Jenny Larsson, professor i baltiska språk vid Stockholms universitet, drömmer om att sammanföra arkeologer, genetiker och språkhistoriker för att försöka placera urspråket i tid och rum. Jenny Larsson, professor i baltiska språk vid Stockholms universitet, drömmer om att sammanföra arkeologer, genetiker och språkhistoriker för att försöka placera urspråket i tid och rum.
VÄGEN TILL AKADEMIN

Följer sin passion för utdöda språk

2016-11-24

Språkhistorikern Jenny Larsson tar inget för givet och är tacksam för allt roligt hon får ägna sig åt. Hon skrev sin avhandling i smyg och drömmer om att hitta platsen där det indoeuropeiska urspråket talades.

Jenny Larsson är professor i baltiska språk vid Stockholms universitet och har en ljudlag uppkallad efter sig. Hon älskar språk, särskilt sådana som inte längre talas, men tjusningen med språk kunde lika gärna ha gått henne förbi. När hon var barn och skulle börja högstadiet fick hon rådet att välja ämnet kontorskunskap istället för tyska eller franska.

− Jag trivdes inte i skolan de första åren och det var som om jag inte fanns. Jag gick i en stökig klass, kom från ett arbetarhem och det fanns inga förväntningar alls på mig. Jag valde kontorskunskap till högstadiet eftersom min lärare rådde mig till det. Sedan satt jag där och led på lektionerna, säger Jenny Larsson.

Under åttan flyttade familjen från Stockholms innerstad till småstaden Nyköping. Där fick Jenny Larsson en mycket bra lärare i svenska och engelska.

− Det blev en väldig vändning. Den nya läraren såg mig, samlade upp mig och räddade mig. Hon styrde upp att jag skulle få lära mig tyska. Jag fick läsa sjuans och åttans kurs hemma och tenta av för henne. Det var jättekul att lära sig tyska glosor och i nian gick jag på tyskalektionerna med de andra som hade tyska.

Udda utbildning i Köpenhamn

En väg hade öppnat sig och Jenny Larsson valde helklassisk humanistisk linje på gymnasiet, med bland annat latin och grekiska. Efter studenten hörde hon talas om en utbildning vid Köpenhamns universitet där man fick lära sig och jämföra utdöda språk.

− Det lät jätteintressant. Jag ringde upp lektor Jens Elmegård Rasmussen som höll i utbildningen, men förstod ingenting av vad han sa eftersom han pratade danska, säger Jenny Larsson och skrattar.

Några dagar senare kom ett handskrivet brev från lektorn där han beskrev utbildningsmiljön och då bestämde hon sig för att åka dit. Det visade sig vara en mycket liten miljö – bara några få seriösa studenter − men Jenny Larsson trivdes. Hon följde sitt hjärta, hade roligt och grubblade inte över vad studierna skulle leda till.

− Andra studenter frågade mig hur jag vågade satsa på utdöda språk, men jag tänkte inte så. Jag tänkte bara att det var jättekul att få läsa forngrekiska, hettitiska, sanskrit, forniriska och alla möjliga konstiga språk.

Inget arv att förvalta

Jenny Larssons föräldrar var nöjda med att hon var glad över sina studier. Hennes pappa arbetade som sopåkare och mamman som busschaufför, bland annat.

− Till skillnad från många andra inom akademin hade jag inget att leva upp till, inget arv att förvalta och ingen egendom. Jag hade helt enkelt inte så mycket att förlora på att läsa det jag ville.

En period jobbade föräldrarna som städare på en camping i Köpenhamn för att vara nära sin dotter.

− De bodde i en husvagn på campingen och ibland satt jag i förtältet hos dem och läste texter på sanskrit. Det är en ganska rolig scen att se framför sig, säger Jenny Larsson.

På somrarna var hon på sommarskolor i olika länder och studerade språk.

− När jag var i Vilnius kände jag: ”Wow, litauiska är verkligen ett häftigt språk!”. Det är väldigt gammaldags och viktigt för den jämförande språkvetenskapen. I litauiska finns så mycket av den ursprungliga språkstrukturen bevarad, trots att det är ett språk som fortfarande talas och hela tiden utvecklas. Det är rätt otroligt egentligen.

Fick medalj av drottningen

När Jenny Larsson var klar med sin grundutbildning i Köpenhamn ägnade hon sig åt något som kallas ”prisuppsats” i Danmark.

− Då får man ett år på sig att svara på en vetenskaplig fråga och det är fritt för vem som helst att göra det. Om man lyckas får man ta emot en medalj av drottningen.

Jenny Larsson valde att tillbringa året på universitetet i Göttingen i Tyskland. Hon undersökte hur, när och varför vissa ljud utvecklas till andra ljud i baltiska språk. När året var slut fick hon sin medalj av den danska drottningen och då hade hon också lagt grunden till det som sedan blev Larssons ljudlag.

− Inom jämförande språkvetenskap letar man efter regelbundna ljudutvecklingar och ibland har man turen att kunna definiera en ljudlag, en systematisk förändring som alltid gäller. Dit kom jag inte i Göttingen, men jag lyckades med det senare när jag disputerade.

Forskade i smyg på nätterna

Egentligen var tanken att avhandlingen skulle behandla ett annat ämne. Jenny Larsson fick en doktorandtjänst i Köpenhamn och som handledare hade hon återigen lektor Jens Elmegård Rasmussen. Han föreslog att hon skulle jämföra verb i olika indoeuropeiska språk.

− Så jag satt där och jämförde verb på dagarna, men det var tråkigt. På nätterna öppnade jag min hemliga mapp med det jag brann för – ljudutvecklingar i baltiska språk. Så höll jag på i smyg i tre år utan att någon visste om det. Till slut övertalade jag min handledare att få byta disputationsämne.

En anledning till att Jenny Larsson höll sitt ämne hemligt var att hon kände på sig att handledaren inte skulle gilla det hon kom fram till.

− Det fanns ett rådande paradigm, men jag hade hittat ett helt annat sätt att se på systemet för ljudutvecklingen i de baltiska språken. Om man ska prestera något eget måste man ju bryta med vad andra säger och det är inte alltid smärtfritt. Det var väldigt bråkigt innan Larssons ljudlag kom på plats.

På disputationsdagen kändes allt bra när opponenterna var klara, men sedan bad handledaren om ordet.

− Jag minns som i slow motion hur han gick fram till mikrofonen och började kritisera min avhandling. Det var jätteobehagligt, jag är ingen tuff person. Men det gick bra, det är ju en kommitté som bestämmer och jag blev godkänd.

Flodvåg av intryck i Sverige

Efter disputationen 2004 följde några år av forskning i Tyskland, England och Danmark. Till Stockholms universitet kom Jenny Larsson 2009. Hon var först anställd som lektor i baltiska språk och blev senare befordrad till professor.

− Jag är så glad för allt jag får göra i mitt arbete och mycket är fortfarande nytt och spännande. Tidigare hade jag en ganska dimmig bild av vad en professor gör, men jag börjar få grepp om det nu, säger Jenny Larsson och skrattar.

Den första tiden i Stockholm blev hon översköljd av intryck. Hon hade många års erfarenhet av utländska universitet, men knappt någon alls av svenska.

− Man ser allt mycket klart när man blir inkastad i ett nytt system och hamnar mitt i smeten. Jag fick många idéer om vad man skulle kunna förbättra, till exempel hur man skulle kunna främja självständigheten för unga forskare.

I Danmark söks doktorandstipendium centralt och där är maktkoncentrationen hos enstaka professorer mindre än i Sverige, berättar Jenny Larsson.

− Det är viktigt att yngre forskare kan söka externa medel utan att stå under handledare och äldre professorer. För mig har det varit oerhört skönt att jag i flera omgångar fått egna pengar, att jag har kunnat forska i fred och gå min egen väg.

Viljan att förändra ledde Jenny Larsson till Sveriges unga akademi. Hon blev ledamot 2012, var ordförande under läsåret 2015−2016 och är nu ledamot igen.

− Jag är tacksam att jag får vara med och påverka forskningspolitiken, och Sveriges unga akademi är också bra för mig på ett personligt plan. Jag lär mig mycket, får träffa många spännande människor och intressanta forskare från andra ämnesområden. Det finns inte så många naturliga platser för tvärvetenskapliga möten inom universitetet, så det har varit en rolig bonus.

Gripande att läsa gamla texter

Nu ser Jenny Larsson fram emot att läsa texter på det utdöda baltiska språket fornpreussiska tillsammans med en liten grupp intresserade. De ska hålla till i hennes arbetsrum och Jenny Larsson tror att det blir mysigt. Språkhistoriker studerar alltid de äldsta texterna i varje språk och berättelserna som framträder ger arbetet en ytterligare dimension.

− Det är lätt att bli gripen av de olika berättelserna. När man läser en flera tusen år gammal originaltext får man kontakt med den tiden, med dem som levde då, hur de tänkte och vad de trodde på. Till exempel är Vedaskrifterna och hettiternas texter fantastiska, och i baltisk mytologi finns gudar som liknar våra nordiska gudar Tor och Oden.

Att hålla isär alla språk är inget problem för Jenny Larsson. Hennes jobb är snarare att få språken att smälta samman, att hitta det som är gemensamt, för att rekonstruera det indoeuropeiska urspråket. Var i Europa det språket talades är oklart, men Jenny Larsson tror att det snart kan bli möjligt att placera urspråket på kartan.

− Nu finns metoder att extrahera dna ur gamla benbitar, vilket gör att man kan se hur människor rört sig över olika områden. Det ger i sin tur betydligt större möjligheter att ta reda på var det indoeuropeiska urspråket talades. Jag drömmer om att få sammanföra arkeologer, genetiker och språkhistoriker i ett interdisciplinärt projekt för att försöka placera urspråket i tid och rum. Jag har en del kontakt med forskare från andra discipliner och tror att projektet kan bli verklighet.

Text: Eva Annell
Foto: Eva Dalin