2016-04-12 Gustav Nilsonne, med. dr., forskare på Karolinska institutet och Stockholms universitet

Ansvarsfull forskning låter bra, men döljer konflikter

Ansvarsfull forskning (RRI) är ett mångtydigt begrepp. Bakom honnörsord som öppenhet och samhällets värderingar som drivkraft hotas universitetens fria kunskapssökande, skriver Gustav Nilsonne, forskare på KI. Men rätt använt kan RRI-begreppet bli ett verktyg för ökad kvalitet, genom uppvärdering av öppen publicering.

Gustav Nilsonne
Foto: Niklas Björling

EU:s initiativ för ”Responsible Research and Innovation” (RRI) skall genomsyra unionens innovationsstrategi fram till 2020. När svenska forskningsaktörers arbete med RRI presenterades på ett seminarium på Riksdagen den 24 februari (2016) paraderades honnörsorden efter varandra: ansvar, öppenhet, samhällets värderingar som drivkraft. I den avslutande diskussionen enades riksdagsledamöter från båda blocken i samma fråga: hur är det möjligt att vara emot detta?

Den frågan är möjlig eftersom begreppet RRI ännu inte har kopplats till några konkreta förslag som påverkar forskningens finansiering. För bakom honnörsorden döljer sig konflikter om forskningens frihet och drivkrafter. Att forskningen skall ”styras av samhällets värderingar” riskerar att innebära ansenliga ingrepp i universitetens fria kunskapssökande.

Visst behöver forskningen möta våra aktuella samhällsutmaningar. Exempelvis argumenterar Mats Benner och Sverker Sörlin på DN Debatt (2016-03-14) för en ansvarsfull forskningspolitik som gör att vi med kunskap kan möta utmaningar på områden som miljö, migration och automatisering. Att engagera departement, myndigheter, civilt samhälle och näringsliv i forskningsprocessen, som de föreslår, är ofta viktigt och värdefullt. Forskning om HIV-prevention, för att ta ett medicinskt exempel, bör bedrivas i nära kontakt med HBT-personers organisationer för att rätt frågor skall kunna ställas och för att resultaten skall kunna få genomslag. Men om det går så långt att departement och myndigheter börjar styra forskningsmedlen till frågeställningar som de för tillfället tycker är politiskt och administrativt gångbara får vi i stället en tvångströja som riskerar att likrikta forskningen och styra mot projekt med förutsägbara resultat.

RRI-begreppet innehåller emellertid också värdefulla delar. Somligt stämmer till självkritik, inte minst när det gäller öppenhet och tillgång. Alltför ofta publicerar vi forskare våra resultat i tidskrifter som bara kan läsas av den som har en dyr prenumeration. Alltför sällan publicerar vi våra data öppet så att andra, inom och utom forskarsamhället, kan bygga vidare på dem och hjälpas åt att utvinna deras fulla värde.

Det hade varit ett styrketecken om rörelsen för öppen publicering av forskningsresultat hade drivits primärt av våra olika vetenskapsakademier och forskarorganisationer, eller av universitet och högskolor. I stället är det EU-kommissionen som tagit ledningen och fastställt ett direktiv om öppen tillgång, som nu skall införas i medlemsländerna. I Sverige har Vetenskapsrådet tagit fram ett förslag till nationella riktlinjer, och överlämnat det till regeringen. Välkommet är att öppen tillgång föreslås bli norm. Men ingenting tyder ännu på att Vetenskapsrådet i sin anslagstilldelning har tänkt kliva bort ifrån att belöna publicering i högprestigetidskrifter till förmån för öppen rapportering.

Rätt använt kan RRI-begreppet bli ett verktyg för ökad kvalitet. Genom att öppet publicera våra resultat och data kan vi forskare öka värdet på våra vetenskapliga bidrag och ta ansvar för att resultaten blir tillgängliga för forskare och andra aktörer i samhället. För att nå dit måste vi uppvärdera öppna forskningspraktiker som en indikator för vetenskaplig kvalitet.

Gustav Nilsonne
Med dr, forskare på Karolinska institutet och Stockholms universitet

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter