Idag finns inga nationella riktlinjer för vad som krävs för att bli docent. Kraven varierar mellan olika lärosäten och fakulteter.

Vägen till docent – stor skillnad mellan lärosätena

English 2017-03-28

Att bli docent är ett viktigt steg i den akademiska karriären. Men vägen dit kan se väldigt olika ut beroende på vilket lärosäte forskaren finns vid. Docenturen kan kräva vetenskapliga publikationer som motsvarar en, två eller tre avhandlingar.

Doktor, docent, professor. Så ser den akademiska karriären ut i titlar. Titeln docent markerar en högre vetenskaplig kompetens än enbart doktorsexamen och förutsätter självständighet samt både en breddning och fördjupning inom forskningsfältet.

I nuläget finns inga nationella riktlinjer. Kravet på antal vetenskapliga publikationer, mängden undervisning och andra pedagogiska meriter samt hur mycket samverkan med samhället som krävs varierar.

Viktigt steg i karriären

Per-Olof Erixon är dekan vid den humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. Han beskriver docenttiteln som ett viktigt steg i karriären på vägen till en professur.

– Man måste bland annat vara docent för att få vara huvudhandledare för doktorander och för att kunna sitta i en betygsnämnd.

För att bli docent vid den humanistiska fakulteten i Umeå krävs vetenskapliga publikationer som motsvarar ytterligare en avhandling till omfånget, och som utgör en utvidgning och fördjupning av forskningsintresset. Det är också viktigt att man publicerat sig internationellt.

Enligt Per-Olof Erixon är att kraven ungefär desamma vid de flesta humanistiska fakulteter i Sverige. Det underlättar att ha krav som är i linje med andra lärosäten, menar han. En anledning är att docenturnämnden utser en extern sakkunnig vid ett annat lärosäte som ska bedöma docentansökan.

– Det betyder att man bedömer varandras ansökningar, vilket i sin tur främjar en enhetlig syn.

Per-Olof Erixon framhåller samtidigt att man måste ta hänsyn till vilken fakultet det gäller när man bedömer den sökandes publikationer. Att få till nationella riktlinjer för alla fakulteter skulle vara svårt eftersom olika fakulteter har olika sätt att publicera sina vetenskapliga fynd.

Inom humaniora är det vanligt att publicera monografier och böcker på svenska, istället för korta artiklar på engelska som är brukligt inom exempelvis naturvetenskap och medicin. Publiceringsmönstret inom humaniora har dock förändrats under de senaste åren, påpekar han, till förmån för artiklar och sammanläggningsavhandlingar.

Se över publiceringskraven

Per-Olof Erixon skulle önska att man såg över publiceringskraven rent generellt.

– Jag är tveksam till trenden med allt fler författare på publikationerna. Det borde finnas en gräns för hur många som ska få vara med.

Den gränsen går enligt Per-Olof Erixon vid tre till fyra författare. Vid bedömningen av docentansökan på den humanistiska fakulteten vid Umeå universitet tar man hänsyn till hur många författare som är med på ett arbete. Har en bok två författare så har den sökande skrivit en halv bok, förklarar han.

Förutom de vetenskapliga arbetena krävs också motsvarande ett års undervisning. Docent kommer från latinets ”docendi” som betyder rätten att undervisa, påminner Per-Olof Erixon om. Vid Umeå universitet håller man särskilda docentdagar där de nya docenterna föreläser för en allmän publik och får ett diplom.

– Det ska vara någonting fint att bli docent, man ska vara stolt över det.

Efterlyser nationell utredning

Vid högskolan i Gävle är kravet att den vetenskapliga produktionen för en docentur ska motsvara minst två avhandlingar. Samma riktlinjer gäller för hela lärosätet, oavsett ämne eller fakultet.

Patrik Sörqvist, ordförande i docentutskottet, menar att riktlinjerna i Gävle fungerar bra. Han skulle dock vilja se en nationell utredning av kraven och hur man ska förhålla sig det allmänna kravet ”motsvarande två avhandlingar”.

– Jag uppfattar att det är vad som gäller i hela landet, men vad innebär det egentligen i dagsläget? Och hur har storleken på avhandlingar förändrats de senaste 30 åren? Det borde diskuteras och ses över.

Precis som Per-Olof Erixon pekar Patrik Sörqvist på de förändringar som skett när det gäller vetenskapliga publiceringar. Han menar att det gått inflation, både i antal publiceringar och antalet författare. Det beror dels på stora arbetslag och omfattande samarbeten, dels på det externa trycket att publicera mycket. En konsekvens av de förändrade publiceringsvanorna är att man idag kanske bör ställa högre kvantitativa krav för att bli docent, menar han.

Vid bedömningen av docentansökan tar man hänsyn till hur publikationslistan ser ut.

– Vi gör en sammanvägd bedömning, det spelar roll om man är exempelvis en av väldigt många författare och vad man själv bidragit med. Jag tycker att en blandning av olika publikationer och bidrag är bra. Det är viktigt att kunna jobba i team men också att kunna göra saker själv och få en mer senior position, förklarar han.

Patrik Sörqvist är själv professor i psykologi och menar att exempelvis Nationalkommittén för psykologi skulle kunna utforma riktlinjer för docenturer inom psykologi. Kommittén har tidigare tagit fram riktlinjer för professurer inom psykologi.

Rimligt med höga krav

Jan Ygge är ordförande i docenturnämnden vid Karolinska institutet. Han menar att höga krav är viktiga och rimliga.

– Vi vill inte vara sämre än andra universitet. Sedan bedömer vi från fall till fall.

Vid Karolinska institutet krävs vetenskapliga arbeten som motsvarar tre avhandlingar för att kunna bli docent. Självständighetsbiografin, där sökande redogör hur man har blivit självständig och oberoende från sin handledare, spelar en viktig roll. Hur mycket man bidragit till olika arbeten och om det finns många författare, har också stor betydelse.

Jan Ygge har inget emot nationella riktlinjer för docenturer men ser praktiska hinder och påpekar som många andra att det skulle vara svårt att få till riktlinjer som gäller för alla.

– Jag tror att det också skulle vara svårt att få gehör, alla lever inom sina egna regelverk som funkar för just det lärosätet.

Karolinska institutet har sedan 2011 tre spår för docenturer. Ett för undervisning, ett för forskning och ett för klinisk utveckling. Systemet infördes efter en utredning som bland annat kom fram till att det fanns duktiga pedagoger som var mindre meriterade inom forskning.

– Det finns ett stort värde för universitetets undervisning att skickliga pedagoger kan uppnå docentur, förklarar Jan Ygge.

Till nytta för lärosätet

Vissa lärosäten tillämpar en behovsprövning där ämnet för docenturen ska vara till nytta för både undervisningen och forskningen. Behovsprövning förekommer till exempel vid Högskolan i Gävle.

– Det är ett sätt att hantera högskolans profilering och resursstyrning. Man kan till exempel prioritera ämnen där det finns forskarutbildning, förklarar Patrik Sörqvist.

Förutom självständighet är den pedagogiska skickligheten en viktig aspekt. Det innebär både praktisk och teoretisk erfarenhet av undervisning, exempelvis i form av kurser inom högskolepedagogik samt forskarhandledning.

– Att vara docent går mycket ut på att handleda och att undervisa, man måste vara bra på det. Men det gäller också att vara självständig och kunna publicera forskningsresultat. Den som inte kan det själv kan knappast hjälpa någon annan med det heller, sammanfattar Patrik Sörqvist.

Läs också i Curie: Ge oss tydligare regler för hur man blir docent

Text: Natalie von der Lehr
Foto: Jochen Zick / TT Nyhetsbyrån

6 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Ingemar Grandin

    Är det möjligen så att de skenbart höga docentkraven inom psykologi och vid KI är en kompensation för att ribban för doktorsexamen här ligger allt för lågt – man kanske ger doktorsexamen åt osjälvständiga doktorander med handledarskrivna artiklar i avhandlingen? I ett docentärende (och andra granskningar inklusive doktorsavhandlingen) måste förstås texter med flera författare viktas i förhållande till antalet författare – fyra publikationer med fyra författare till varje bör alltså räknas som en publikation. Med fyra författare per artikel bör det alltså krävas sådär 12-16 artiklar för en doktorsexamen, och ytterligare lika många för docenturen.

    2017.03.31

  • Ulf Jakobsson

    Detsamma gäller kraven för en professur, det skiljer sig alldeles för mycket mellan lärosätena. Framförallt mellan högskolor och universitet, där tyvärr kraven för anställning som professor vid högskola är långt mycket lägre än vid universiteten.

    2017.03.31

  • Fredrik Sandin

    Utöver granskning av arbeten i internationella sammanhang så är mobilitet en viktig aspekt. Finns det t.ex. tecken på att nyblivna docenter som stannar kvar i samma miljö efter disputation har en lägre akademisk ålder än andra nyblivna docenter?

    Internationellt finns exempel på lärosäten som kräver skriftligt intyg om sökandens bidrag till signifikanta publikationer från medförfattare. Det är ett alternativ till att schablonmässigt vikta eller i värsta fall bortse från publikationer med flertalet författare.

    2017.03.31

  • Alberto Tiscornia

    Men hörrni, skulle det inte vara bättre om vi i Sverige där vi pratar så mycket om internationalisering, slutar odla vår inhemska provinsialism och avskaffar denna onödiga titel som resten av världens länder med ett par undantag aldrig använt och inte heller verkar sakna? Man ska vara docent för att vara huvudhandledare och för att sitta i en betygsnämnd. Och hur gör vi med utländska betygsnämndsledamöter om de inte är professorer? Kan de inte sitta i betygsnämnden om de är forskare eller lektorer? Jaså! Snacka om provinsialism.

    2017.04.02

  • Leif Dahlberg

    Tack för intressant belysning av problematiken kring att bli docent. En lika viktig aspekt, i mitt perspektiv, är att många? - en del? - inom kliniska discipliner ser detta mer som en förläning. Något att ha på namnskylten, och glömmer raskt bort att undervisning och forskning ingår tjänsten i varje fall på universitetsklinik. Docenturen bör omprövas kanske vart 6:e år tycker jag, precis som adjungerade tjänster (lektor, professor). Det är inte alla som ser docenturen som ett steg i karriären.

    2017.04.04

  • Nils Dahlbäck

    Detta är en viktig fråga. Enligt min mening är det oerhört viktigt att vi ställer höga krav på docenter, eftersom det är de som har rätt att examinera doktorer, och därmed är de som bestämmer nivån för vilka akademiska kompetenskrav som ställs på de lärare som våra studenter i framtiden möter, och därmed också kvaliteten på våra utbildningar. Detta är ett verksamhetsperspektiv som tyvärr enligt min mening borde beaktas mer än vad som görs idag, som ofta istället handlar om vad det skulle innebära för den enskilda personen att bli docent.

    Kommentar till Alberto Tiscornia: Givetvis kan man ha utländska ledamöter i betygsnämnd. I regelverket för min fakultet vid LiU står det tydligt "Ledamot i betygsnämnd skall ha
    minst docentkompetens eller motsvarande utländsk kompetens". Vid din egen fakultet står i riktlinjerna "Ledamöterna ska ha lägst docentkompetens eller motsvarande kompetens.", vilket väl borde öppna dörren för de som inte har den formella docentbehörigheten. Så finns det en "provinsialism" här kanske den är lokal till er tillämpning av ert regelverk? Att den skulle vara generell tror jag blir svårt att belägga.

    Och visst finns motsvarande gradering i kompetensnivåer också i andra länder, som t.ex. den i USA med assistant professor, associate professor och (full) professor, som i alla fall inom mina ämnen rätt väl motsvarar de svenska nivåerna lektor, docent och professor. Att sedan inte namnet "docent" alltid används är väl en bisak (fast helt ovanligt är det ju inte https://sv.wikipedia.org/wiki/Docent)

    2017.04.28