Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

debatt

Akademin i Sverige är inte så jämställd som du tror

Hur många män har blivit misstagna för att vara sekreterare istället för ordförande på kommittémöten? Diskriminering sker ofta omedvetet och utan uppsåt. Därför behövs kunskap och förebilder, skriver Pernilla Wittung-Stafshede, professor i bioteknik vid Chalmers.

Kvinna med mörkt långt lockigt hår

Pernilla Wittung-Stafshede

Sverige betraktas som ett av världens mest jämlika länder. Vi har den längst betalda mammaledigheten i världen (16 månader), och minst 3 månader måste tas ut av pappan. Till skillnad från många andra länder, där det kostar skjortan, erbjuder Sverige (i princip) gratis dagis, fritids och skolor (inklusive universitet) för våra barn från ett års ålder. Män och kvinnor delar mycket ansvar runt hushållsarbete, matlagning och barn. Med tanke på detta förväntade jag mig inga jämställdhetsproblem när jag fick en professur i Sverige 2008 och flyttade tillbaka efter tio år som professor vid olika amerikanska universitet.

Jag hade fel. Som kvinnlig forskare/professor möter man fortfarande diskriminering och förutfattade meningar i Sverige, precis som i övriga världen. Hur många män har blivit sexuellt trakasserade av seniora kollegor? Hur många män har fått undervisningsutvärderingar med kommentarer om utseende och kläder? Hur många män har blivit misstagna för att vara sekreterare istället för ordförande på kommittémöten?

Jag har upplevt dessa situationer för många gånger. En gång fick jag ett telefonsamtal från en senior manlig professor som erbjöd mig att vara med i en prestigefull svensk kommitté. Först kände jag mig hedrad, men sen förödmjukad. Han förklarade att jag blivit utvald från en “kvinnolista” eftersom det ju inte fanns några duktiga kvinnor bland toppforskarna. Trots detta accepterade jag eftersom jag tyckte det var viktigt att tjäna forskarvärlden. När jag nyligen diskuterade med en senior chef varför så få kvinnor väljer vårt universitet, förklarade han varför: Universitetet hade dåligt ljus på toaletterna så det gick inte att fixa till sin make-up. Jag blev mållös.

Sådana här händelser är bara tillfälligheter en och en, men då de anhopas underminerar de till slut självförtroendet hos oss kvinnor. Om jag som kvinnlig professor säger vad jag tycker anses jag aggressiv, men om jag håller tyst är jag osynlig.

Ojämställdhet inom akademin är inte begränsat till subjektiva incidenter, som mina exempel ovan. Vi känner alla till pionjärerna Agnes Wold och Christine Wennerås som 1997 publicerade vetenskapliga resultat runt meriteringskrav för män och kvinnor (Nature, 1997, 387, 341-3). Sedan dess har flera vetenskapliga studier visat på könsdiskriminering. I en slumpmässig dubbel-blind-studie gjordes två uppsättningar av ansökningsmaterial som var identiska förutom att hälften hade en kvinnlig sökande och den andra hälften en manlig sökande. Dessa skickades ut till över hundra professorer vid universitet i USA och presenterades som en studentansökan till en forskningsingenjörstjänst.

Responsen visade att den kvinnliga sökanden, trots samma meriter, fick klart sämre bedömning än den manliga sökanden vad gällde kompetens och professorns villighet att handleda studenten (PNAS, 2012; 109, 16474-9.). Ett annat exempel är en analys av 800 amerikanska rekommendationsbrev där manliga kandidater beskrevs med markant fler positiva adjektiv än kvinnliga kandidater (Sex roles. 2007; 57, 509-514). Slutligen, från en storskalig analys av över 8 miljoner vetenskapliga publikationer, fann man att män dominerade i de finaste författarpositionerna (PLoS One, 2013, 8, e66212).

Trots detta tror många (manliga) forskare i Sverige att vi har löst jämställdhetsproblemet med hjälp av tre initiativ:

A. De flesta svenska finansiärerna har numera regler som säger att fraktionen beviljade anslag till kvinnor ska överensstämma med fraktionen kvinnor som söker. (Men tyvärr visar studier att språkbruket i utlysningstexter ofta gör att kvinnor avstår från att söka).

B. Flera svenska universitet har speciella interna anslag till kvinnor. (Men tyvärr tror då män ofta att kvinnorna blir befordrade på grund av specialbehandling/kvotering och inte för sina kvalifikationer).

C. Det krävs ofta minst en kvinna i varje kommitté som tillsätts inom akademin. (Men i praktiken betyder det att kvinnor har oerhört mycket att göra och därmed får mindre tid till forskning än män).

Problemet är inte löst – även om man bortser från kvinnliga forskares individuella upplevelser och bara ser till kvantitativ fakta. I 2015 års anslagsomgång vid Vetenskapsrådet gick bara 19 procent av alla anslag till kvinnliga forskare och bara strax över 20 procent av alla universitetsprofessorer är kvinnor idag (andelen varierar mellan 11 och 30 procent vid Sveriges elva universitet). Jag räknade nyligen ut att för fyra av de finaste vetenskapliga priserna i Sverige, som delas ut av bland andra KVA, har det varit 3, 9, 11, respektive 13 procent kvinnliga vinnare under de senaste årtiondena. Och trenden går åt fel håll.

Till skillnad från min naiva förväntan då jag flyttade hem till Sverige så löser inte barnledighet och barnomsorg könsdiskrimineringen vid våra universitet.

Vad kan vi då göra? För att motverka könsdiskriminering vid våra universitet i Sverige (och i andra länder) krävs först medvetenhet och utbildning. Mycket av diskrimineringen görs omedvetet och utan ont uppsåt. Här spelar våra chefer och ledare en viktig roll – de måste ställa krav på sin personal och själva agera som förebild i varje situation.

Utöver att det (1) måste vara en aspekt av varje liten handling vi gör varje dag, måste vi (2) säkra att anställnings- och befordringsprocesser inte vinklas till mäns fördel. Vi måste (3) nominera fler kvinnor för fina priser och högt uppsatta positioner, och (4) tillsätta fler kvinnor på ledarskapspositioner vid universitet och hos forskningsfinansiärer. Vi ska också (5) stötta unga kvinnliga forskare i deras karriärer och (6) försäkra att män och kvinnors åsikter har samma vikt i strategiska diskussioner. Sist (7) är det viktigt att inse att akademisk jämställdhet är av intresse för samhället i stort.

För att göra Sveriges (oförtjänt) goda rykte genuint måste vi agera nu!

Pernilla Wittung-Stafshede, professor och avdelningschef biologisk kemi, institutionen för biologi och bioteknik, Chalmers tekniska högskola

Läs mer:
C Seierstad, G Healy: Women’s equality in the Scandinavian academy: a distant dream? (Work, Employment & Society, 2012 26: 296-313)

Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg

Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor!

Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Läs hela debattråden

Relaterat innehåll

Krönika 6 mars 2024

Det är hög tid att fler lärosäten lever som de lär och lyfter dem som bryter gamla beteenden och mönster. Att stå upp för jämlikhet och mångfald är också ett sätt att inte bara loc...

Krönika 16 oktober 2023

AI kan vara ett hinder i jämställdhetsarbetet. Men AI-lösningar kan också bidra till ökad jämställdhet och jämlikhet i vårt samhälle, skriver Annie Lindmark.

Krönika 4 oktober 2023

Först 1873 fick kvinnor tillträde till de svenska lärosätena. De kvinnliga pionjärerna påminner oss om villkoren som dagens studenter behöver för att vilja bli kritiskt tänkande oc...