Vreden mot den konstnärliga forskaren på universitetet

2016-10-12

Krönika av Ami Skånberg Dahlstedt, koreograf, filmare och doktorand, om den viktiga uppgift som konstnärlig forskning har inom akademin.

Förra veckan diskuterade jag generationsbaserad vrede med en kollega. Det handlade inte om vrede hos unga människor utan om vreden hos några av mina konstnärskollegor födda kring 1940. På ett nedlåtande sätt uttryckte de sin skepsis mot konstnärlig forskning.

De menade att den konstnärliga forskningens främsta syfte är att meritera utövaren. De påstod även att det är de dåliga konstnärerna som hamnar i detta fält på grund av att de inte är passionerade nog och därför behöver en akademisk grad för att förverkliga sig själva. Det nämndes att några få kända konstnärer som sökt sig till forskning dock varit så starka att akademin inte lyckats knäcka dem.

Retoriken är klassisk och inte ny – den vredgade generationen ser sig som försvarare av en snart förlorad värld där konsten fick vara konst och inte behövde förklara sig.

Tidigare konstnärliga generationer har kunnat driva idéer om konstnärer som ett avant-garde i privilegierad ställning. Men konstnärens roll förändras med och i sitt samhälle, av nya röster och nya kunskaper om oss själva och vår omvärld. Chantal Mouffe, professor i statsvetenskap, föreslår att den modernistiska tanken om det privilegierade avant-gardet överges. Jag skriver gärna under.

Som dansande människa uppbär jag hellre en roll där min kropp får verktyg att täppa till statsmaktens kartor än en roll som estetisk förhöjare av omgivande arkitektur. Jag väcker hellre eftertanke än beundran. Konstnärliga utövare kan spela en avgörande roll i ett samhälle där skillnaden mellan konst och reklam har blivit suddig och där konstnärer och kulturarbetare har blivit oumbärliga i den kapitalistiska produktionen.[i]

När jag lämnade dansstudion för att påbörja min vandring in på den akademiska institutionen blev jag väldigt medveten om hur kunskap fortfarande organiseras hierarkiskt – huvudet först, fötterna sist.

I Sverige har dansarbetare länge varit utestängda från det akademiska livet. Därför är de särskilt känsliga för frågor som rör produktion av kunskap och makt. På Göteborgs universitet finns varken en institutionell plattform för historisk dansforskning eller en plattform för forskning med eller genom dans.[ii] När jag lämnade dansstudion för att påbörja min vandring in på den akademiska institutionen blev jag väldigt medveten om hur kunskap fortfarande organiseras hierarkiskt – huvudet först, fötterna sist.

De kroppsliga positionerna på universitetet var svåra att rubba, exempelvis det myckna stolsittandet. På en del konferenser förvånades jag av hur fnissiga, rädda eller arga en del deltagare kunde bli när jag bad dem delta i olika positioner. På andra konferenser rördes jag djupt av deltagarnas mod och intellektuella engagemang när de erbjöds tid att skriva inifrån en konstnärlig praktik och inte bara vara betraktare av densamma. Vi behöver varandras kunskap.

Kan danskonstnärer, som representerar en så kallad kroppslig konstnärlig praktik, exempelvis motivera medicinforskare att engagera sig i kroppen med hjälp av konstnärliga metoder istället för att se på kroppsliga rörelser som metoder för att minska depression eller som straff för att ha ätit för mycket onyttig mat? Kan danskonstnärer uppmuntra etnografer att se rörelser som en intellektuell aktivitet i sig snarare än en fritidsaktivitet, en flykt från biblioteket/skrivbordet? Kan en konstnärlig forskare hjälpa professionella scenkonstnärer att ifrågasätta metoder som inte är hållbara? Kan en forskande koreograf hjälpa människor/konstnärer/forskare att våga utforska det till synes meningslösa med rörelser genom att erbjuda meningsfulla sammanhang för rörelser?

Den konstnärliga forskaren hamnar i ett glapp mittemellan teori och praktik, ett gränssnitt mellan det konstnärliga och det akademiska fältet där hen varken är enbart konstnär eller enbart akademiker, varken enbart praktiker eller enbart teoretiker.

Utmaningen är att försöka hitta ett hem mitt i detta gränssnitt samt att forma det till ett mer stabilt forskningsfält. Ett fält där praktikern och teoretikern kan samarbeta – i en och samma person. Där form inte är skilt från innehåll och kan värderas lika.

Lyckas vi med detta kan vi kanske ta udden av den generationsbaserade vreden. Akademin innebär inte död åt konstnären eller att alla konstnärer ska bli akademiker. Men konstnärliga utövares närvaro i forskning skapar nya tvärdisciplinära metoder. Genom att bearbeta underförstådd och tyst kunskap hjälper det oss att se på samhället och vår uppfattning om verkligheten utifrån fler perspektiv.[iii] Min förhoppning är att även skeptikerna ska ta del av detta.

Ami Skånberg Dahlstedt samkoordinerar ett symposium för konstnärlig forskning under Nordiskt Sommaruniversitets paraply,

FemaleImmortal_art1

Foto från Ami Skånberg Dahlstedts performativa föreläsning A Particular Act Of Survival, Fotograf: Alexandra Lange

[i] Mouffe, C. (2007), ‘Artistic Activism and Agnostic Spaces’, Art&Research Volume 1. No.2, 1-5.

[ii] von Rosen, Astrid, “Ambulare: To Walk, to Keep Walking”, in Architecture, Photography and the Contemporary Past, edited by Claes Caldenby, Julia Tedroff, Andrej Slávik, Martin Farran Lee, Art and Theory Publishing, Stockholm 2014, p 70

[iii] Michael A R Biggs: Learning from Experience: approaches to the experiential component of practice-based research in Forskning, Reflektion, Utveckling. Stockholm, Vetenskapsrådet, 2004