Louise Biddle, Sebastiaan Swart och Marcel du Plessis deltog i testerna av havsglidare i Skagerak utanför Väderöarna.

Havsglidare i forskningens tjänst

2017-06-19

Små självgående havsglidare ger den marina forskningen helt nya möjligheter. Sverige har hittills inte haft några sådana, utan forskarna har varit hänvisade till kostsam och storskalig datainsamling från skepp. Men nu har de första glidarna testats i havet utanför Väderöarna.

Vi står på skeppet Skageraks gungande däck och spanar ut över vågorna. Den första solgula havsglidaren har försiktigt släppts ner i havet med hjälp av en kran och puttats ut från fartygssidan med båtshakar.

Den ligger och guppar en stund med antennen i vädret – omgiven av en flock nyfikna måsar. Plötsligt ser vi hur den försvinner ner i djupet. Det är teamet inne på forskningsstationen Sven Lovéncentret Kristineberg som har fjärrprogrammerat den att dyka.

– Det brukar vara lätt att hitta glidarna på havet, det är bara att kolla var måsarna är. Och hoppas att de inte sitter på antennen och stör, säger marinforskaren Louise Biddle som tillsammans med kollegan Karen Assmann är två av de ansvariga för introduktionskursen om havsglidare på forskningsstationen i Fiskebäckskil.

Även den andra glidaren släpps i utan problem och om några dagar ska båda fiskas upp på Skagerak igen. Under tiden sänder de via satelliter hem data om till exempel temperatur, salthalt, syrehalt, strömningshastighet och förekomst av klorofyll.

Kursdeltagarna har koll på dem dygnet runt via sina datorer för att se att inget oförutsett händer. Isläppsplatsen vid Väderöarna är vald bland annat för att det ska vara tillräckligt djupt, långt från kusttrafik och utanför militära områden.

Sverige har legat efter

Närbelägna länder som Storbritannien och Norge med motsvarande nivå på marin forskning har länge använt havsglidare – men Sverige har legat efter.

Anna Wåhlin

– Vi har ingen naturlig kontakt med de stora haven vid våra kuster och det har inte funnits så stort intresse av att ta oss ut på djupen, säger Anna Wåhlin som är professor vid institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet.

Hon har länge sett behovet av ny teknik för svensk marin forskning. Den har hittills skett från skepp med CTD, mätinstrumentet som förs ner i havet och som kan hämta upp vattenprover.

Men skepp är kostsamma att driva, förhållandevis mycket dyrare än glidarna. Dessutom är metoden begränsad.

Kan samla data i månader

En havsglidare kan vara ute månader i sträck och samla in enorma mängder data. Det finns flera typer, sådana som kan dyka ner mot 1 000 meters djup och vågglidare som går rakt fram genom vågorna. De drivs med energibesparande teknik som vågenergi och solceller och kan förses med extra sensorer för speciella mätningar, som radioaktivitet och förekomst av olja.

– Vi behöver havsglidarna för att kunna studera de småskaliga processerna i havet. Vi vet inte så mycket om hur utbytet mellan hav och atmosfär går till, då måste vi ner på en mycket mindre skala, konstaterar hon.

Den kunskapen är viktig för att förstå klimatförändringarna. Världshaven spelar stor roll för temperaturen på jorden eftersom vatten lagrar mycket värme och därmed jämnar ut temperaturskillnader. Haven absorberar också mycket koldioxid. Men forskarna behöver veta mycket mer om hur detta samspel går till.

Anna Wåhlin poängterar att det finns en hel del att ta itu med i de svenska vattnen. De matematiska modeller som används för att exempelvis göra prognoser måste matas med verkliga observationer för att bli tillförlitliga. Det finns också intressant forskning att göra om fronterna mellan olika typer av vattenmassor och hur de rör sig, till exempel i Östersjön som har bräckt vatten.

Arbeta under isen

Det är oceanografen Sebastiaan Swart, även han på institutionen för marina vetenskaper, som har fått i uppdrag att införa havsglidare i svensk marin forskning. Han gör det inom ramen för sitt femåriga förordnande till Wallenberg Academy Fellows 2015.

Sebastiaan Swart var tidigare verksam vid University of Cape Town och har deltagit i ett tiotal expeditioner till Antarktis och Södra Ishavet. Han forskar också om metoder för att glidare ska kunna arbeta under is eller i skärningspunkten mellan is och öppet hav, områden som är svåråtkomliga för forskningen.

– Där är svårt att göra observationer eftersom isen blockerar vattnet, instrument fungerar inte och saker förstörs. Skeppen kan inte stanna länge eller kommer inte dit alls och satelliter kan inte se vattnet på grund av isen.

Is har inte varit något problem denna rätt blåsiga junidag på Västerhavet. När vi närmar oss land möter hemmateamet oss på kajen. Alla samlas i labbet för att kolla de data som havsglidarna samlat in. Det är främst en övning i att tolka data, men om kursdeltagarna hittar något oväntat, exempelvis stora skillnader i ytvattnet på olika platser, skulle det vara värt att studera närmare.

Deltagarna kommer från olika länder som Brasilien, Spanien, Irland och USA. Från Sverige deltar förutom forskare, även folk från bland annat SMHI, samt två svenska gymnasielärare vars elever ska få bygga havsglidare i mindre format.

Flotta av undervattensfarkoster

En av havsglidarna som testats idag kommer att användas i Antarktis i höst. Det är Sebastiaan Swarts forskarkollega Louise Biddle som ska delta i ett stort brittiskt forskningsprojekt som kallas ORCHESTRA, (Ocean Regulation of Climate by Heat and Carbon Sequestration and Transports).

Hon forskar om hur glaciärers och isars smältvatten påverkar oceanen, och expeditionen ska samla data i Drakes sund vid Sydamerikas sydspets.

Sebastiaan Swart hoppas nu att kursen ska bli startpunkten för en svensk flotta av undervattensfarkoster.

– Jag hoppas att forskare och marina observatörer ska bli entusiastiska över vad de kan uträtta.

Ubåt gör ny forskning möjlig

Nästa vår kommer Göteborgs universitet att få ytterligare en havsfarkost. Det är en obemannad autonom ubåt som kan gå ner till 3 000 meters djup och har en räckvidd på 200 – 300 kilometer.

Den har instrument som kan kartlägga stora arealer av havsbotten och is mycket detaljerat, och genom en sonar även utforska bottensediment och århundraden av avlagringar. På så vis kan forskarna studera klimatet tusentals år tillbaka i tiden.

Ubåten kommer att användas för undersökningar av vatten nära Sverige men även i Arktis och Antarktis.

– Den kommer att göra det möjligt att forska i områden som hittills varit omöjliga att nå, till exempel under 500 meter tjocka glaciärer, säger Anna Wåhlin.

Text: Helena Östlund
Foto: Helena Östlund