2013-09-24 Cynthia de Wit, professor i tillämpad miljövetenskap

Alla bär vi på omedvetna könsfördomar

För att öka andelen kvinnliga professorer i framtiden måste tjänstetillsättning och medelsfördelning vara transparant. Och vi professorer, manliga och kvinnliga, måste höja vår medvetenhet om hur vi, medvetet eller ej, granskar kvinnor och män med olika ögon. Det skriver Cynthia de Wit, professor i tillämpad miljövetenskap vid Stockholms universitet.

Cynthia de Wit
Foto: Stockholms universitet

Kvinnor ”försvinner” vid varje steg i den akademiska systemet, det så kallade läckande röret (leaky pipeline). Enligt svensk statistik är 58 procent av studenterna, 49 procent av doktoranderna, men endast 23 procent av professorerna kvinnor. Inom mitt område, naturvetenskap och teknik, är siffrorna lägre: 36 , 45 respektive 14 procent). Detta är ett enormt slöseri på den vetenskapliga talang som behövs för att tackla framtidens problem.

För att öka antalet kvinnor på olika nivåer inom universitetet krävs det att vi identifierar varför kvinnor lämnar akademin, vilka hinder som står i vägen vid varje steg i meriteringen – och att vi ser till att få bort dessa hinder. Bara då får vi en kritisk massa av kvinnor som kan ta sig vidare till att bli professorer.

Samma CV med mansnamn värderades högre

Ett problem är att det fortfarande finns mycket omedveten och osynlig könsdiskriminering kvar som är svår att komma åt. En relativ ny artikel i tidskriften PNAS tar upp till exempel hur både manliga och kvinnliga professorer inom naturvetenskap omedvetet diskriminerar yngre kvinnor inom akademin. Professorena fick bedöma en ansökan för en laboratorieledartjänst från en person som slumpvis fick antingen ett kvinnonamn eller ett mansnamn. Oberoende av bedömarens kön ansågs mannen vara mer kompetent och erbjöds högre lön och mer karriärstöd. Resultaten tydde på omedvetna könsfördomar, vilket ledde till att den (identiska) kvinnliga sökande ansågs mindre kompetent. Artikelförfattarna kopplade detta till samhällets allmänna könsfördomar om kvinnor som vi alla bär inom oss, till exempel utbredda föreställningar om att kvinnor är mindre kompetenta inom naturvetenskap.

I mars i år utgav Nature ett temanummer om kvinnor inom vetenskap. En av artiklarna handlade just om att även kvinnor inom akademin omedvetet diskriminerar andra kvinnor på grund av omedvetna könsfördomar. Där diskuterades olika sätt att synliggöra problemet – hur vi själva måste konfrontera våra egna könsfordomar, stödja unga kvinnor, öka transparens i lönesättning och anställningsprocesser.

Fortfarande skevt i fördelning av medel

Här i Sverige anser vi oss ha kommit till rätta med könsdiskriminering. Men även här finns omedven och osynlig diskriminering och könsfördomar som drabbar kvinnor vid universiteten. Till exempel krävs det forskningsmedel för att kunna meritera sig till att bli professor, men det visar sig fortfarande finnas en skevhet i utdelning av forskningsmedel. Wennerås och Wold påpekade denna skevhet i Sverige redan 1997 i en mycket uppmärksammade artikel i Nature .

Saker har blivit bättre sedan dess, men majoriteten av de stora strategiska forskningsmedlen inom naturvetenskap, teknik och medicin som utlystes för ett antal år sedan gick till manliga professorer (se Hans Excellens: om miljardsatsning på starka forskningsmiljöer, 2010, Delegation för jämställdhet i högskolan). Det innebar de facto en omfördelning av stora forskningsbelopp från kvinnor till män.

Män får lättare forskningsmedel

Forte (före detta Fas) uppmärksammade förra året att män haft lättare att få forskningsmedel än kvinnor. Samma slutsats har kommit från Vetenskapsrådet, där analyser visar att när det gäller projektbidrag 2009-2010, ”hade män större framgångar än kvinnor inom samtliga ämnesråd och kommitéer under perioden, utom inom kommittén för konstnärlig forskning och utveckling.” En intern jämställdhetsutredning påpekar att detta kan ha att göra med subtila skillnader i hur ledamöter i ämnesråden tillämpar bedömningskriterior olika på män och kvinnor.

För att öka andelen kvinnliga professorer i framtiden måste tjänstetillsättningssystem och medelsfördelningssystem vara transparanta. Detta för att kunna garantera att kvinnor och män behandlas lika.  Och vi professorer, manliga och kvinnliga, måste höja vår medvetenhet om hur vi, medvetet eller ej, granskar kvinnor och män med olika ögon, och hur detta påverkar våra bedömningar i tjänstetillsättningar, medelsfördelning, ansökningsbedömningar och andra tillfällen där vi utvärderar personer för vidare meritering inom det akademiska systemet.

För den som vill testa var man själv står när det gäller könsfördomar så kan jag rekommendera Implicit Associations Test.

Cynthia de Wit
Professor i tillämpad miljövetenskap, Stockholms universitet