Ann Heberlein är kulturskribent, debattör och etikforskare vid Lunds universitet.
Vägen till akademin

Skuld, skam och ondska frågor som engagerar

2016-08-29

Som ung ville etikforskaren Ann Heberlein först bli diakonissa i Svenska kyrkan och sedan präst. Istället blev hon kulturskribent, debattör och forskare vid Lunds universitet, med mänsklighetens mörka sidor som specialitet.

Ann Heberlein är teologie doktor i etik och lektor vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet. För allmänheten är hon känd som kulturskribent och debattör, samt författare till ett antal böcker på stora och skilda teman.

Hennes böcker handlar om sådant som Gud, ansvar, sexualitet och ondska, samt inte minst hennes egen erfarenhet av att leva med diagnosen bipolär sjukdom. Ann Heberlein valde att gå ut och berätta om sin psykiska sjukdom när hon var etablerad i yrkeslivet.

Bra plattform att stå på

− Jag bedömde att jag hade en bra plattform att stå på, att jag hade språket för att berätta och att jag riskerade ganska lite när jag berättade om min sjukdom. Universitetet är en miljö som jag betraktar som väldigt icke-dömande och tillåtande, och det är också miljön jag befinner mig i när jag verkar som kulturarbetare, säger Ann Heberlein.

Hon tror att  hon kanske hade fattat ett annat beslut om hon hade verkat i en annan sektor. Att hon hade riskerat mycket mer om hon varit till exempel kirurg eller jurist.

− Sådana personer möter jag då och då, och de är mycket mer rädda för att deras sjukdom ska bli känd. För vem vill ha en galen försvarsadvokat, eller bli opererad av en kirurg som kanske blir manisk?

Det finns många föreställningar och fördomar om bipolär sjukdom, men i allmänhet är människor med den här diagnosen friska, framhåller Ann Heberlein.

− Det händer att man går in i skov, men om man sköter sin medicinering kan man hålla sig frisk i många år.

Blir bedömd efter prestation

Nu har det gått några år sedan Ann Heberlein berättade om sin diagnos och hon upplever att hennes möjligheter som forskare inte påverkats.

− Inom akademin värderar man människor utifrån vad de presterar. Det som räknas är att du gör vad du ska och att du gör det bra. Annat är man faktiskt inte så intresserad av. Och jag har haft ett gott stöd av mina arbetsledare när jag behövt det.

Att vara en offentlig person som många känner igen kan dock ha sina sidor när man ska undervisa.

− Vissa studenter tror till en början att jag föreläser i egenskap av något slags kändis, inte som forskare och akademiker, säger Ann Heberlein och skrattar.

Hon upplever att hennes kolleger är positiva till att hon syns och hörs i samhällsdebatten.

− Alla är inte så hågade till den tredje uppgiften och när jag ägnar mig åt den kan andra slippa. Mina kolleger inser värdet av att vi etiker ibland befinner oss i offentligheten. Vi visar att det är viktigt att vi finns och tar oss tid att reflektera över svåra etiska frågor. Att vi syns är också bra för studenttillströmningen.

Klassresenär från Svedala

Som barn bodde Ann Heberlein i Svedala, ett par mil utanför Malmö. De vuxna omkring henne arbetade som hantverkare, småbrukare, kassörskor och inom vården. Ann Heberlein blev först i både sin mammas och sin pappas släkt med att läsa på universitetet.

− Jag tror att mina föräldrar dels kände stolthet, dels kände att deras liv inte riktigt dög för mig när jag började studera. Det är alltid dubbelt att vara klassresenär och själv lever jag med en form av främlingskap. Jag kan aldrig återvända till arbetarklassen och jag kommer aldrig riktigt att tillhöra den akademiska medelklassen.

Under gymnasietiden var hon svårt sjuk i anorexi och hon lämnade gymnasiet med ofullständiga betyg. Sedan arbetade hon en tid som vårdbiträde.

− Det lärde mig mycket om respekt och tacksamhet, men jag insåg också att jag längtade efter något annat. Jag förstod att utbildning var vägen till en annan typ av arbete.

Ann Heberlein bestämde sig för att komplettera sina betyg på Komvux och sedan bli diakonissa i Svenska kyrkan.

− Jag ville omsätta mina erfarenheter av att vara sjuk och behöva vård i praktiken. Som diakonissa skulle jag få möta människor i svåra omständigheter, fast inom ramen för en kyrklig verksamhet och utifrån en specifik livsåskådning.

Från diakonissa till präst

Till Lunds universitet kom Ann Heberlein 1991. Först läste hon socialpsykologi, senare religionsvetenskap och med tiden bestämde hon sig för att bli präst istället för diakonissa. Etik blev hennes huvudämne.

− Jag hade också läst en del praktisk filosofi och tyckte att etik var ett spännande och intressant ämne. Etik är som praktisk filosofi fast på teologisk fakultet, vilket innebär att etiken har sin utgångspunkt i en kristen världsåskådning.

Handledare för hennes D-uppsats var Göran Bexell, numera seniorprofessor i etik och rektor emeritus. Han såg att Ann Heberlein hade drivkraft och ambition och uppmuntrade henne mycket.

D-uppsatsen fick pris för bästa examensarbete vid humanistiska och teologiska fakulteterna i Lund 1998, och Göran Bexell föreslog att hon skulle doktorera. Ann Heberlein sökte då en doktorandtjänst, med tanken att hon skulle ägna fyra år åt att skriva en avhandling och bli präst efteråt.

− Men under åren som doktorand kändes det alltmer avlägset att bli präst. Jag började skriva i dagstidningar och bli en offentlig debattör, vilket kändes svårt att kombinera med att vara präst i Svenska kyrkan. Som präst skulle jag vara tvungen att vara lojal med Svenska kyrkans värderingar och det skulle bakbinda mig som debattör.

Etiker föreskriver hur vi borde göra

Själva hantverket för en etikforskare handlar om att läsa vad andra tänkt och skrivit, inhämta statistik och annat underlag, och sedan tänka vidare själv. Till skillnad från de flesta andra discipliner vid ett universitet är etiken normativ.

− Etiker vill inte bara beskriva hur människor gör, utan också föreskriva hur människor borde göra. Etikern vill svara på frågor som vilken handling som är moraliskt föredömlig, hur vi skapar ett gott samhälle, och vad som utmärker en god människa.

Hon tror att andra etikforskare förknippar henne med forskning om mänsklighetens mörka sidor, eftersom hon hittills ägnat sig mycket åt ämnen som skuld, skam, ondska, offer och förövare. Många gånger är det händelser i samtiden som får henne att ge sig in i ett visst forskningsämne.

− Jag engagerar mig ofta när jag blir upprörd över något. Jag vill undersöka och fundera över det som upprör mig, värdera det och ta reda på hur man bör agera. Min avhandling handlade om ett ämne jag brinner för – kränkningar och förlåtelse. Där utmanar jag idén om att förlåtelse alltid är det moraliskt överlägsna alternativet för den som blivit utsatt för en kränkning. Min tes är att det kan finnas situationer då det är mer moraliskt att inte förlåta.

Funderar över våld och straff

Nu arbetar Ann Heberlein med ett projekt om våld − om våld alltid bör fördömas eller om våld ibland kan rättfärdigas. Ett annat aktuellt projekt handlar om straff.

− Jag skriver om varför vi straffar och hur straffrätten ser ut i Sverige. En av mina ingångar är att jag upplever att man i en svensk juridisk kontext tar större hänsyn till förövarens psykologiska och moraliska status, än man tar till offrets upplevelse och själva kränkningen. Jag tycker till exempel att det finns något stötande i att man kan komma undan med att slå ihjäl någon om man är under en viss ålder.

Det här intresset för etiska och existentiella frågor – kan det ha uppstått av att du upplevt högre toppar och djupare dalar än de flesta, till följd av din bipolära sjukdom?

− Nja, det är förstås svårt att säga vem man skulle ha varit om man inte var den man är. Men mina kolleger tänker ju också på existentiella frågor hela dagarna, utan att ha en diagnos. Jag tror mer att det handlar om ett personlighetsdrag. Man är intresserad av sådana frågor helt enkelt.

Text: Eva Annell
Foto: Christian Örnberg / Expressen / TT