Idag är Monica Lind miljötoxikolog och docent i miljömedicin. Hon växte upp i en by i Hälsingland där människor var ständigt sjuka. Familjens tomt låg bara ett hundratal meter från en textilfabrik som släppte ut sitt avloppsvatten i sjön helt utan rening.
Vägen till akademin

Byns ohälsa gjorde henne till forskare

2015-05-05

När forskaren Monica Lind började studera miljötoxikologi var hon 35 år. Först då började hon förstå att sjukdomarna hos människor omkring henne under uppväxten kanske kunde bero på exponering för miljögifter. Det blev en stark insikt som driver henne än. Monica Lind vill göra skillnad.

Monica Lind är miljötoxikolog och docent i miljömedicin vid institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet. Hon studerar sambandet mellan miljögifter och uppkomsten av stora folksjukdomar som fetma, diabetes, hjärtkärlsjukdom och benskörhet. Att hon blev toxikolog är i hög grad ett resultat av henne uppväxt, men från början hade hon siktet inställt på att bli läkare.

− När jag var fjorton ville jag bli läkare för att ta reda på varför vi var så sjuka i min by. Jag, mina föräldrar och människor omkring oss var ständigt sjuka. Själv hade jag till exempel problem med njurarna och ständiga infektioner i de övre luftvägarna och ögonen. Jag hade också svårigheter med koordinationen, liksom många andra i byn, säger Monica Lind.

Byn hon växte upp i heter Forsa och ligger i Hälsingland. Från familjens tomt var det bara något hundratal meter till en textilfabrik och familjen hade fri utsikt över sjön där textilfabriken släppte ut sitt avloppsvatten, helt utan rening.

Uppströms fanns ett pappersbruk som återvann returpapper, bland annat från självkopierande blanketter − sådana som ger kopior i flera lager när man fyller i den översta blanketten. På den tiden innehöll sådana blanketter bland annat miljögiftet PCB, men under Monica Linds barndom diskuterades inte föroreningar, åtminstone sågs ingen koppling till ohälsan i byn. Alla åt fisken från sjön.

− Man var liksom van att människor hade äggvita i urinen, stammade, var lite klumpiga, sjuka och påverkade. Långt senare förstod jag att flera av dessa symtom var klassiska symtom på kvicksilverförgiftning, säger Monica Lind.

Sporrad av föredrag om gifter och sälar

En avgörande händelse i Monica Linds liv inträffade 1974 när hon var sjutton år. Då kom miljöforskaren Jan-Erik Kihlström på besök till hennes gymnasieskola i Hudiksvall. Han talade om miljögifter och hur sälarna i Östersjön påverkades.

− Han var en fantastiskt duktig föreläsare, det var så intressant! Det var då jag bestämde mig för att jag inte skulle bli läkare, utan miljöforskare. Jag minns så väl att jag sa till en klasskompis under föredraget: ”Det där ska jag syssla med när jag blir stor!”.

Så blev det också, men först blev Monica Lind lärare i naturvetenskapliga ämnen. Hon undervisade på högstadiet och gymnasiet i nästan tio år innan hon återvände till Uppsala universitetet 1992 för att läsa ekotoxikologiprogrammet.

− Då arbetade Jan-Erik Kihlström fortfarande kvar och tjänstgjorde sitt sista år som professor i ekotoxikologi. Kihlas, som han kallades, var verkligen en av mina förebilder och inspiratörer. Han kom faktiskt ihåg att han hade varit i skolan i Hudiksvall och bläddrade fram det exakta datumet i en gammal kalender. När jag senare disputerade år 2000 ingick han i min betygsnämnd.

Ekotoxikologi gav svaren

Trots att intresset för ekotoxikologi väcktes redan i tonåren, tog det lång tid innan Monica Lind förstod hur förorenad hennes hemby varit.

− Jag kom till stark insikt när jag började på ekotoxikologiprogrammet 1992. Då fick jag reda på att vår sjö var den sjö i Europa där man mätt upp de allra högsta halterna av kvicksilver i fisk. Det stod plötsligt klart för mig att jag hade vuxit upp vid ett av de mest förorenade vattendragen i Europa.

Insikten blev en stark drivkraft som håller i sig än. En annan viktig milstolpe inträffade året efter, 1993. Då gav sig Monica Lind ut för att fånga fisk i hembyns vattendrag, för sitt examensarbete i ekotoxikologi. Med som assistent i båten var maken Lars Lind, som är epidemiolog med hjärtkärlsjukdom och metabola syndromet som specialiteter. Under fisketuren gjorde han en viktig observation.

− Fiskarna vi drog upp var slemmiga, hade bleka och förstorade levrar och var otroligt bukfeta. När Lars såg hur det gulvita fettet vällde ur buken på fisken sa han plötsligt att han trodde att fisken led av metabola syndromet. Jag visste inte vad det var och han fick förklara. Från den dagen började vi diskutera om det kunde finnas ett samband mellan miljögifter och de sjukdomar han studerar.

Det tog till 2007 innan makarna kunde börja få klarhet. Då fick de forskningsanslag tillsammans med två miljökemister från Örebro, för en studie om eventuella samband mellan miljögifter och folksjukdomar.

− Det var en väldigt viktig vändpunkt för mig. Det var då jag fick möjlighet att bredda min forskning mot miljömedicinsk epidemiologi.

Höga halter av miljögifter

I den gemensamma studien mätte makarna Lind till att börja med 23 olika miljögifter i blodet på tusen personer. Studien visade mycket riktigt att höga halter av hormonstörande miljögifter, som till exempel vissa så kallade polyklorerade bifenyler (PCB:er), ökar risken för bukfetma. Forskarna fann också att förhöjda värden av vissa miljögifter ökar risken för åderförkalkning, stroke och diabetes.

Dessutom hade Monica Lind några år tidigare visat att hormonstörande miljögifter kan påverka benvävnad negativt, på ett sätt som skulle kunna leda till benskörhet. Numera är hon och Lars Lind ofta inbjudna som experter både nationellt och internationellt, men trots det upplever Monica Lind att hon forskar i motvind.

− Jag är så passionerad och engagerad, men ämnet är kontroversiellt. Vill man verkligen veta det jag kommer fram till? Hela vårt moderna samhälle är byggt på ett beroende av industritillverkade kemikalier. De senaste fem åren har jag forskat på bisfenol A – BPA – som vi är otroligt beroende av. BPA finns i möbler, golv, kaffebryggare, mobiler, datorer, och trycksvärta för att nämna några exempel.

Under nästan tjugo år försörjde hon sig på externa anslag, men tröttnade till slut på osäkerheten. Sedan 2013 är hon anställd som miljöhygieniker vid Landstinget i Uppsala län, med möjlighet att forska med landstingets så kallade ALF-medel.

− Jag upplever att miljöforskning i allmänhet, och miljömedicin och miljötoxikologi i synnerhet, för en tynande tillvaro. För tio-tjugo år sedan fanns många fler miljöforskare. Själv har jag hur många idéer som helst om vad jag vill undersöka framöver. Jag vill göra skillnad.

Storasyster stöttade

Lyckligtvis finns människor som alltid stöttat Monica Lind och hennes forskning. Hennes nio år äldre syster Birgitta är särskilt viktig. Birgitta, som disputerat i företagsekonomi, har alltid uppmuntrat Monica att studera och varit en bra förebild. Uppmuntran och stöd behövdes inte minst i tonåren när deras pappa ifrågasatte varför Monica skulle gå på gymnasiet.

− Han tyckte att det var för dyrt och att jag inte var tillräckligt duktig, trots att jag hade femmor i de flesta ämnen när jag gick ut nian. Då flyttade jag till Hudiksvall och hankade mig fram på helgjobb och bidrag, bland annat från min syster.

Monica Lind träffade sin man Lars redan 1977 och han är förstås också ett viktigt stöd. De har fortsatt att arbeta tillsammans, men nöter inte på varandra för det.

− Vi sitter inte på samma avdelning, men ses på något möte då och då. Vi har också haft några gemensamma doktorander inom våra projekt. Samarbetet med Lars har hela tiden gått väldigt bra och alla data vi samlat in är som en guldgruva att gräva ur.

Att vara gift med en läkare har gett Monica Lind inblick i hur lite läkare vet om miljögifter. Hon drömmer om att alla läkare i Sverige ska bli medvetna om att miljögifter påverkar hälsan, och att samhället ska få upp ögonen för vilka sjukvårdskostnader gifterna leder till. En av de insatser hon är mest stolt över är att hon lyckats få in en valbar kurs om miljögifter på läkarutbildningen i Uppsala.

Dikter om forskares oförmåga

Kanske får vi också höra talas om Monica Lind som diktare i framtiden. I en byrålåda har hon en diktsamling liggande. ­

− Jag kallar diktsamlingen Utan Naglar eller De förödande Effekterna av Forskares oförmåga att föra ut sin kunskap.

Det här med forskares oförmåga att föra ut sin kunskap är en av Monica Linds käpphästar.

− Allmänheten fortsätter att ha låg kunskap om kemikaliers hälsoeffekter. Dessutom upprepas forskning gång på gång, för att forskare knappt är medvetna om vad andra gjort. Det är slöseri med samhällets forskningsmedel. 

Text: Eva Annell
Foto: Jyrki Sivenius