
En nationell språkstrategi kan leda till stora förändringar och bryta en ond cirkel av negativa synsätt om att ingen är intresserad av språk. Foto: Michelle Miralles/Unsplash.
debatt
Akademin behöver en levande språkforskning
Det behövs en nationell strategi för att stärka språkforskningen i Sverige. Utan en sådan plan är risken att det svenska samhället förlorar språkkompetens och att universiteten går miste om något som är helt avgörande inom samtliga vetenskapsområden: kunskapen om språk. Det skriver tre forskare i svenska, grekiska och tyska.
De svenska miljöerna för språkforskning har under senare år blivit allt färre. Flera enskilda forskare är visserligen mycket framgångsrika i konkurrensen om externa medel, men det är ändå ett faktum att språkforskningen har svårt att hävda sig i dagens universitetslandskap. Språkvetenskaplig forskning har koncentrerats till ett fåtal lärosäten, miljöerna är genomgående små, och de samarbeten som borde vara möjliga är ofta svåra att genomföra i praktiken, något som leder till ökad isolering. En ond cirkel uppstår, där vi riskerar att resa murar mellan geografiska områden, tidsperioder och forskningsinriktningar istället för att söka samarbeten med målet att stärka språkforskningen i Sverige.
Språklig kompetens är en nödvändighet för ett välfungerande demokratiskt samhälle.
Vi menar att språkstudier och språkforskning fyller en central och viktig funktion vid svenska universitet. Utan språklig kompetens är det helt enkelt svårt att på ett tydligt och övertygande sätt formulera frågor, argumentera och förmedla kunskap. Det är ingen slump att språk i ett historiskt perspektiv varit centrala för universitetens utveckling. Vi är därför oroliga för att situationen i Sverige på sikt ska utvecklas i samma riktning som exempelvis i Danmark, där språkforskningens ställning under senare år successivt har försvagats och monterats ned.
För Sverige som kunskapsnation skulle ett sådan utveckling vara katastrofalt – inte bara för att samhället därigenom skulle riskera att förlora praktiska kunskaper i språk utan också för att vetenskapen därmed skulle berövas en helt central komponent: kunskapen om språk. Vi tror därför att det behövs en nationell strategi för att stärka språkforskningen i landet – i stil med den humaniorastrategi som för några år sedan togs fram vid Universitetet i Oslo.
Är det hållbart att upprätthålla väldigt små miljöer, där en person bär ansvar för en hel disciplin?
En nationell språkstrategi skulle fylla flera viktiga funktioner. I första hand skulle den kunna erbjuda en aktuell och tydligt formulerad beskrivning av språkens betydelse i samhället i stort och i akademin i synnerhet. Den skulle också kunna bilda utgångspunkt för en kartläggning av såväl nuvarande kompetenser som önskvärda kompletteringar, underlätta nationella samarbeten och – framför allt – synliggöra den enorma resurs som svensk forskning inom ett stort antal språk och språkområden faktiskt utgör.
En nationell språkstrategi skulle på så sätt kunna bidra till både samarbetsformer och infrastrukturer för att stödja och inspirera till språkvetenskaplig forskning av hög kvalitet. En sådan strategi kan också underlätta tvärspråkliga och tvärvetenskapliga samarbeten som idag sällan lyckas prägla den dagliga verksamheten vid institutioner runtom i landet. Istället för isolerade forskningsmiljöer som ibland består av endast en person skulle vi kunna gå mot en mer samarbetsorienterad, fruktbar och lustfylld forskning. Den nationella strategin skulle alltså kunna leda till stora och viktiga förändringar både inom och utanför akademin och bryta en ond cirkel av negativa synsätt präglade av tanken ”ingen är intresserad av språk”.
Som ett första steg i en sådan riktning samlades forskare från hela landet i Kungliga Vitterhetsakademiens lokaler i Stockholm den 13–14 november 2024. Mötets syfte var att samtala om språkforskningens framtid och börja formulera förslag till konkreta vägar framåt. Genom att samla kolleger som arbetar med olika språk från olika perioder och utifrån olika teoretiska och metodologiska infallsvinklar – från klassiska filologer och lingvister av olika slag till litteraturvetare och översättningsforskare – ville vi visa att vi har mer gemensamt än vad vi kanske tror. Vi ville också visa att vi genom samarbete inom, mellan och bortom språken skulle kunna stärka vår ställning både i Sverige och internationellt.
Det är ingen slump att språk i ett historiskt perspektiv varit centrala för universitetens utveckling.
De två dagarna präglades av intensiva samtal, goda idéer och många förslag som vi hoppas kunna omsätta i praktiken på olika sätt under kommande år. Som språkforskare har vi naturligtvis själva ett ansvar för en sådan utveckling och flera projekt och forskningsprogram arbetar redan mot en öppen och tvärvetenskaplig språkforskning. Vi är alltså beredda att ta ansvar och har redan börjat göra det, men för att mer systematiska förändringar ska vara möjliga att genomföra krävs förstärkning i form av strategiska, infrastrukturella och ekonomiska resurser:
- Riksdag och regering behöver erkänna behovet av såväl högre språkutbildning som språkforskning. Språklig kompetens är en nödvändighet för ett välfungerande demokratiskt samhälle, och mångspråkigheten har en viktig roll att fylla när det gäller såväl social som kognitiv kompetens. Vi välkomnar därför initiativet att kartlägga de så kallade småspråkens förutsättningar (https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2025/01/forutsattningarna-att-bedriva-hogskoleutbildning-i-smasprak-ska-kartlaggas/), även om vi vill framhålla att det inte är självklart vad som ska räknas som ”småspråk”.
- Universitet behöver tänka strategiskt kring såväl tjänster som kursutbud. Vilka språk och vilket slags språkforskning ska finnas vid respektive universitet? Är det hållbart att upprätthålla väldigt små miljöer, där en person bär ansvar för en hel disciplin? Kan vi arbeta tillsammans istället för att konkurrera? Och hur ska det gå till rent praktiskt i detta avlånga land?
- Finansiärer behöver ta hänsyn till språkvetenskapliga projekts växande mångfald och bredd, vilket kan påverka sådant som beredningsgruppers sammansättning. Både filologi och lingvistik rymmer ofta såväl diakrona som tvärvetenskapliga inslag, vilket bör uppmuntras i största möjliga mån.
Vi uppmanar såväl dessa aktörer som våra kolleger runtom i Sverige att gemensamt ta ett ansvar för att språken även fortsatt har en viktig plats vid våra universitet. Risken är annars uppenbar att det svenska samhället förlorar språkkompetens och att svenska universitet förlorar något som är helt avgörande inte bara inom humaniora utan inom samtliga vetenskapsområden: förmågan att på egna och främmande språk uttrycka komplicerade tankar, kritisera komplexa idéer och utveckla såväl social som kulturell kompetens.
I världen så som den ser ut idag borde just detta ha högsta prioritet.
David Håkansson, professor i svenska språket, Uppsala universitet
Ingela Nilsson, professor i grekiska, Uppsala universitet
Elisabeth Wåghäll Nivre, professor i tyska, Stockholms universitet
Läs mer:
Humaniorastrategin vid Universitetet i Oslo Länk till annan webbplats.
Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg
Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor! Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se
Mer om vad som gäller för att skriva i Curie
Du kan också kommentera på LinkedIn Länk till annan webbplats., Facebook
Länk till annan webbplats. och X.
Länk till annan webbplats.
Läs hela debattråden
Du kanske också vill läsa
Nyhet 29 januari 2025
Han skriver om forskningspolitik, arbetsmiljö på högskolan och forskningsfinansiering. Karl Wennberg är professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och forskar bla...
Debatt 13 januari 2025
Vi är väl medvetna om de svårigheter som finns för forskning inom museisektorn. Men för att stärka forskningen på museerna krävs ett strategiskt samarbete mellan museiledningar, fo...