I januari 2012 tillsattes en vetenskaplig chefsrådgivare åt EU-kommissionens president. Chefsrådgivaren ersattes 2015 med ett forskarråd som tar kommissionens frågeställningar till den europeiska akademin för expertutlåtanden. I januari 2012 tillsattes en vetenskaplig chefsrådgivare åt EU-kommissionens president. Chefsrådgivaren ersattes 2015 med ett forskarråd som tar kommissionens frågeställningar till den europeiska akademin för expertutlåtanden.

Länken mellan forskare och politiker

2017-04-27

De ska ta fram beslutsunderlag åt regeringen, skapa förståelse mellan forskare och politiker och fungera som ett bollplank i forskningspolitiska diskussioner. Curie har tittat närmare på systemet med vetenskapliga chefsrådgivare.

Sedan 2009 innehar Sir Peter Gluckman posten som vetenskaplig chefsrådgivare i Nya Zeeland. Han menar att också Sverige borde införa en sådan chefsrådgivare som arbetar i regeringens närhet.

– Allt på regeringsnivån har en vetenskaplig dimension, så även om ni inte tror att det behövs är vår erfarenhet att systemet är väldigt värdefullt. Vid en krissituation när det måste gå snabbt är det ännu viktigare, säger Peter Gluckman.

Pediatrikprofessorn Peter Gluckman är en välkänd profil inom forskarvärlden och brinner för gränssnitten mellan forskning och det övriga samhället. När vetenskaplig rådgivning eller vetenskapsdiplomati diskuteras är Peter Gluckman ofta på plats.

Bollplank i diskussioner

Uppdraget som vetenskaplig chefsrådgivare för den Nya Zeeländska regeringen innebär flera olika åtaganden. Det kan handla om att ta in expertunderlag från akademin på bara några dagar, vilket är en stor skillnad mot den tid det traditionella utredningsväsendet tar på sig. Det kan också handla om att vara bollplank i diskussioner om långsiktig forskningspolitik.

En viktig uppgift är att skapa förståelse mellan forskare och politiker. Peter Gluckman informerar åt båda håll och skapar kontaktytor, både formella och informella, så att politikerna blir mer insatta i forskningens villkor och forskarna får ökad förståelse för politiken.

– Vetenskap kan inte automatiskt översättas till politik. Politiker arbetar med korta tidsperspektiv och har begränsat manöverutrymme eftersom de måste ta hänsyn till väljare och resursfördelning. Det värsta vi kan göra som forskare är att få hybris och börja tro att vi vet vad politik är, säger Peter Gluckman.

Göran Perssons rådgivare

I Sverige finns inte systemet med vetenskaplig chefsrådgivare idag, men 1999-2006 hade regeringen en sådan. Det var Kungliga Vetenskapsakademin som initierade att Hans Wigzell, professor i immunologi och dåvarande rektor på Karolinska institutet, blev Göran Perssons rådgivare. Posten var av en mer informell natur än i andra länder, men Hans Wigzell känner igen det Peter Gluckman lyfter fram.

– Det är inte lätt att vara politiker. De uppvaktas på olika sätt samtidigt som de måste ha sin egen agenda och bli omvalda. Politikerna har ju också jättesvårt att veta vad som är partsinlagor och vad som är sanning. Jag försökte hjälpa till med det där.

Hans Wigzell var tillgänglig för frågor och skaffade fram expertunderlag från akademin vid behov. Han genomförde också utbildningar om forskningens villkor för regeringens ledamöter. En viktig roll var att fungera som en brygga mellan stats- och utbildningsministern och forskarvärlden.

– Jag tog med mig intressanta forskare ut till Harpsund och så kunde vi sitta där 48 timmar med Göran Persson och utbildningsministern. Det var väldigt avspänt och effektivt. Sådana möten finns det annars få möjligheter till och politikerna kan bli ganska isolerade. Jag kände att jag kunde berika deras vardag, för alla begåvade människor är det ju spännande att träffa bra forskare, säger Hans Wigzell.

För nära politikerna

Den vanligaste kritiken mot systemet med en vetenskaplig chefsrådgivare är att de hamnar för nära politikerna och kan utnyttjas i det politiska spelet. Peter Gluckman är noga med att påpeka att han både kritiserar regeringen och har kontakt med oppositionen.

Hans Wigzell upplevde att han snabbt stämplades som socialdemokrat under sin tid som rådgivare, vilket enligt honom själv är en grov förenkling av hans politiska synpunkter. När alliansregeringen tillträdde 2006 visade man inget intresse av att fortsätta med vare sig Hans Wigzell eller någon annan vetenskaplig rådgivare.

Den nya socialdemokratiska regeringen har inte heller tillsatt posten. Orsaken är att man har andra kanaler, enligt statssekreteraren på utbildningsdepartementet Karin Röding.

– Vi har en aktiv forskningsberedning som forskningsministern träffade med stor regelbundenhet inför forskningspropositionen, vi har två enheter på departementet som jobbar med frågorna och Vetenskapsrådet har också i sin instruktion att ge forskningspolitiska analyser till regeringen.

Skapa informella kontakter

Forskningsberedningen består av 17 ledamöter från den svenska akademin och genom den skapas också informella kontakter mellan politiken och forskningen, anser Karin Röding.

– Det är ganska många personer i forskningsberedningen, även yngre doktorander, så det blir en större kontaktyta. Jag var själv departementsråd när Hans Wigzell hade det här uppdraget och de funktionerna finns i en bredare kontext idag, säger Karin Röding.

En medlem i forskningsberedningen är Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet. Han menar att rollen som vetenskaplig chefsrådgivare inte passar in i den svenska politiska kulturen.

– Det är lite slående att det i Sverige inte finns ett samlat ansvar för detta på samma sätt som i andra länder, men vi har ju väldigt stora myndigheter och en ganska liten departementssfär. Allt som kan uppfattas som en nivå överordnad myndigheternas utredningar och expertis är inte okontroversiellt i Sverige.

Vanligare i anglosaxiska länder

I modern tid infördes posten vetenskaplig chefsrådgivare av USA:s president Eisenhower efter att Sovjetunionen överraskande blev först med att skjuta upp en satellit 1957. Andra demokratier följde efter. Större delen av den anglosaxiska världen (USA, Kanada, Storbritannien, Irland, Nya Zeeland och Australien) har idag vetenskapliga chefsrådgivare och det är enligt Mats Benner troligen ingen slump.

– Där är konfliktnivån tydligare i samhället, vilket också syns i uppfattningar om vetenskap och teknik. Man anser att det finns olika intressen på området som behöver artikuleras och jämföras med varandra på hög nivå. Sverige är i grunden ett väldigt teknik- och vetenskapsoptimistiskt samhälle, där frågorna inte uppfattas som kontroversiella.

Många länder som likt Sverige inte har någon vetenskaplig chefsrådgivare, har istället liknande funktioner. Den tyska motsvarigheten till Vetenskapsrådet har kommittéer och paneler som löpande granskar regeringens arbete. I Nederländerna har deras motsvarighet till Kungliga Vetenskapsakademien en mer rådgivande roll nära regeringen.

Hjälpa landet framåt

I takt med att informationsmängden från forskningen ökar, blir utmaningen att syntetisera den för politisk användning större. De akademiker Peter Gluckman ber om underlag ger han alltid instruktioner om att de måste tänka på vem de skriver för och klargöra komplexa samband.

– Jag påpekar alltid att de inte ska skriva rapporten för att bevisa att de är experter, utan för att hjälpa landet framåt.

Att på det här viset ge politikerna direkt stöd att fatta evidensbaserade beslut är svårare inom den svenska förvaltningen. Hans Wigzell tycker att systemet måste stärkas.

– I och med att vi sedan Oxenstierna haft relativt starka myndigheter i Sverige så är departementen kompetensfattiga. Då är man beroende av myndigheterna. Och det är lite läskigt det där, att man inte har den egna kompetensen. Det blir inte någon trygghetskänsla. Min uppfattning är att det är ett skört system.

Mats Benner håller med om att det svenska systemet kanske inte är det optimala i dagsläget.

– Modellen som Peter Gluckman talar om bygger ju på att det pågår ett slags kontinuerlig förändring där det gäller att reagera snabbt. Den idén skär sig en smula med svensk förvaltningstradition, där samhället ses som beständigt och stabilt. Samtidigt är det ju dessvärre så att det inte är den svenska förvaltningen som bestämmer hur världen ser ut.

Sjuhövdat forskarråd

Ett alternativ till att samla de uppgifter en vetenskaplig chefsrådgivare har hos en person, är att sprida ut funktionen i organisationen. EU ersatte 2015 sin vetenskapliga rådgivare med ett sjuhövdat forskarråd, Scientific Advice Mechanism, SAM. Rådet tar kommissionens frågeställningar ut till den europeiska akademin för expertutlåtanden.

Det räcker dock inte med en sådan lösning, påpekar David Mair på EU-kommissionens forskningsorgan Joint Research Center, JRC. Han deltar nu i uppbyggnaden av noder där expertis och politiker kan mötas inom ett begränsat ämne. Hittills har man byggt två kunskapscenter, om katastrofhantering samt migration och demografi. Enligt David Mair ger dessa mycket viktiga nätverksmöjligheter.

– När vetenskapen blir mer specialiserad och komplex blir det allt svårare för politiker att fatta beslut. Från politikernas sida kanske man till och med inte vill ha mer information, eftersom det gör vägen till beslut besvärligare. Mekanismer som SAM räcker inte. Vi behöver nätverk mellan forskare och politiker. Vetenskap och beslutsfattande är ett ekosystem som likt biologin förändras, säger David Mair.

Ger forskningen ett ansikte

EU fick mycket kritik för att man tog bort posten som vetenskaplig chefsrådgivare eftersom många uppfattade att det devalverade vetenskapens betydelse inom unionen. Det visar om inte annat att det också finns en viktig medial aspekt. Rollen som chefsrådgivare ger forskningen ett ansikte.

I Nya Zeeland är Peter Gluckman allmänt känd och han hävdar att intresset för forskning bland allmänheten har gått upp sedan han tillträdde. Andra länders chefsrådgivare använder sin status till att lyfta fram hotet från klimatförändringarna i medierna eller ställs till svars när ett lands forskningsframgångar uteblir.

– Vi bör nog inte enkelt avfärda ett system med vetenskaplig chefsrådgivare. Om inte annat så är det en markering att evidens är så viktigt att man faktiskt har en person som har till sin uppgift att följa och vara en resurs i sådana frågor, säger Mats Benner.

Text: Dag Kättström
Foto: Fredrik Persson

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Roger Pyddoke

    Mycket intressant ämne, tycker jag som arbetar i statsförvaltningens transportsektor. Samtidigt saknar jag en aspekt. Mångfalden av vetenskapliga särintressen ökar ständigt behovet av att väga av dessa. Därför finns också ett behov av transparens beträffande vilka rådgivare och råd som når den politiska toppen.

    2017.04.28

  • Jan Bagge

    Varför har vi inte en forskningsminister?

    2017.04.28