Performancekonstnären Stacey Sacks är doktorand inom scenkonst. Hon arbetar med rörelse, masker och animation i ett kritisk utforskande av vithet och privilegier. Forskningen ger henne möjlighet till fördjupning och att fokusera på den konstnärliga processen.

Forskare med fokus på den konstnärliga processen

2017-03-14

Med nyväckt självförtroende växer den konstnärliga forskningen. De forskare som Curie talat med betonar områdets uppgift att utveckla konstnärlig verksamhet och utbildning. Men de pekar också på den potential som finns i samarbeten över ämnesgränserna – på hur konstnärlig forskning kan bidra till andra forskningsfält och till samhällsdebatten.

I den gamla garnisonsbyggnaden på Östermalm i Stockholm huserar sedan 2014 Stockholms konstnärliga högskola. Här samlas koreografi, opera, scen och film och media. I en av ateljéerna högst upp jobbar performancekonstnären Stacey Sacks från Zimbabwe med en animation.

Stacey Sacks är inne på sitt tredje år som doktorand inom scenkonst och beskriver sin forskning som en upptäcktsfärd där rörelse, masker och animation blandas. En utgångspunkt för forskningen är den förändrade samhällsposition som hennes förfäder fick när de som fattiga europeiska flyktingar flyttade till dåvarande Rhodesia och i ett slag blev herremän.

– Mot bakgrund av deras öde undersöker jag den neo-koloniala tid vi nu befinner oss i. Det är ett kritisk utforskande av vithet och privilegier. Jag använder mig mycket av improvisation och så småningom kommer det förhoppningsvis att leda till jag hittar nya uttrycksmöjligheter som clown och skådespelare, säger Stacey Sacks.

Skillnaden är den konstnärliga processen

Hon har arbetat som konstnär i snart 20 år. Att börja forska har gett henne en ny frihet. Hon har fått utrymme för att experimentera med arbetssätt och gestaltning. På frågan om vad som är skillnad på konst och konstnärlig forskning svarar hon att det är möjligheten att lägga ökat fokus på den konstnärliga processen och att ha tid för fördjupning.

– Jag kommer att skapa en rad produkter under vägens gång men de är inte det enda ändamålet. De är ett uttryck för den frågeställning som jag undersöker.

När Camilla Damkjaer, som är ansvarig för forskarutbildningen på Stockholms konstnärliga högskola, får frågan vad konstnärlig forskning är berättar hon hur det kom sig att hon började forska inom området. Hon skrev en avhandling i teatervetenskap om mötet mellan filosofi och koreografi. Men då hon studerade scenkonstnärliga frågeställningar väcktes hennes intresse för att låta forskningen utgå ifrån praktiken, i det här fallet hennes egen cirkuspraktik.

– Jag ville undersöka vilken kunskap om cirkus som jag inte skulle kunna komma åt på annat sätt än att genom att utöva cirkus. Jag hade aldrig förstått vissa typer av sceniska problem om jag inte hade fått brottas med dem själv. Inom konstnärlig forskning är den primära metoden att utvinna kunskap att utgå från praktiken.

Två olika synsätt

Både inom området och i mötet med andra forskningsfält har det pågått livliga diskussioner om hur konstnärlig forskning ska definieras. Lars Hallnäs, professor i interaktionsdesign på Textilhögskolan i Borås, menar att motsättningarna har sin grund i två olika synsätt. Enligt det ena är konstnärlig forskning när konstnärer forskar. Enligt det andra synsättet är det forskning som bedrivs för att utveckla de konstnärliga praktikerna.

För att illustrera resonemanget tar Lars Hallnäs, som också är tonsättare, instrumentbyggaren Stradivarius som exempel. Stradivarius hade en unik känsla för klangen i stråkinstrumentet och byggde en fiol som lät som ingen annan fiol hade gjort tidigare. Därmed kunde stråkmusiken ta en ny riktning.

– Ett annat exempel är när det under 1600-talet introducerades ett nytt sätt att stämma klaverinstrument. Det gjorde det möjligt för Bach att skriva Das wohltemperierte Klavier, en serie av preludier och fugor i alla tonarter – vilket aldrig hade gjorts tidigare. Bachs verk är inte forskning men visar resultatet av forskning.

När den konstnärliga forskningen kallas ny är det med hänvisning till definitionen att det är konstnärer som forskar, påpekar Lars Hällnäs.

– Med det andra perspektivet har konstnärlig forskning funnits så länge det har funnits konst.

Alltmer etablerat

Diskussionen om den konstnärliga forskningens form och innehåll spårar Camilla Damkjaer till områdets utveckling mot akademiskt erkännande.

– Numer är fältet så etablerat att fokus kan riktas mot forskningens faktiska innehåll. Sedan 2010 finns en doktorsexamen på konstnärlig grund inskriven i högskoleförordningen. Här på vår högskola finns 15 doktorander. Sex till åtta till är på väg in och målet är att alltid ha ett tjugotal doktorander igång.

Att det finns en egen karriärväg för konstnärliga forskare har stärkt forskningen och gjort den mycket mer erkänd, menar Camilla Damkjaer. Hon skisserar en framtid där forskningen inte bara utvecklar de konstnärliga fälten.

– Konstnärliga forskare kontaktas regelbundet av andra forskare för att göra samarbetsprojekt. Det är ett uttryck för att de konstnärliga metoderna kan lyfta fram en annan typ av information än den som forskare inom andra områden kan studera. Om till exempel naturvetenskapen undersöker klimatförändringar så kan konsten gestalta hur vi som människor relaterar till ett förändrat klimat. Sedan finns det samhälleliga problem där konsten kan visa samband på andra sätt än genom de samhällsvetenskapliga ämnena, som i Stacys Sacks forskning.

Förnya konstnärlig verksamhet

Camilla Damkjaer pekar också på hur skyldigheten att offentligt redovisa resultaten av konstnärliga forskningsprojekt gör att konsten kan ta plats publikt och att publikens bild av konst fördjupas och förändras. När konstnärliga forskningsprojekt presenteras ger det möjlighet för andra att ta del av de arbetssätt och insikter som den konstnärliga forskningen genererar. Men den största uppgiften är att förnya den konstnärliga verksamheten.

– Det är enormt viktigt att forskningen bidrar till att utveckla utbildningarna och de metoder som vi använder inom de konstnärliga områdena. Redan nu ser vi att forskningen påverkar hur man jobbar inom de konstnärliga praktikerna.

Till exempel har forskningen bidragit till att maktstrukturer inom konstnärliga arbetsprocesser har ifrågasatts, den har utvecklat alternativa konstnärliga metoder och skapat nya idéer om vad till exempel film, koreografi, scenkonst eller opera skulle kunna vara.

Både Camilla Damkjaer och Lars Hallnäs är ledamöter i Vetenskapsrådets kommitté för konstnärlig forskning – Lars Hallnäs är ordförande. Kommittén har i uppgift att stödja forskningsfältet på olika sätt, bland annat genom att utlysa projektbidrag. År 2014 tog kommittén fram en översikt över området. Där framgick det tydligt hur stark svensk konstnärlig forskning är i ett internationellt perspektiv, och hur mycket området har vuxit de senaste åren. Ungefär 100 doktorander är spridda över ett stort antal institutioner ute i landet. Däremot finns det relativt få etablerade forskare.

Vad är den största utmaningen för den konstnärliga forskningen?

– Det är att skapa stabila forskningsmiljöer. Det är ett problem att det inte finns tillräckligt med meriteringstjänster. När fler och fler forskar gäller det att de personerna får möjlighet att stanna kvar och på så sätt hjälpa nya forskare som kommer in.

Text: Lotta Nylander
Foto: Jonas Jörneberg