Stefan Eriksson är lektor vid Uppsala universitet och medförfattare till boken Publiceringsetik. Han menar att det är bra att reformera den kollegiala granskningen av vetenskapliga artiklar. Stefan Eriksson är lektor vid Uppsala universitet och medförfattare till boken Publiceringsetik. Han menar att det är bra att reformera den kollegiala granskningen av vetenskapliga artiklar.
Referentgranskning

Nya sätt att granska forskningen

2014-06-03

Referentgranskning – att vetenskapliga artiklar synas i sömmarna av andra forskare – är ett kännetecken för den vetenskapliga publiceringen. Men systemet får ofta kritik och idag frodas försöken att förbättra och förnya granskningen. 

Ett korrupt system. Oförutsägbart, otillräckligt och tidsödande. Med jämna mellanrum hörs svidande kritik mot den kollegiala referentgranskningen av vetenskapliga artiklar, peer review. 

Systemet, som innebär att forskares artiklar granskas av andra forskare innan de kan publiceras i en tidskrift, är ett signum för den vetenskapliga publiceringen. Men nu frodas försöken att förbättra och förnya referentgranskningen. 

– Förändringarna är i full gång. De påverkar villkoren för vetenskaplig publicering och det finns många frågetecken. Men det är bra att reformera systemet, för även om kritiken ofta är överdriven har den rätt i vissa delar, säger Stefan Eriksson, lektor vid Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet och medförfattare till boken Publiceringsetik.

Veta vem som granskar

Ett sätt är att göra granskningsprocessen öppnare. Standarden inom kollegial referentgranskning är nämligen att den sker i blindad form.

Antingen enkelblindad – att granskaren ser namnet på artikelförfattaren men inte tvärt om – eller dubbelblindad; att varken granskare eller författare känner varandras identiteter. Tanken är att författaren inte ska kunna pressa referenten och att referenten ska våga säga sin mening oavsett författarens position.

Men idag låter vissa tidskrifter istället de inblandades identiteter vara öppna. 

– Jag tycker att det är bra. Det tar bort anklagelser om despotism och oegentligheter i processen och försvårar stölder. Bäst är kanske att man har rätt att vara anonym om man känner att det behövs. Så gör många tidskrifter, säger Stefan Eriksson.

Granskningsprocessen kan också göras mer interaktiv genom att låta de inblandade reagera på varandras inlägg under granskningens gång.

Traditionellt har granskarnas rapporter varit en angelägenhet mellan granskare, redaktör och författare. Men idag publicerar vissa tidskrifter rapporterna, författarens svar och tidigare versioner av artikeln. Denna form av öppenhet är Stefan Eriksson är inte helt förtjust i.

– Forskare hinner bara läsa sammanfattningar och några få artiklar av allt som publiceras idag. Ska vi då tynga ned den vetenskapliga litteraturen med meningsutbyten kring artiklar som så småningom förbättras? Då tappar vi vitsen med referentgranskning och redaktörer; att ha en process som leder fram till bra artiklar som är värda att läsa.

Samtidigt konstaterar han att det är rimlig att testa olika modeller för att se vad som fungerar. 

Tjänst för referentgranskning

Idag växer det också fram helt nya former av kollegial referentgranskning. Det finska företaget Peerage of Science vill till exempel göra granskningen effektivare och mer objektiv genom att tillhandahålla en tjänst för referentgranskning, frikopplad från enskilda tidskrifter. 

Forskare kan skicka in sin artikel till Peerage of Science för granskning av andra forskare innan hon skickar den till en tidskrift. Tidskrifter får mot betalning ansluta sig till tjänsten, de ser då vilka artiklar som skickas in och kan erbjuda författaren publicering när de ser något intressant. För forskare är tjänsten kostnadsfri i utbyte mot att man granskar andras artiklar (Läs mer om Peerage of Science i separat artikel).

Amerikanska Rubriq bygger på en liknande idé. Men där kostar det 600 dollar att få en artikel granskad och forskare som genomför en granskning får 100 dollar betalt. Det är ett upplägg som kan få följder för det traditionella systemet, där referenterna sällan betalas, menar Stefan Eriksson. 

– Slår det igenom kanske forskare inte ställer upp gratis längre – varför göra det när man kan få betalt?

Han fortsätter:

– Det är intressanta tider. Det dyker upp nya företag inom varje del av den vetenskapliga publiceringen.

Vissa tidskrifter säger sig också vilja effektivisera referentgranskningen genom att gå samman i grupper. Om en artikel refuseras av en gruppmedlem ska författaren kunna ta med sig granskningsrapporten till en annan tidskrift i gruppen.

Mer informell förändring

En mer informell förändring av referentgranskningen pågår på databasen Arxiv, som drivs via Cornell University. Där läggs artikelmanus inom främst fysik och matematik upp till allmän beskådan innan de skickas till en tidskrift. Ingen formell referentgranskning görs, men artiklarna kan läsas och kommenteras av andra forskare. 

Det händer också att artiklar publiceras endast på Arxiv, vilket tyder på ett system som fungerar utan tidskrifter och formell referentgranskning. Men Stefan Eriksson tror inte att den lösningen är generellt möjlig.

– Skulle man göra så inom exempelvis epidemiologi skulle vi svämmas över av material. Det fungerar här eftersom det är ett inte allt för stort forskningsfält.

Strålkastarljuset riktas också mot den redan publicerade forskningen. Till exempel via bloggare som lyfter fram forskningsartiklar de inte anser håller måttet. 

– I och med att forskningsresultat blir mer öppna kommer människor att diskutera och vara aktivister. Det blir allt svårare att publicera artiklar av tvivelaktig kvalitet på platser där ingen ser och stå oemotsagd, säger Stefan Eriksson.

Salami slicing

Han går in på den biomedicinska artikeldatabasen PubMeds hemsida. I slutet av förra året öppnades deras kommentarsfunktion för publicerade artiklar (läs mer i en tidigare artikel i Curie, länk till höger). Högt upp ligger en kommentar som påpekar att en artikelförfattare har delat upp sina forskningsresultat som inhämtats under flera år, i en artikel per år. 

– Det här är typisk salami slicing – att publicera i för många artiklar i stället för en – och någon har upptäckt det. Det är helt fantastiskt för oss som vill motverka forskningsfusk, säger Stefan Eriksson.

Men frågan är vad som händer sedan, undrar han. Om forskaren har fragmentiserat sin forskning – ska det bara stå där? Ska hon få göra samma sak igen eller ska någon påpeka att det inte är god forskningssed?

Stefan Eriksson konstaterar att vi kan få så många kommentarsmöjligheter och system för kollegial granskning att signaler om oegentligheter riskerar att drunkna.

– Det här kommer att explodera tror jag, med den digitala tidsålder vi går in i. Att bygga upp system för att fånga och följa upp all information – det ser jag som den stora utmaningen, säger han.

Läs mer i Curie om referentgranskning:

Forskare startade ny granskningstjänst

Text: Sara Nilsson
Foto: Jyrki Sivenius