2014-09-30 Stefan Schubert, internationell postdoktor i teoretisk filosofi vid London School of Economics

Anslå medel till internationella doktorandbidrag!

Stefan Schubert, internationell postdok i London, vill se bidrag även på doktorandnivå för att blivande unga forskare ska kunna disputera utomlands och skapa kontaktnät tidigt i karriären.

Stefan Schubert
Foto:

Internationalisering är ett uttalat mål i svensk forskningspolitik och bland svenska forskningsfinansiärer. För att uppnå detta mål har bland annat en rad förmånliga postdokbidrag inrättats, såsom Vetenskapsrådets internationella postdok och det nyinrättade International Career Grant. Jag är själv internationell postdok i teoretisk filosofi vid London School of Economics och är naturligtvis glad och tacksam över att ha fått möjligheten att forska här.

Det är emellertid betydligt sämre ställt med motsvarande bidrag på doktorandnivå. De större statliga svenska anslagsgivarna ger inga internationaliseringsbidrag till doktorander. STINT hade tidigare ett doktorandstipendium om 100 000 kr för några månaders utlandsvistelse men det är numera nedlagt. Även detta bidrag var emellertid mycket litet om man betänker hur stora summor som spenderas på postdoktornivå (det internationella postdok-bidraget är exempelvis på 1 050 000 kr per år).

Det är av flera skäl beklagansvärt att det inte finns några internationella doktorandbidrag som motsvarar de bidrag som finns på postdoktornivå.

För det första är det troligen mer, eller åtminstone inte mindre, lärorikt att doktorera vid ett internationellt toppuniversitet än att göra en postdok där. Som doktorand har man en handledare, går kurser med mera, medan man som postdok är en mer självständig forskare (förvisso varierar detta mellan ämnen). Detta torde leda till att man är mer beroende av sin forskningsmiljö som doktorand än som postdok.

För det andra är det från prestigesynpunkt bättre att ha en doktorstitel från ett ledande universitet än att ha genomfört en postdok där, då det förra väger betydligt tyngre på CV:t.

För det tredje så är kontakter med internationellt ledande forskare vitalt, och ju tidigare man kan skaffa sig sådana, desto bättre.

För det fjärde borde det erbjudas möjligheter att meritera sig internationellt på alla nivåer, inte bara på postdoktornivå, inte minst eftersom det av familjeskäl kan vara svårt att flytta utomlands under vissa skeden i livet.

För det femte så är det i många länder – inte minst här i Storbritannien, som torde ha Europas mest framstående universitet – betydligt lättare att bli antagen som doktorand än att erhålla medel för att bekosta doktorandstudierna. (Stipendierna, som det som regel är frågan om, är dessutom typiskt sett jämförelsevis små jämfört med svenska doktorandlöner.) Det kan leda till att svenska sökande kan tvingas tacka nej till doktorandplatser vid absoluta toppuniversitet som Oxford och Cambridge. Jag känner själv till flera sådana fall.

Om vi anser att internationalisering och kontakt med forskningseliten är viktigt är detta mycket olyckligt, särskilt om man betänker hur jämförelsevis billigt det skulle vara att finansiera dessa doktorander (då de ju skulle ha lägre löner än disputerade forskare).

Såvitt jag vet finns det således inga skäl att upprätthålla den starka asymmetri som råder mellan doktorand- och postdoknivån vad gäller finansiering av studier och forskning utomlands. Därför borde någon av de statliga forskningsfinansiärerna inrätta en anslagsform som finansierar doktorandstudier utomlands. Medlen skulle vara avsedda att täcka doktorandens lön under hela studietiden (typiskt sett 3-5 år) samt eventuella studieavgifter. I exempelvis Tyskland finns det en rad sådana anslagsformer. Det är på många sätt förvånande att de inte redan finns även i Sverige.

Stefan Schubert
Internationell postdoktor i teoretisk filosofi vid London School of Economics/Lunds universitet

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter