Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

debatt

Även utbildningen behöver akademisk frihet

Trots talet om att om att akademisk frihet ska gälla allt i lärosätenas verksamhet verkar regeringen anse att den högre utbildningen ska styras och hanteras på andra sätt än forskningen. Men akademisk frihet är lika viktig inom utbildningen, skriver Ingemund Hägg, professor emeritus i företagsekonomi vid Uppsala universitet.

Porträttbild på debattören

Ingemund Hägg

Regeringens forskningsproposition som ska behandlas i riksdagen i april har fått uppmärksamhet. En fråga som ställts är om akademisk frihet enbart ska finnas ”utifrån den värdegrund som gäller”. Det är då akademisk frihet i forskning som diskuteras. Men det finns anledning att också se på hur undervisningen, den högre utbildningen, hanteras med avseende på akademisk frihet.

I forskningspropositionen föreslår regeringen att det i högskolelagen ska skrivas in ”I högskolornas verksamhet ska som allmän princip gälla att den akademiska friheten ska främjas och värnas” (1 kap. par. 6). Formuleringen avses täcka både forskning och utbildning. I samma paragraf görs en specificering av vad det innebär för forskning:

”För forskningen ska som allmänna principer gälla att 1. Forskningsproblem får fritt väljas, 2. Forskningsmetoder får fritt utvecklas och 3.forskningsresultat får fritt publiceras.”

Men ingen motsvarande precisering görs för utbildningen.

Regeringen skriver att för utbildning gäller andra villkor än för forskning: det finns regler i examensordningar som ställer särskilda krav på utbildningen och att studenternas rättssäkerhet måste värnas. Detta medför att ”utbildningen är mer reglerad än forskningen”. Man lägger till att det viktiga är ett ”öppet samtalsklimat” med lärare och studenter i ömsesidig respekt.

Det är uppseendeväckande att regeringen faktiskt inte, som i många andra länder, uttryckligen vill slå vakt om akademisk frihet för den högre utbildningen. Trots talet om att akademisk frihet ska gälla allt i lärosätenas verksamhet ska utbildningen tydligen omgärdas av villkor som begränsar sådan frihet.

Kungl. Vetenskapsakademien föreslår i sitt remissyttrande till forskningspropositionen att den första meningen i 1 kap par 6 får tillägget: ”… så att forskningens och den högre utbildningens frihet tryggas”.

Jag skulle därtill vilja se följande komplettering i samma paragraf:

”För undervisningen ska som allmänna principer gälla 1. Undervisningsinnehåll får fritt väljas med hänsyn till relevans för utbildningen och baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. 2. Undervisningsmetoder får fritt väljas, tillämpas och utvecklas.”

Det skulle likställa forskning och högre utbildning.

Men detta räcker inte. Lärarna själva måste ta ett ansvar, både enskilt och som grupper (kollegier) på sina lärosäten och i ämnesföreningar – det som brukar kallas lärarprofessionen. Den uppgift som högskolestyrelser, rektorer, dekaner och prefekter har handlar om att skapa infrastrukturer som garanterar lärarnas akademiska frihet.

I det ansvar som lärarprofessionen har för att värna den akademiska friheten ligger att friheten måste tolkas och bevakas av lärarna själva, kollektivt och enskilt. Förvånande nog kommer förslag på regleringar som begränsar friheten inifrån lärarprofessionen själv. Exempelvis har professorerna Lennart Levi och Bo Rothstein förordat ett slags etiksäkring av alla universitetsutbildningar. Det har också kommit krav från ett antal forskare om att det i examensordningarna borde stå att ”alla studenter får de kunskaper och färdigheter som behövs för att främja en hållbar utveckling.”

Sådana här förslag framläggs säkert med högst goda avsikter. Men att be om stöd för regleringar från regering och andra överheter är inte förenligt med akademisk frihet. Akademisk frihet innebär att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund, inte på värdegrunder av olika slag med inslag av exempelvis etiksäkring och hållbarhet. Däremot kan givetvis etik, hållbarhet etc bli föremål för hantering i de utbildningar som lärarna utvecklar inom ramen för sin akademiska frihet.

Ett bra stöd för en sådan hållning är Vetenskapsakademiens förslag att paragraferna 5 och 6 i högskolelagen ska byta plats. Då skulle hållbar utveckling och andra värdeord som finns i nuvarande paragraf 5 läggas efter paragrafen om akademisk frihet, vilket vore logiskt.

Akademisk frihet i utbildningen innebär att lärarprofessionen tar ansvar och fortlöpande granskar och utvärderar utbildningar med självkritiskt sinne. God undervisningssed (se mitt inlägg i Curie juni 2020) är innebörden i den nämnda självgranskningen. Om självkritiken brister ska det påtalas av professionen själv. Genom att värna akademisk frihet för högre utbildning blir allting givetvis inte enkelt och konfliktfritt. Men den brist på tillit till professionen som regeringens förslag i högskolelagen ger uttryck för är förödande.

Förhoppningsvis korrigerar riksdagen regeringens förslag.

Ingemund Hägg, professor emeritus i företagsekonomi vid Uppsala universitet

Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg

Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor!

Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Läs hela debattråden

Relaterat innehåll

Debatt 19 mars 2024

Frida Lundmark, Lif

Forskningspolitiken måste stärka branschens konkurrenskraft och utveckla sjukvården. Det kräver samverkan på internationell, nationell och regional nivå inom sektorns alla fält, sk...

Debatt 4 mars 2024

Johan Kuylenstierna, Formas

Omställningen till ett fossilfritt samhälle är i full gång. Samtidigt behöver den civila beredskapen stärkas, till exempel genom säkrad livsmedelsförsörjning och robust infrastrukt...

Debatt 21 februari 2024

Jonas Fransson, Uppsala universitet

Det går inte att styra forskningen så att den blir excellent och banbrytande. Om vi verkligen vill satsa på långsiktighet och nytänkande måste akademin och forskarna få tillbaka fö...