2014-05-26 Eva Åkesson & Anders Malmberg, rektor respektive prorektor vid Uppsala universitet

Alla aktörer springer åt samma håll

Den forskare som i hård konkurrens får excellensanslag är kanske i utgångsläget bara marginellt mer lovande än den som hamnar precis under strecket. Lärosätena behöver större inflytande över resursfördelningen för att kunna ta ansvar för helheten, skriver Uppsala universitets rektor Eva Åkesson och prorektor Anders Malmberg.

Eva Åkesson och Anders Malmberg
Foto: Uppsala universitet

För att ge svensk forskning de bästa förutsättningarna för framtiden krävs långsiktighet och helhetssyn. Dagens forskningspolitik kännetecknas av en hög ambitionsnivå och vilja att öka de offentliga investeringarna som ett medel för att både stärka vår internationella ställning som forskningsnation, och bidra till att möta svenska och globala samhällsutmaningar. Det är utmärkt. Samtidigt präglas forskningspolitiken av en ryckighet, och en tendens att alla aktörer springer åt samma håll. Stora riktade satsningar görs på ganska snävt avgränsade forskningsfält, och olika tankefigurer (starka miljöer, strategiska områden, excellenta individer) har fått turas om att prägla finansieringssystemet på ett ibland oreflekterat sätt.

Det har under det senaste decenniet skett genomgripande förändringar i det svenska systemet för forskningsfinansiering. Runt millennieskiftet tyckte nog många av oss att vi befann oss i ett fragmenterat forskningslandskap där resurserna spreds för tunt och allt för många och kortsiktiga projekt finansierades. Det resulterade i splittrade forskningsmiljöer och främjade varken kvalitet eller resultat.

Är vi på väg att satsa för smalt?

Idag ligger fokus på att premiera excellens genom en koncentration av forskningsresurser till de starkaste individerna. Excellenssatsningar är i sig inte av ondo, tvärtom. Vi behöver forskning av högsta kvalitet som kan driva utvecklingen framåt. Men vi måste samtidigt ställa frågan om vi är på väg att satsa alltför smalt. Den unga forskare som i hård konkurrens får någon form av excellensanslag, exempelvis ett ERC Starting Grant, är kanske i utgångsläget bara marginellt mer lovande än den som hamnar precis under strecket. Det finns dock en tendens att denna skillnad blir självförstärkande; ett ERC-anslag följs gärna av stora anslag från svenska råd och stiftelser. En slags forskningspolitikens Matteusprincip – åt den som har ska varda givet – kan innebära att små initiala skillnader systematiskt förstärks. Universitetens medfinansiering och användande av externa anslag som kvalitetsindikator spär på den här tendensen.

Vad händer när alltför många forskningsprojekt av hög kvalitet inte kan finansieras? Vad händer med mångfalden och hur ska vi kunna upprätthålla bredden i den grund- och forskarutbildning som är en kärna i ett universitets verksamhet?

Långsiktighet och helhetssyn måste genomsyra

Vi skall självklart ta långsiktigt ansvar för att vidareutveckla de strategiska satsningar som gjorts på utvalda forskningsområden. Samtidigt ska vi eftersträva ett balanserat finansieringssystem som bygger på nyanserade avvägningar i flera dimensioner. Idén om koncentration av resurser till de allra bästa forskarna måste vägas mot att sprida medlen till något fler individer och grupper. Den meritokratiska principen skall självfallet råda vid fördelning av forskningsmedel, men visst kunde man exempelvis tänka sig att Vetenskapsrådet beslutar att inte dela ut anslag inom sitt nya program för framstående yngre forskare till innehavare av ett ERC Starting Grant eller motsvarande anslag.

Allmänt sett måste långsiktighet och helhetssyn genomsyra finansieringsmodeller och -system. Fasta resurser måste vägas mot konkurrensutsatta medel, och basresurser mot medel riktade mot förutbestämda projekt. Det behövs både meriteringsanställningar, karriärstegar och forskningsanslag för forskare i mellanfasen för att göra forskar- och lärarbanan attraktiv. Universiteten behöver också ett större utrymme att själva fatta beslut i frågor som rör forskningsfinansiering. Höjda basanslag och ett större inflytande över resursfördelningen ger lärosätena möjlighet att ta ett ansvar för helheten. Vi behöver både bredd och spets för att långsiktigt utveckla svensk forskning och Sverige som forskningsnation.

Eva Åkesson
Rektor, Uppsala universitet

Anders Malmberg
Prorektor, Uppsala universitet