Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor
Flygbild över KTH.

KTH och andra lärosäten betalar marknadshyror för sina lokaler. Högst är hyresnivåerna för byggnader som ligger centralt i storstäderna. Foto: Bergslagsbild

NYHET

Högt pris när forskningen ska få rum

Akademiska hus äger och förvaltar universitetslokaler i hela landet och ska bedriva verksamheten på affärsmässiga grunder. Det betyder en garanterad vinst för staten samtidigt som lokalhyror är en av de största kostnaderna för många forskargrupper. Läs den andra av tre artiklar i Curie om indirekta kostnader.

Över 30 procent av forskningsmedlen går till att täcka universitetens indirekta kostnader. En stor del av dessa är lokalhyror som oftast, näst efter personalkostnaden, är den största utgiften för forskargrupper.

Den största hyresvärden för universitet och högskolor är Akademiska hus. Det är ett statligt ägt fastighetsbolag som fått i uppdrag av Sveriges regering att äga, utveckla och förvalta fastigheter för universitet och högskolor (se faktaruta). Verksamheten ska bedrivas på affärsmässiga grunder och generera marknadsmässig avkastning.

Hösten 2015 blev debatten om Akademiska hus uppdrag intensiv när staten tog ut 6,5 miljarder kronor av vinsten för att täcka hål på andra håll i statsbudgeten, i det här fallet socialförsäkringssystemet. I en debattartikel krävde rektorer vid 30 av Sveriges lärosäten att ägardirektiven ändras och även på många andra håll höjdes röster för att vinsten från lokalhyrorna borde komma forskningen till godo.

Ett kritiserat uppdrag

Mikael Hjerm, professor i sociologi vid Umeå universitet, håller med om att de höga hyrorna är ett problem men påpekar också att Akademiska hus gör precis det de ska göra enligt regleringsbrevet. Han tycker att speciellt det höga soliditetskravet är problematiskt.

– Staten investerar i forskning och skjuter till ett antal miljoner. Dessa tas sedan tillbaka via Akademiska hus och deras höga hyror. Det leder till ett nollsummespel och ett otransparent system.

Ett alternativ är att universiteten själva äger och förvaltar sina lokaler. Då skulle pengarna som staten nu drar in via Akademiska hus tas från ett annat ställe i budgeten, troligen från universitetsbudgeten, spekulerar Mikael Hjerm. Men det skulle ändå vara ett bättre alternativ i längden och leda till mer transparens, menar han.

– Nu ger man pengar till forskning som man sedan tar tillbaka. Man marknadsför det som en investering eller satsning vilket det i princip inte blir.

Mikael Hjerm påpekar också att det egentligen är en politisk fråga, och att det är mer staten som är problemet än Akademiska hus i sig. Han skulle föredra att universitetslokaler behandlas som en infrastruktur som är nödvändig för forskning och undervisning.

– Personligen tycker jag att man borde låta universiteten själva förvalta sina byggnader. Sluta med marknadshyran och tillämpa en vettig riskbedömning istället. Det ska kosta vad det faktiskt kostar att bygga och förvalta istället för att generera en vinst.

Marknad som inte finns

Mikael Hjerm är, som många andra forskare som Curie har pratat med, kritisk till de marknadsmässiga hyrorna. Det finns andra aktörer men vid många lärosäten har Akademiska hus en mycket stark ställning. Företaget skulle också ha svårt att hyra ut till andra hyresgäster än just universitet och högskolor, menar han. Lokalerna är anpassade för undervisning och forskning.

– Det finns egentligen ingen marknad och sannolikheten för att inte hitta någon hyresgäst är nästan obefintlig. Då är soliditetskravet inte rimligt.

De marknadsmässiga hyrorna betyder också att universitetens läge spelar roll. Kvadratmeterpriset varierar efter var i landet lärosätet ligger och även det lokala läget påverkar. Lokaler en bit utanför staden är billigare, allra dyrast blir det för lärosäten som ligger centralt i de större städerna som Stockholm och Göteborg.

Spargris för staten

Christian Broberger, docent i neurovetenskap vid Karolinska institutet och tidigare forskningspolitisk talesman för Sveriges unga akademi, förstår behovet av mekanismer för att motivera forskare att begränsa sin yta till faktiska behov. Vid hans institution funderar forskarna mycket över hur man kan dela apparatur och ytor för att hålla kostnaderna nere.

Men han är starkt kritisk till hur systemet med Akademiska hus har utvecklats. Christian Broberger ifrågasätter argumentet att man tillämpar marknadsmässiga hyror när forskare verksamma inom en statlig myndighetsstruktur inte befinner sig på en riktig marknad. Men framför allt är han kritisk till vart hyrorna tar vägen.

– Det har blivit ett sätt att föra över medel från forskning till statskassan, en spargris att ta till när man behöver täppa till hål.

Christian Broberger nämner regeringens extrautdelning från Akademiska hus förra året som motiverades med de stigande kostnaderna för sjukskrivningarna. För att stoppa den här nettoförlusten av medel från forskningen hänvisar han till ett gammalt förslag som Sveriges unga akademi anammat och utvecklat.

– Låt Akademiska hus vinst gå tillbaka till forskningen genom att överföra den till Vetenskapsrådets pott för projektbidrag. På så sätt får de eftersatta projektbidragen en välbehövlig förstärkning.

En viktig aspekt av förslaget är att den organisation som tar emot vinstmedlen inte själv har inflytande över att sätta hyror och därför inte lockas att höja dem för att stärka sin ekonomi, enligt Christian Broberger.

Kalldusch för många

Christian Broberger startade för några år sedan sin egen forskargrupp och berättar att man som ung forskare oftast inte funderar så mycket över lokalkostnaderna. Många internationella forskare blir också förvånade över systemet och de höga kostnaderna som är kopplade till lokalhyran.

– Det blir en kalldusch för de flesta som etablerar en egen forskargrupp.

Christian Broberger och hans forskargrupp kommer att flytta till det nybyggda Biomedicum som just nu tar form vid Karolinska institutet. Priset per kvadratmeter kommer att vara högre, vilket betyder att det blir mindre forskning för pengarna om inte anslagen ökar proportionerligt.

– Det kan innebära att forskare söker medel enbart för att betala hyran, säger han.

Tufft att få ihop till hyran

Någon som redan är i den situationen är Lars-Gunnar Larsson, professor i tumör- och cellbiologi vid Karolinska institutet. Han tror att han är långt ifrån ensam om att söka medel som sedan till stor del går till att betala hyran.

De stora bidragen till hans forskning kommer just nu från privata stiftelser som till exempel Cancerfonden, Barncancerfonden och Wallenbergstiftelsen som endast tillåter att omkring 15 procent används för betalning av indirekta kostnader. För att kunna ta emot dessa externa forskningsmedel måste institutionen garantera att återstående indirekta kostnader och hyran täcks genom andra medel.

I praktiken har institutionerna inte sådana medel, vilket i de flesta fall betyder att forskaren själv måste täcka dessa kostnader. Forskarna blir därför tvungna att söka mer pengar från andra finansiärer för att betala hyran.

– Dessa medel är också avsedda för forskning och jag tycker att det är oetiskt att behöva använda en större andel av dessa bidrag för att betala hyran.

Lars-Gunnar Larsson flyttade till Karolinska institutet för ungefär tio år sedan och fick de första två åren ett basanslag från institutionen som bland annat gick till lokalhyran. Därefter kunde en del av medlen från Vetenskapsrådet täcka dessa utgifter. Dessa medel räcker dock inte och det betyder konkret att han ligger back med hyran.

Forskningen blir lidande

Han påpekar också att den vetenskapliga produktiviteten sjunker på grund av den eviga jakten efter pengar.

– Forskningen blir lidande och vi hinner inte göra det vi egentligen vill göra och som forskningsmedlen är ämnade till, att bidra till att föra forskningen framåt.

Lars-Gunnar Larsson ser gärna ett återinförande av ett system där universiteten tillhandahåller mer ekonomiskt stöd till forskarna. En professor borde exempelvis kunna få en garanterad full lön, medel för ett antal doktorander eller postdoktorer och teknisk personal samt för de lokaler som behövs för att bedriva forskningen. Ett slags baspaket som sedan kan utökas med externa forskningsmedel om forskaren så vill.

– Som det är nu får forskarna ofta inte 100 procent av sin lön och får jaga resten av lönen, samt pengar till hyran och alla driftkostnader via externa medel. Universiteten har blivit forskningshotell och det är absurt att det ska vara så.

Så mycket forskning som möjligt

Det statliga forskningsrådet Formas har ingen officiell begränsning av hur mycket av medlen som får användas för indirekta kostnader. Men enligt Johanna van Schaik Dernfalk som är enhetschef vid enheten för miljö och areella näringar, skulle Formas välkomna en dialog om hur forskningspengar används på bästa sätt.

Efter avslutat projekt lämnar forskarna en ekonomisk rapport och även indirekta kostnader måste specificeras. Slutrapporten jämförs med projektets budget, om pengarna delvis har använts för att täcka andra hål i budgeten är det rentav felaktigt, menar Johanna van Schaik Dernfalk.

– Beredningsgruppen kollar att budgeten är rimlig och att det blir så mycket forskning som möjligt för pengarna. Indirekta kostnader är en del av helhetsbilden och vi granskar vad den innefattar. Det blir en individuell bedömning och vi tar hänsyn till lokalhyra eller andra infrastrukturer.

Samsyn hos privata finansiärer

Många av de privata finansiärerna har samma syn på indirekta kostnader. Cancerfonden, Barncancerfonden. Hjärnfonden och Hjärt-Lungfonden har fram till 2011 haft en överenskommelse med Sveriges universitets och högskoleförbund (SUHF) att tillåta att 15 procent av bidragen används för betalning av indirekta kostnader och håller fast vid denna princip.

– Ett universitet bör ha lokaler och en rektor som är betald av någon annan än externa forskningsfinansiärer, säger Kerstin Sollerbrant, forskningschef på Barncancerfonden.

Hon poängterar att Barncancerfonden gärna betalar de administrativa kostnader som uppstår när ett projekt ska genomföras och att ett universitet måste ha en fungerande administration. Men det är inte rimligt att bidra ekonomiskt till det som borde finnas på ett universitet, som lokaler.

Cancerfondens ordförande Klas Kärre delar den uppfattningen och lägger till att det är orimligt att organisationer som Cancerfonden, som bygger på donationer från privatpersoner som vill stödja forskning, bidrar till att staten ska göra en vinst.

– Genom de höga lokalhyrorna tar staten tillbaka det som de har gett till forskningen. Att privata givare ska bidra till detta kan vi inte acceptera.

Universiteten borde ta större ansvar

Hur medlen använts följs upp genom ekonomiska rapporter, men här förlitar sig organisationerna på universitetens administration. Det finns inget intresse för att bygga upp och finansiera en egen administrativ apparat som kontrollerar.

Universiteten borde ta ett större ansvar, tänka långsiktigt, och bygga upp ett system där indirekta kostnader täcks utan att belasta externa medel allt för mycket. Det menar både Kerstin Sollerbrant och Klas Kärre. Dessutom borde den politiska ledningen agera för att åstadkomma en förändring.

Externa finansiärer ger redan ett stort bidrag till svensk forskning, framhåller Klas Kärre.

– Många externa finansiärer bidrar till den långsiktiga uppbyggnaden av vetenskapliga miljöer på universiteteten genom att finanisera tjänster och stöd till projekt under upprepade perioder.

Läs också i Curie:
Indirekta kostnader kan stå högskolan dyrt (Curie)
Staten tar tillbaka forskningspengar via hyran (Curie)

Akademiska hus

Akademiska hus ska äga, utveckla och förvalta fastigheter för universitet och högskolor med huvudfokus på utbildnings- och forskningsverksamhet samt bedriva därmed förenlig verksamhet. Den ska bedrivas på affärsmässiga grunder och generera marknadsmässig avkastning genom en hyressättning som beaktar verksamhetens risk. Akademiska hus ska verka för en långsiktigt hållbar utveckling av universitets- och högskoleområden.

Företaget i siffror

  • 300 000 forskare och studenter i sina lokaler varje dag
  • 3,2 miljoner kvadratmeter uthyrningsbar yta
  • 66,6 miljarder kronor i totalt fastighetsvärde
  • 17,5 miljarder kronor i beslutade och planerade projekt
  • 4,7 miljarder kronor vinst år 2015
  • 40,7 procent soliditet år 2015
  • 62 procent av marknaden inom segmentet lokaler för högre utbildning och forskning

Marknadsandelen per region och lärosäte varierar från 38 procent (Malmö högskola) till 89 procent (KTH).

Uppgifterna är hämtade ur Akademiska Hus årsredovisning 2015.

Relaterat innehåll

Debatt 6 mars 2024

Katarina Bjelke, Vetenskapsrådet

Vi vill att regeringen låter utreda om, och i så fall hur, fördelning av basanslaget kan öka forskningens kvalitet. Det skriver Vetenskapsrådets generaldirektör Katarina Bjelke i e...

Nyhet 5 mars 2024

Anders Nilsson

Hur lyckas man med sin Marie Curie-ansökan? Det vet Gabriele Greco och Konstantin Nestmann som båda fick 100 av 100 poäng och nu är anställda som postdoktorer i Sverige.

Nyhet 28 februari 2024

Keiko Snarberg

Att söka medel för forskning tar tid och kräver planering. Curie har bett tre erfarna forskare om tips på hur man skriver sin första ansökan för att öka chanserna att få den bevilj...