God undervisningssed (se mitt inlägg i Curie juni 2020) är innebörden i den nämnda självgranskningen. Om självkritiken brister ska det påtalas av professionen själv. Genom att värna akademisk frihet för högre utbildning blir allting givetvis inte enkelt och konfliktfritt. Men den brist på tillit till professionen som regeringens förslag i högskolelagen ger uttryck för är förödande.
Förhoppningsvis korrigerar riksdagen regeringens förslag.
Ingemund Hägg, professor emeritus i företagsekonomi vid Uppsala universitet
Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg
Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor! Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se
Mer om vad som gäller för att skriva i Curie
Du kan också kommentera på LinkedIn Länk till annan webbplats., Facebook Länk till annan webbplats. och X. Länk till annan webbplats.
Läs hela debattråden
Du kanske också vill läsa
Debatt 18 september 2024
Varför skulle politiker och tjänstemän vara bäst skickade att bedöma vad som är samhällsrelevant i morgon? Det var forskarna själva som upptäckte klimatkrisen och utvecklade forskn...
Nyhet 11 september 2024
Vad ska svenska lärosäten göra om kriget bryter ut? Stänga ner? Fortsätta som vanligt, som de försöker göra i Ukraina? Idag är lärosätenas roll i totalförsvaret oklar. Men flera sa...
Debatt 26 augusti 2024
Politiker ska inte styra hur forskningsmedel fördelas – den hållningen är vanlig i debatten om akademisk frihet. Men för att motverka inlåsningar i forskningssystemet och underlätt...