För Siv Andersson är naturen en källa till frihet och ro.

Hon blev DNA-forskare för att förstå livet

2017-02-28

Molekylärbiologen Siv Andersson blev fascinerad av DNA redan i tonåren. Hon har brutit ny mark inom sitt fält och vill nu förstå hela arvsmassan hos en bakterie. Sin energi hämtar hon i Dalarnas vackra skogar.

Siv Andersson forskar på bakteriers DNA och är professor i molekylär evolution vid Biomedicinskt centrum, Uppsala universitet. Mer än en gång har hon fått höra att det hon vill göra är omöjligt, men ändå genomfört det hon föresatt sig.

Siv Andersson var bland annat först i Sverige med att kartlägga en bakteries kompletta arvsmassa i slutet av 1990-talet. Med dagens tekniker tas DNA fram snabbt och enkelt, och nu är utmaningen istället att analysera all data och förstå vad den betyder.

− Analysen är spännande, men det är lätt att underskatta hur svår den är. DNA består bara av fyra bokstäver – baser − i tusentals olika kombinationer och idag förstår vi inte alla komponenter som arvsmassan kodar för i ens den enklaste bakteriecell. Vi vet att vissa sekvenser styr vissa livsprocesser, men det är många sekvenser vi inte vet något om, säger Siv Andersson.

Hennes mål är att förstå åtminstone en enkel bakteriecell till hundra procent. I ett aktuellt forskningsprojekt försöker hon göra just det.

− Vi arbetar med Lactobacillus kunkeii, som forskare i Lund isolerat i bins honungsmagar. Den bakterien har en ovanlig organisation på sin arvsmassa, vilket kan göra den lämplig för vårt projekt.

Hämtar kraft i naturen

När Siv Andersson berättar om sin forskning är hon lågmäld, men under ytan finns mycket energi. Hon pendlar mellan hemmet i södra Dalarna och arbetet i Uppsala – tre timmar om dagen – och hinner dessutom träna ofta och mycket.

Hon började träna för tio år sedan och genomförde ”En svensk klassiker” flera år i rad. Sedan dess har hon fortsatt att åka längdskidor, springa, cykla och simma långa sträckor.

− Jag tränar lika mycket för kroppen som för själen. Alla träningspass bedriver jag ute i naturen, året runt, i kyla eller värme, regn, snö eller solsken. Naturen är en fantastisk källa till frihet och ro.

Även som barn bodde Siv Andersson i Dalarna, då i bruksorten Horndal. Där fanns ett fyrahundra år gammalt järnbruk och en skogsindustri där hennes pappa arbetade. Mamman var hemsamarit och bra på allt praktiskt.

− Jag var istället duktig i skolan och kände mig ibland lite konstig och annorlunda när jag växte upp, men det var ändå enkelt att vara barn i Horndal. Vi lekte mycket i skogen och jag älskade att vara där redan då.

Ville först bli poet

När Siv Andersson var tonåring lades både bruket och skogsindustrin ned och många blev arbetslösa. Siv gick på naturvetenskaplig linje och bytte framtidsplaner varje år. Hon skrev poesi och ville först bli poet.

− Sen ville jag bli astronom, men så fick jag en biologilärare som hade disputerat i Uppsala. Han talade om DNA och jag blev jätteintresserad! Jag insåg att om man förstår DNA så förstår man livet, hur livet är uppbyggt.

Siv letade igenom Uppsala universitets kurskatalog efter kurser om DNA. Hon hittade en enda.

− För att få läsa DNA-kursen måste man först läsa tre år på biologlinjen, eftersom kursen låg på sista året. Så då sökte jag till biologlinjen och gick den, säger Siv Andersson och ler.

Träffade Nobelpristagare tidigt

När Siv Andersson gick andra året på biologlinjen – 1980 − fick Frederick Sanger Nobelpriset i kemi för sin teknik att bestämma DNA-sekvenser. Han besökte Uppsala och biologstudenterna lussade för honom.

− Vi hade vita labbrockar och luciakronor med självlysande bakterier från strömming. Att jag fick träffa Fred Sanger så tidigt i karriären har påverkat mig tror jag. Det var jättespännande!

När det blev dags för projektarbete ville Siv Andersson ägna sig åt studier av DNA och andra molekyler. Institutionen för molekylärbiologi hade dock rykte om sig att vara den tuffaste institutionen i Uppsala, och amerikanen Charles Kurland som var professor i molekylärbiologi var fruktad bland studenterna.

− Vi var några stycken som knackade på hans dörr och sa att vi ville göra projektarbeten i molekylärbiologi. Då stack han ut huvudet och talade om vad som gällde: ”Här jobbar man på lördagar och blir inte med barn!”. Så vi lovade att jobba på lördagar och inte bli med barn.

Fick lära sig tillverka DNA

Några veckor in i projektarbetet frågade professor Kurland om Siv ville bli doktorand på institutionen. I så fall skulle hon få åka till Paris och lära sig tillverka DNA. Siv Andersson tackade ja.

− Det var otroligt häftigt att få åka till Paris och få allt betalt. Det tog en månad att få ut pyttelite DNA, men jag tog med mig tekniken till Uppsala och fortsatte där.

Kraven på institutionen var höga och utskällningar vardagsmat, men hon trivdes.

− Professorn var galen, men bra för mig. Jag var van vid en grabbig och tuff jargong från bruket. Och eftersom alla var lite udda på institutionen, så kände jag mig som den som var normal.

Flyttade hem när hon blev gravid

Efter två år som doktorand blev Siv Andersson gravid.

− Det var inte alls optimalt. Jag flyttade hem till Dalarna 1984 när vår dotter föddes och blev hemma ett par år. Det var andra tider då och inte aktuellt att min man skulle vara pappaledig. Ingen trodde att jag skulle kunna komma tillbaka till forskningen efter det, inte ens jag.

Siv Andersson längtade dock tillbaka och ville försöka pendla till Uppsala. Alla hon kände avrådde henne och sa att det inte skulle gå med ett litet barn hemma.

− Jag sökte upp professor Kurland som sa: ”Det kommer att bli tufft. När kan du börja?”. Så jag började forska igen och det gick bra.

Doktorsarbetet handlade om att försöka förstå mer om mönster i den genetiska koden och om ribosomer − de komponenter som tillverkar proteiner i celler.

− Ibland funkade inte experimenten så bra och då sprang jag till biblioteket istället. Det hade börjat publiceras DNA-sekvenser från mitokondrier – som tillverkar cellernas energi och har lite eget DNA – och jag lusläste sekvenserna. Då hade man inte datorer, så jag satt med block och penna och skrev ner alla tusentals bokstäver och funderade över dem. Det ledde till att jag fick ut några egna publikationer om mitokondriernas DNA.

Post doc på bästa universitetet

En doktorsavhandling om ribosomer blev det också, och sedan ville Siv Andersson åka till en forskargrupp i USA för att göra sin post doc. Hon sökte stipendium från European Molecular Biology Organization, men under intervjun för stipendiet tog samtalet en oväntad vändning.

− Han som intervjuade mig sa att jag borde åka till Laboratory of Molecular Biology i Cambridge istället. Han ringde en kontakt där och på bara några veckor ändrades alla mina planer. Jag fick komma till Cambridge och det var fantastiskt, ett toppenställe! Det var i Cambridge som man löste DNA:ts struktur och knäckte den genetiska koden, men jag skulle inte ha vågat söka mig dit själv.

Under postdoktortiden sekvenserade Siv en gen, och när hon kom tillbaka till professor Kurland i Uppsala tyckte han att hon borde bestämma alla gener för en organism.

− Det var ett vansinnigt projekt givet förutsättningarna då, alldeles för tidigt. Ingen i världen hade bestämt hela arvsmassan för en organism när vi började och alla sa att det inte skulle gå, att projektet skulle förstöra min karriär. Men jag tyckte att det var nytt och spännande, och det gick. Sedan dess har det gått bra för mig, säger Siv Andersson och skrattar.

Det var tyfusbakteriens hela arvsmassa som Siv kunde publicera 1998. Ett par år senare blev hon professor vid Evolutionsbiologiskt centrum i Uppsala.

Studerat bakterie som spränger blodkropp

Numera hör Siv Andersson hemma på Biomedicinskt centrum och i hennes forskargrupp finns vanligen ett tiotal doktorander och postdoktorer. Under åren har de arbetat mycket med intracellullära bakterier, som finns i större värdceller hos till exempel människor och djur.

De har bland annat studerat bakteriegruppen Bartonella som tar sig in i röda blodkroppar.

− Vi har jämfört arvsmassan hos sjukdomsframkallande bakterier med nära släktingar som vi isolerat från älgar och möss, och kommit fram till att den bartonellabakterie som är farlig inte vet hur den ska sluta växa.

Bakterien går in i blodkroppen och fortsätter att växa tills blodkroppen exploderar. Det händer vid sjukdomen Oroja-feber som har extremt hög dödlighet hos människor i Sydamerika.

Arbetar nära sina adepter

Just nu pågår flera nya forskningsprojekt, bland annat ett som handlar om hur nya gener uppstår, hur det går till och hur ofta det sker. Som gruppledare arbetar Siv Andersson nära sina adepter. Hon föreslår experiment, de utför dem, hon är med och funderar och skriver.

− Jag är på jobbet söndag till fredag. I bilen till och från Uppsala sitter jag och filosoferar över experiment, över livet och allt möjligt. På lördagar är jag ledig.

Poesin då, hur gick det med drömmen att bli poet?

− Jag hinner inte skriva poesi, men har planer på att ta upp det när jag är färdig med arbetslivet. Då kommer jag att ha gjort ett långt, långt uppehåll från poesin. Fördelen är att jag kommer att ha samlat på mig mycket att skriva om.

Text: Eva Annell
Foto: Mark Harris