Digventures är en crowdfunding-plattform för arkeologiska projekt. En av belöningarna för dem som donerar pengar är att de får vara med och gräva.

Framgångsfaktorer för gräsrotsfinansierad forskning

2017-04-04

Gräsrotsfinansiering, crowdfunding, handlar om att med hjälp av internet samla in pengar. Fenomenet omsätter mer för varje år och har även blivit ett sätt för forskare att skaffa bidrag. Curie har undersökt vad som ligger bakom framgångsrika insamlingskampanjer.

– Det handlar inte om pengarna, utan människorna, säger forskaren Lisa Westcott Wilkins som leder Digventures, en crowdfunding-plattform för arkeologiska projekt.

Hon arbetade en gång i finansvärlden i USA innan hon bytte spår. När Lisa Westcott Wilkins startade Digiventures 2012 för att finansiera en utgrävning hade hon redan från början fokus på att skapa engagemang hos allmänheten.

– Det gör att vi blir bättre på att kommunicera och tänka efter på vilket sätt forskningen är relevant.

Belöna med upplevelse

Vid en insamling är nyhetsbrev och sociala medier viktiga bitar, men också formatet på den. När man skänker pengar genom en crowdfunding-plattform är det vanligt att man kan välja mellan olika bidragsnivåer. Belöningen ökar för varje nivå, man kan till exempel skänka såpass mycket att man får en t-shirt, skänker man mer kan man få en karta.

Hennes råd till den som ska göra en crowdfunding-kampanj för forskningsprojekt inom kulturområdet är att inkludera minst en belöningsnivå som handlar om att uppleva något. För Digventures rör det sig om att få vara med och gräva. Hon är inte oroad över att släppa in allmänheten på utgrävningarna.

– Det är en väldigt europeisk inställning att bara akademiker ska få vara med. Alla som deltar är mycket respektfulla, får teknisk träning, och utbildade arkeologer finns alltid med.

Hon inskärper att crowdfunding inte kan ersätta traditionella forskningsmedel, men kan skapa uppmärksamhet som hjälper forskare att få bidrag.

Den goda saken

Digventures liknar på många sätt crowdfunding-projekt för produkter. Många forskningsprojekt erbjuder dock inte en påtaglig belöning för dem som skänker pengar.

Istället handlar det om den goda saken. Återkoppling från forskaren blir här desto viktigare, något som Magnus Essand, professor i genterapi vid Uppsala universitet, är medveten om.

– Alla som donerat får nyhetsbrev per mejl då och då. Vi spelar in en video och berättar vad som hänt sedan sist.

Crowdfunding, och en stor privat donation, ledde till att Magnus Essands virusbaserade läkemedel nu testas på patienter med neuroendokrin cancer. Hans forskargrupp har visat att virusterapin fungerar på tumörer hos försöksdjur, men utan donationer hade det inte funnits pengar för att genomföra en klinisk studie på människor.

Det började med att en engagerad brittisk journalist, Alexander Masters, hittade Essands forskning när han letade efter nya läkemedel för en vän med neuroendokrin cancer. Alexander Masters skrev artiklar om pengarna som saknades och startade 2012 insamling på plattformen Indiegogo. I början var det nödvändigt att den låg utanför universitetet, även om Uppsala universitetet har en enhet för donationsrelationer.

– Universitet behöver göra en offentlig upphandling för att använda en crowdfunding-plattform, en process som tar upp till sex månader, berättar Magnus Essand. Men då hinner nyheten blåsa över. Vi såg tydligt att det kom in pengar när det skrevs om det i media.

Enheten för donationsrelationer på universitetet såg till att medlen i slutändan hamnade på rätt forskningsprojekt.

Entreprenör klev in

Insamlingen ledde till att entreprenören Vince Hamilton, också sjuk i neuroendokrin cancer, klev in och förband sig till att lägga till de pengar som saknades för att göra en klinisk studie på läkemedlet. Sammanlagt samlades omkring fyra miljoner in från små och medelstora bidrag, medan Vince Hamilton skänkte omkring 10 miljoner kronor.

– Det fanns inga formella motkrav från honom att han skulle få testa det nya virusläkemedlet. Men det var underförstått, att om han levt när det var dags att dra igång studien och uppfyllt kriterierna, så hade han fått delta som försöksperson.

Vince Hamilton hann tyvärr avlida, liksom Alexander Masters vän, innan det blev dags att låta de tre första cancerpatienterna prova den nya behandlingen, drygt tre år efter att insamlingen startade. Viruset har fått namnet AdVince för att hedra Vince Hamiltons insats.

– Det tog tid från det att pengarna var insamlade tills att den kliniska studien kunde starta. Vi behövde hitta en tillverkare som kunde producera virus av klinisk renhet, skriva kliniskt protokoll och ta fram dokumentation för myndighetstillstånd.

Det kan också finnas en etisk konflikt när en person donerar stora medel för att själv kunna bli behandlad – att det upplevs som orättvist, om man så att säga kan ”köpa sig en behandling”, menar Magnus Essand. Han poängterar samtidigt att insamlingen gällt en klinisk studie som gynnar 30 patienter.

– Den absoluta majoriteten av dem som donerade gjorde det för den goda sakens skull.

Givare i Storbritannien och USA har också möjlighet att göra skatteavdrag för gåvor till välgörenhet.

Universitet hjälper till

Magnus Essand är tveksam till om forskare själva har tid att driva crowdfunding-kampanjer i större skala. Det krävs stor spridning i traditionella eller sociala medier. Han var själv inte drivande i sitt projekt och framhåller att Uppsala universitets enhet för donationsrelationer var till stor hjälp och skötte deras gemensamma sida för kampanjen.

Uppsala universitet tar fortfarande emot donationer till Magnus Essands projekt genom  den onkolytiska virusfonden och hjälper till med kommunikationen. Indiegogo-insamlingen stängdes ned 2013 när insamlingsmålet nåddes, plattformar tar också en viss procent av det insamlade.

Även på Lunds universitet finns ett visst stöd för forskare som vill göra crowdfunding-kampanjer. Eric Hamilton arbetar på universitets enhet för donatorrelationer där man hanterar både stora och små donationer. För stora donationer brukar man bilda stiftelser.

– Crowdfunding är bra för mindre saker som resor. Vi hjälper forskare att hitta en struktur för arbetet som de sedan får arbeta vidare med själva.

Ett exempel är forskaren Pauls Franks som samlade in pengar till ett forskarutbytesprogram för unga diabetesforskare, i samband med en triathlontävling.

Kontrollerade resultat

Traditionella forskningsmedel granskas av vetenskapliga råd innan de beviljas. Ett potentiellt problem med crowdfunding är att projekt med svag vetenskaplig grund skulle kunna locka många givare.

– Att ett projekt som säljs in bra, men inte står på så bra vetenskaplig grund, kan få många givare, säger Magnus Essand.

I hans fall fanns det prekliniska resultat som Alexander Masters kontrollerade med ledande virologer för att bli övertygad om att det gällde seriös forskning.

– Universitetet gick också in som garant. Och enligt Alexander Masters finns det även ett hårt granskningstryck från alla dem som skänkt pengar, säger Manus Essand.

Han pekar också på att givarna i crowdfunding vet vilket forskningsprojekt de stödjer, till skillnad från insamlingsstiftelser.

Natalie Jonk på crowdfunding-plattformen Crowdscience tror inte heller risken är överhängande.

– Du är väldigt publik, ingen forskare vill publicera något pinsamt.

Tog fart 2012

De första plattformarna för crowdfunding kom 2010.

– Det tog fart ungefär 2012. Avgörande var troligen att PayPal då gjorde det lättare att betala på nätet. Utanför Sverige är man inte lika villig att betala med sitt kort på nätet, berättar Claire Ingram, doktorand på Handelshögskolan, som forskar på fenomen inom det som kallas delningsekonomi, bland annat crowdfunding.

Faktorer som finanskrisen kan också ökat behovet av alternativa finansieringsformer. Olika plattformar som Indiegogo och Kickstarter etablerades och snart kom också forskningsnischade plattformar som Experiment.com och CrowdScience.

– Det är bättre för forskningsprojekt att finnas på nischade plattformar, annars försvinner de i bruset av alla andra kampanjer, menar Claire Ingram.

Växer för varje år

Crowdfunding växer för varje år. Globalt har omsättningen vuxit från 2 miljarder US-dollar under 2013 till 34 miljarder under 2015. Samtidigt är det fortfarande väsentligt mindre än andra finansieringsformer, fastslår Claire Ingram.

Hon tror det är svårare för samhällsvetenskaplig forskning att göra insamlingar.

– Med undantag för heta områden, som ekonomi och psykologi, är det lättare för naturvetenskap att visa hur resultaten kan användas.

Hon tror också man behöver ge något tillbaka som gräsrotsfinansierad forskare.

– Det kan vara nyhetsbrev, eller något symboliskt, som sitt namn på en stjärna eller att bli tackad i den vetenskapliga artikeln.

Små kampanjer fungerar bäst

Natalie Jonk startade Crowdscience 2014. Hittills verkar små kampanjer på omkring 3 000 brittiska pund fungera bäst.

– Det är fortfarande tidigt i utvecklingen av crowdfunding.

Hon inskärper att det är mycket arbete för forskaren att marknadsföra sitt projekt.

– Till skillnad från akademin där du ska lista dina meriter, måste du istället visa varför ditt projekt är viktigt och kunna nätverka.

Nätverkandet kan ske på sociala medier, men också utanför nätet, till exempel med nyckelpersoner i olika organisationer. Organisationerna kan i sin tur sprida kampanjen.

– Vi hade nyligen en kampanj där tre företagssponsorer tillsammans donerade 4 000 pund.

Den stora fördelen handlar om friheten jämfört med att söka ett bidrag, menar hon.

– Du har chansen att själv styra.

Läs också i Curie: Privata donationer fyller luckor i forskningen

Text: Anja Castensson
Foto: Digventures