Heléne Lööw växte upp på västkusten under 1960-talet och andra världskriget kändes nära. Som tonåring läste hon doktorsavhandlingar och i gymnasiet bestämde hon att hennes avhandling skulle handla om nazism.
Vägen till akademin

”Mot fascism finns ingen quick fix”

English 2016-01-13

Heléne Lööw är docent i historia och mest känd för sin omfattande forskning om fascistiska rörelser i Sverige. Redan som barn bestämde hon sig för att bli forskare och hon har inte låtit omkastade bokstäver stå i vägen. Nu vill Heléne Lööw både veta mer och skriva mer, gärna om kravaller och politiskt våld.

Vägen till akademin

Forskaren Heléne Lööw är universitetslektor vid historiska institutionen vid Uppsala universitet och biträdande föreståndare för Centrum för polisforskning. Hon skriver mycket och gärna och är aktuell med sin tredje bok i serien Nazismen i Sverige, om perioden 2000−2014. Det är svårt att tro att Heléne Lööw har dyslexi.

− Jag kastar om bokstäver och ord när jag skriver, men numera vet jag vad som brukar bli fel och vad jag ska korrigera. När jag läser har jag inga problem att förstå innehållet, men jag kan inte läsa högt. Jag kan inte koppla mellan text och tal och måste alltid memorera allt inför mina föreläsningar. Med tiden har jag hittat strategier som fungerar, säger Heléne Lööw.

Bestämde sig tidigt

I barndomen var det besvärligare. Heléne Lööw fick specialundervisning och gissar att få av hennes lärare trodde att det skulle bli något av henne. Själv hade hon en annan inställning och var envis. När hon var tio−tolv år bestämde hon sig för att bli forskare i historia.

− Mina föräldrar blev inte direkt förvånade, trots att de inte var akademiker själva. Jag var alltid lite udda och i tonåren läste jag vetenskapliga avhandlingar istället för flickböcker. Under gymnasietiden bestämde jag att min avhandling skulle handla om nazism.

Sagt och gjort, Heléne Lööw började studera historia och arkeologi vid Göteborgs universitet, var beslutsam och tog inga pauser. När hon var 28 år var hon klar med sin avhandling, om nationalsocialismen i Sverige under perioden 1924−1950.

Kriget kändes nära under uppväxten

Heléne Lööw tror att hennes intresse för nationalsocialism hänger samman med att hon växte upp på västkusten under 1960-talet. Andra världskriget kändes nära.

− Jag hörde historier om kriget och dess flyktingar under hela min uppväxt. Händelser under kriget upptog mig mycket och jag funderade över vad som gjort nazismen möjlig. Jag var också nyfiken på vad människor hade tänkt, tyckt och gjort i min hembygd och hörde talas om de konflikter med nationalsocialister som funnits där.

Efter disputationen vid Göteborgs universitet 1990 hade Heléne Lööw ingen aning om vad hon skulle ägna sig åt. Avhandlingen hade alltid varit målet och hon hade aldrig tänkt på vad som skulle ske efter den.

− Ungefär samtidigt återkom nationalsocialistiska och vit makt-orienterade rörelser i offentligheten i Sverige, med konflikter i lokalsamhällen och attentat mot flyktingförläggningar till exempel. Att de återkom gjorde mig intresserad av att följa upp vad som hänt med de rörelser jag hade studerat i min avhandling.

Ville undersöka kvinnors roll i rörelserna

Heléne Lööw sökte finansiering för att undersöka kvinnors roll i rörelserna och för att studera rasistiskt våld och attentat mot flyktingförläggningar. Hon fortsatte att forska vid Göteborgs universitet, men bytte efter några år till Stockholms universitet.

Större delen av 1990-talet tillbringade hon på fältet, med att resa runt och intervjua personer som var eller hade varit medlemmar i fascistiska rörelser.

Att få människor med fascistiska åsikter att öppna sig har aldrig varit något problem.

− Som alla andra rörelser vill de fascistiska ha sin historia skriven. Jag behandlar intervjupersonerna som vilka intervjuobjekt som helst och de är artiga och belevade tillbaka. En del människor gör fascister konstigare än vad de är.

Blev hastigt expert i medierna

Redan under doktorandtiden blev Heléne Lööw den person journalister ringde till när de ville ha expertkommentarer om nazism.

− Rollen som expert damp ner väldigt snabbt, utan att jag förstod hur det gick till. På den tiden kände jag ju bara till de gamla rörelserna, men har man en gång hamnat i pressarkiven så fortsätter journalisterna att ringa.

Att vara mediernas expert har periodvis varit väldigt påfrestande, berättar hon.

− Journalisterna vill ha enkla svar, men ofta har jag inga sådana. Och vid traumatiska händelser har jag fått sitta i tv-debatter i dagar, som vid morden i Malexander och Breiviks attentat i Norge. Det har varit många sådana händelser under årens lopp, men man vänjer sig. Jag är väldigt van nu.

Tvärtemot vad man skulle kunna tro har Heléne Lööw inte varit utsatt för hot i någon större utsträckning.

− Det är klart att enskilda personer kan vara problematiska ibland, men de tillhör oftast organisationernas svansar. Själva organisationerna har jag sällan problem med.

Får lära oss leva med fascism

Heléne Lööws forskning är både viktig och aktuell, men trots det upplever hon inte att den påverkar politiska beslut numera.

− På 90-talet kändes det som om politikerna lyssnade, men nu lever vi i en värld av kvartalspolitik, utan utrymme för komplexitet och eftertanke. Politiker vill ha checklistor och kampanjer som syns, men att förändra strukturer kräver något annat.

Mot fascism finns ingen quick fix och Heléne Lööw tror inte att fascismen kommer att försvinna.

− En insikt man får som historiker är att fascism alltid kommer att existera i någon form. Man kan inte ”bota” fascister − antidemokratiska rörelser kommer alltid att finnas. Vi får vänja oss vid att leva med dem och lära oss att hantera dem.

Under årens lopp har Heléne Lööw också hunnit ägna sig åt annat, till exempel diskrimineringsfrågor, hatbrott, kvinnlig brottslighet och underrättelse- och säkerhetstjänster. Hon har bland annat arbetat som utredare på regeringskansliet, som chef för Forum för levande historia och som forskare på Brottsförebyggande rådet.

− Min anställningsintervju på Brottsförebyggande rådet var en bisarr upplevelse, för jag förstod inte att de ville anställa mig. Det tog flera dagar innan jag förstod att de erbjöd mig ett vanligt fast jobb! Sedan arbetade jag där några år och hade vansinnigt roligt och en sagolik chef, säger Heléne Lööw.

Viktigt att samarbeta med praktiker

År 2007 återvände Heléne Lööw till akademin, den här gången till Uppsala universitet. Under några år har hon haft sin arbetsplats på Rikspolisstyrelsen för att delta i ett EU-projekt om kravaller.

− I projektet samarbetade forskare och poliser vilket var fruktansvärt spännande. Det är viktigt att vi forskare engagerar oss i den här typen av projekt med praktiker, både för att vi tillför mycket och för att vår egen forskning blir bättre av det. Vi utmanas, får nya perspektiv och förstår processer mycket bättre. Det gäller bara att mötas med ömsesidig respekt.

Heléne Lööw är tillbaka vid campus Uppsala nu och gläds åt det.

− Det är jätteroligt att vara tillbaka på institutionen. Jag arbetar med att utveckla olika mastersutbildningar, till exempel en ny utbildning om extremism, social oro och samhällsskydd. Vi testkör en delkurs nu, kul!

Framöver vill Heléne Lööw gärna forska mer om kravaller, våldsvågor och politiskt våld, bland annat. Nu sätts flyktingförläggningar i brand igen och Heléne Lööw skulle vilja jämföra dagens attentat med dem på 1990-talet. Forskningsuppslagen är många och skrivlusten stor.

Fotnot: Helene Lööw Martin tilldelades i slutet av 2015 H:son Holmdahl-stipendiet. Stipendiet är Uppsala universitets främsta utmärkelse för insatser som främjar mänskliga fri- och rättigheter. Priset delas ut vid universitetets vinterpromotion den 29 januari 2016.

Text: Eva Annell
Foto: JESPER JÄGER-ÄRLESTAD / DN / TT

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Christine K Martinsson

    Vilken stark o klok kvinna dessutom stilig!InnehålletIntressant o välformulerat ????Behövs i dagens ofta trista reportage utan djupare innehåll????

    2016.01.16