Vi måste försvara vetenskapens etik med näbbar och klor

2016-11-08

Krönika av Björn Larsson om vetenskapens egna värderingar.

Nyligen tillsatte rektorn för Lunds universitet ett etiskt råd med uppgift att utarbeta ett förslag till värdegrund för universitetet. Det är ingen tillfällighet: en livlig debatt om vetenskap och etik har blossat upp litet varstans i forskarvärlden, inte bara i Sverige.

Somliga skulle hävda att det är en direkt följd av de skandaler som drabbat vetenskapen på senaste tid.

Det är visserligen sant att konkurrensen om tjänster och anslag har frestat somliga att ta genvägar eller fuska för att få en plats i solen. Det är också sant att vetenskapens tillsvidaresanningar har svårt att nå ut i det virala bruset på sociala media. Samhällsförändringarna går så snabbt att den sakkunskap som politiker och andra skulle behöva ofta saknas. De flesta forskare är dessutom måttligt hågade av den tredje uppgiften, den stjäl ju tid från den ”riktiga” forskningen, den som ger meriter och tjänster.

Mot den bakgrunden är det naturligt att frågor om vetenskap och etik väcks; det gäller att försvara vetenskapens trovärdighet och integritet.

I själva verket sticker frågan djupare än så.

…ett slags etiska principer utan vilka vetenskapen inte skulle vara vetenskap

Ända sedan vetenskap blev vetenskap i modern mening har den definierat sig själv i termer av objektivitet. Det finns ett slags ontologiskt svalg mellan is och ought. Vetenskapens uppgift är att reda ut hur det är, inte att ta ställning till hur det borde vara. Inte ens Einstein kunde härleda sitt motstånd mot atombomben ur relativitetsteorin. Ingen medicinsk forskning kan någonsin i sig ta ställning till hur vi ska förhålla oss till dödshjälp eller abort.

Men om vetenskapen ska hålla sig borta ifrån etiken och nöja sig med att undersöka vad som skulle hända eller vad man skulle kunna göra, om man så beslutade, så blir frågan hur man ska motivera de värderingar som ska ligga till grund för det vetenskapliga arbetet. På den punkten svävar både ansvariga politiker och akademiker på målet.

Jag vill emellertid hävda – vilket jag redan gjort i novellsamlingen Filologens dröm – att det de facto finns värderingar som är inbyggda i det vetenskapliga kunskapssökandet; ett slags etiska principer utan vilka vetenskapen inte skulle vara vetenskap. Och att det är de värderingarna som forskarsamhället i första hand bör formulera… och försvara… med näbbar och klor.

Dit hör tryck- och yttrandefrihet, som följer av den nödvändiga intersubjektiva kontrollen av forskningsresultat. Dit hör också att inte diskriminera på grund av kön, religion, sexuell läggning eller vad det än vara månde: som forskare har vi en plikt att ta alla hypoteser och påståenden på allvar, oberoende av vem som yttrar dem. Att fusk ska beivras är också självklart, inte för att det är omoraliskt att ljuga i största allmänhet, utan för att det inte leder till sannolik kunskap. Ironiskt nog kan man också hävda att kravet på objektivitet är en etisk princip som tillhör vetenskapen. Till ”vetenskapens etik”, snarare alltså än ”vetenskap och etik”, hör också ett stort mått av frihet när det gäller vilka frågor som forskarna väljer att studera; utan den blir kunskapssökandet styrt av icke-vetenskapliga motiv.

Tyvärr måste man konstatera att forskarsamhället historiskt sett sällan har gått i spetsen för att försvara de värderingar och den etik utan vilka kunskapssökandet blir meningslöst. I stället har man dragit sig tillbaka och ganska fegt sökt skydd bakom sin förmenta objektivitet och värdefrihet. Forskare har självklart moraliska plikter som medborgare, men de har det också – och kanske framför allt – som forskare. Det vore hög tid att forskarna höjde sin röst för att försvara vetenskapens egna värderingar, inte bara internt utan också gentemot samhälle, näringsliv och politiker.