2019-03-06 Sven Widmalm och Maria Ågren, professorer i idé- och lärdomshistoria resp. i historia, Uppsala universitet

Att mäta impact kan leda till sänkt kvalitet

Att mäta forskningens genomslag kan uppmuntra opportunism och kortsiktighet och därmed leda till sänkt kvalitet, skriver Sven Widmalm och Maria Ågren. Om Sverige inför ett system för att mäta samverkan behöver forskarsamhället tänka i nya banor, och hänsyn måste tas till utbildningens grundläggande betydelse för genomslag.

Sven Widmalm och Maria Ågren

Det brittiska utvärderingssystemet Research Excellence Framework (REF), använt första gången 2014, använder impact som ett mått bland flera för att fördela forskningsresurser till universiteten. En viktig poäng är att inte bara ekonomiskt genomslag mäts utan all tänkbar utomakademisk kunskapsspridning. I Sverige har ett pilotförsök gjorts att mäta ”samverkan” för att fördela basanslag; vi bör därför förbereda oss inför möjligheten att ett fullskaligt system för att utvärdera impact genomförs också här.

REF bygger på att man begär in och betygsätter ”fallstudier” från forskarna som ska visa på vilket sätt deras resultat fått genomslag utanför universitetet. Kritiker menar till exempel att metoden är kostsam och att resultaten lätt kan manipuleras. Mer positiva röster pekar på att forskningens genomslag bör uppmärksammas mer, inte minst inom humaniora där man traditionellt brytt sig för litet om sådant.

Nätverket AESIS (Network for Advancing & Evaluating the Societal Impact of Science) arrangerade i oktober 2018 en konferens i Köpenhamn på temat ”The Impact Agenda for Social Sciences & Humanities”. Där dominerade de positiva rösterna. Diskussionerna handlade bland annat om hur incitament för impact skapas politiskt, hur forskningen kan styras mot stora utmaningar, och hur kontakter mellan forskning och användare kan underlättas.

Mätning av forskningens genomslag är en form av styrning eftersom syftet är att skapa incitament som ändrar forskarnas beteende.

Mätning av forskningens genomslag är en form av styrning eftersom syftet är att skapa incitament som ändrar forskarnas beteende. Den största faran med trenden är enligt vår mening att den kan uppmuntra opportunism och kortsiktighet och därmed leda till sänkt kvalitet. Att låta forskaren peka på hur de egna resultaten använts, vilket sker i REF, verkar dessutom vara en dålig metod om man vill komma åt vetenskapens samhällsbetydelse. Forskare inom områden som teknik- och vetenskapsstudier eller innovationsstudier har länge hävdat att kunskap produceras, sprids och används i nätverk och system. Det är på denna nivå vi måste undersöka också humanioras genomslag i samhället, vilket hittills skett i för liten utsträckning.

Om diskussionen om impact leder till att forskarsamhället börjar tänka i nya banor kring hur också humanister kan tjäna samhället i stort vore mycket vunnet. Framväxten av olika fact-checking services (som The Conversation, ursprungligen från Australien) är ett upplyftande exempel på detta. Behovet av faktakontroll och källkritik är idag större än på länge.

Ett annat intressant exempel gäller flyktinglägret The Jungle i Calais och vad som hände sedan det tömts av fransk polis. Bilder, berättelser och föremål från lägret samlades in och blev en prisad men även kritiserad utställning på brittiska museer 2016. Utställningen, till vilken akademiker bidrog, förde upp svåra frågor på agendan, och är just ett sådant fall som kan användas för REF. I stället för att undvika att hamna i kontroversiella och till och med politiska situationer där vi som forskare inom humaniora måste ta ställning borde vi kanske ägna oss mer åt just dem? På så vis kan våra forskningsmiljöer vitaliseras.

Det har förvånat oss att den högre undervisningen lyser med sin frånvaro i diskussionerna om impact.

Det har förvånat oss att den högre undervisningen lyser med sin frånvaro i diskussionerna om impact. Bilden av forskningens genomslag blir därigenom snedvriden eftersom det är via undervisning som vetenskapens innehåll, principer och praktiker förmedlas till studenter, som i sin tur för detta vidare ut i samhället. Universiteten arbetar också med att skapa nya utbildningar som svarar mot de behov som finns i samhället. Ju bättre man lyckas med detta, desto större blir forskningens impact.

Frågan om breddad rekrytering till universitet och högskolor får intresse i detta ljus. Ju fler unga människor från studieovana bakgrunder som får möjlighet att studera vidare, desto större blir förstås beröringsytan mellan forskning och samhälle i stort. Även de, som inte lärt sig vad vetenskap är från sina föräldrar, berörs. Universitet som lägger ner arbete på att bredda rekryteringen bör få erkänsla om och när det blir fråga om att bedöma impact.

Den syn på impact som AESIS och REF representerar kan påverka forskningens kvalitet negativt. Om Sverige inför ett system för att mäta samverkan bör perspektiven vara bredare och hänsyn tas både till kunskapens systemkaraktär och till utbildningens grundläggande betydelse för forskningens genomslag.

Sven Widmalm
Professor i idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet

Maria Ågren
Professor i historia, Uppsala universitet

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter