Som vi frågar får vi svar – en fråga om forskarens ansvar

2016-10-27

Krönika av Malin Rönnblom, statsvetare, om forskarens ansvar för de effekter som forskningen kan ge upphov till.

Är sedan slutet av augusti gästforskare vid University of Adelaide. En minst sagt givande tillvaro där det finns tid för både nya intryck och relationer samtidigt som jag får möjlighet att fördjupa mig i läsande och skrivande. Alla konferenspapers som ligger och väntar på att bli omvandlade till artiklar, helt plötsligt blir de faktiskt färdiga.

Jag strävar dock inte enbart efter att orientera mig forskningsmässigt i min nya miljö utan även ta del av nyheter och politisk debatt här i Australien. Som hemma låter jag radion bli min kanal till dagspolitiken och börjar varje morgon med ABC:s morgonsändningar. Flera av de internationella nyheterna är desamma, som kriget i Syrien, det humana katastrofen på Haiti och för att inte tala om det amerikanska presidentvalet. Och nationell politik präglas inte minst av frågor som rör den globala flyktingsituationen och Australiens mottagande.

För ett par veckor sedan var en av morgonens stora nyheter en nyligen genomförd opinionsundersökning som visade att 49 procent av australiensarna vill förbjuda muslimer att immigrera till Australien. Förra året gav samma undersökning ett resultat på 25 procent så det handlar alltså om en fördubbling av andelen personer som tycker att migranter ska sorteras utifrån religiös tillhörighet.

Det som dock framför allt stannar kvar hos mig är varför denna fråga ställs i en opinionsundersökning.

De förklaringar till förändringen som presenteras är många men liknar så klart det vi känner från europeisk politik, från att det politiska etablissemanget inte ”vågar” säga det som vanligt folk upplever varje dag och rädsla för terrorism till att muslimer ”inte kan integreras” och inte tar till sig ”australiensiska värderingar”.

Eld på brasan gavs också av senator Hanson sedan hon i sitt första tal i senaten uppmanade till att förbjuda muslimer att immigrera till Australien samt att stoppa byggandet av moskéer och muslimska skolor. Hanson representerar det högerpopulistiska partiet One Nation som, kommer jag fram till efter en del googlande, till stor del verkar vara hennes livsverk med henne själv som den lysande stjärnan. One Nation har funnits i snart tjugo år men har nu för första gången fått fyra kandidater i Australiens senat.

Australien vinnlägger sig i många sammanhang om att presentera sig som ett inkluderande land som tar emot migranter från alla världens hörn och det är klart att detta inte rimmar så väl med tanken att stoppa all immigration av människor med en särskild religiös tillhörighet, vilket också många debattörer poängterar.

Det som dock framför allt stannar kvar hos mig är varför denna fråga ställs i en opinionsundersökning. Vad betyder det att ställa frågan om huruvida personer med en viss trosuppfattning ska få komma in i landet. Vad betyder det att ställa frågor som sorterar flyktingar i olika kategorier? Försöker minnas om jag sett något liknande i en svensk undersökning men kan inte påminna mig det. Undrar också hur frågan ställdes: tycker du att vi ska sortera migranter efter religiös bakgrund? Eller, tycker du att muslimer inte ska tillåtas immigrera till Australien?

Med frågor följer ansvar. Det är skillnad mellan ovanstående två frågor och jag tror att den första skulle innebära färre ja-svar än den andra. Nej, jag tror inte att rasism eller sexism eller andra förtrycksordningar försvinner för att vi inte ställer den här typen av frågor, men jag tror att det går att göra vissa värderingar mer accepterade genom det sätt vi väljer att fråga om dom.

Jag påminns om mitt ansvar som forskare. Även när vi forskare ställer frågor görs vissa svar möjliga medan andra tystas. Alla frågor bygger på föreställningar om något. Kommer att tänka på forskaren Ann-Marie Mol som myntat begreppet ontological politics: att vår syn på världen och hur vi väljer att beforska den får konsekvenser, och att vi som forskare måste vara beredda att ta dessa konsekvenser. Att vi måste ta ansvar – eller i alla fall försöka – för de effekter som vår forskning kan ge upphov till.

Visst, ofta används våra forskningsresultat utanför vår kontroll, de lever ett eget liv när de lämnat våra datorer och sprids ut i världen. Men som jag tolkar Mol är det reflexivitet som hon efterfrågar, att vi redan när vi inleder ett projekt bör reflektera över vad våra frågor kan få för betydelse för den världsbild som skapas. Lättare sagt än gjort kanske, men vem har sagt att forskning ska vara lätt.

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Johan Wallerstein

    Tack för texten Malin.

    "Att vi måste ta ansvar – eller i alla fall försöka – för de effekter som vår forskning kan ge upphov till"

    Den eviga frågan:Har forskningen en inneboende etik? Utveckling av atombomb och doping. Algoritmerna som styr Putins Iskander-missiler. Vem bär ansvar? Svårt att se den enskilda forskaren som mer ansvarig än nån annan. Vi måste acceptera att människor har dåliga och bra sidor. Inte lätt, jag vet. Vidare, forskare styrs av politikerna. Att Manhattanprojektet skulle få pengar bestämdes av politiker, med input (goda råd) från forskare förstås, men beslutet var politiskt. Ondskan skulle bort. Forskaren bär inte mer ansvar än nån annan för att världen ska bli en bättre plats, att tro något annat tillskriver forskaren större betydelse än hen har, och förtjänar.
    Vi är bara människor.
    MVH
    Johan

    2016.10.28