Naturligt eller inte – från filosofi till corn flakes

2016-05-17

Krönika av Per Sandin, docent i filosofi och universitetslektor i bioetik och miljöetik vid SLU, om vad som egentligen är naturligt och vitsen med att definiera det.

Jag lyssnade på P1-programmet Kropp & själ. Det handlade om ”Längtan till det naturliga”, ett timslångt inslag från vetenskapsfestivalen i Göteborg.

Både genusvetaren Kajsa Widegren och matematikern/framtidsteknikspanaren Olle Häggström pekade på naturlighet som något man tar till när man får slut på argument. Vi vet inte vad naturlighet är, och vi kan inte säga att något är bra bara för att det är naturligt. I programmet menar också zoofysiologen Lars Johan Erkell att det finns en deskriptiv betydelse av ”naturlig” som ’det som vi ser i naturen’, och en normativ där det naturliga är riktigt och bra.

För många år sedan när jag arbetade med min avhandling om risk och försiktighet stångade jag mig emellanåt blodig mot argument av den här typen. Jag hade väldigt svårt att förstå varför ”naturliga” risker skulle vara mindre farliga än icke-naturliga. Efter att ha sysslat med miljöetik i ett antal år har jag fortfarande lika svårt att förstå. Det väsentliga är väl ändå om vi kan göra något åt problemen?

Det är dock som sagt inte lätt att slå fast ens den deskriptiva betydelsen av ordet ”naturlig”. Redan John Stuart Mill påpekade i sin ”Three Essays on Religion” att ”naturlig” kan betyda olika saker: ‘det som sker i enlighet med naturlagarna’ eller ‘det som inte skapats av människan’. Mill i sin tur verkar ha plockat distinktionen från David Hume. Och ofta betyder det naturliga nog bara ’det vanliga’, eller ’något som vi alltid gjort’. Det slutar förstås inte med Mill. Filosofen Keekok Lee räknar till exempel upp inte mindre än sju olika betydelser. Sedan Mills tid har många akademiker ägnat sig åt att plocka sönder naturlighetsbegreppet och det råder numera en ganska spridd skepsis mot det i dessa kretsar, en inställning som ju Widegren och Häggström ger prov på i P1-inslaget.

Samtidigt fortsätter vi i vardagslivet att hänvisa till naturlighet. ”Onaturligt” är ett starkt nedsättande ord. Mill kallar det för ”one of the most vituperative epithets in the language”, och detta påstående håller fortfarande. Vi har till och med lagstiftning som kräver att djur ska få möjlighet at utöva sitt naturliga beteende, även om djuren ifråga är domesticerade. Matfettspaketet på mitt frukostbord talar om att ”naturen är god”. Familjens fredagschips är ”samma goda chips, bara naturliga ingredienser”.

För många tycks det vara viktigt att just mat är naturlig. De amerikanska läkemedels- och livsmedelsverket FDA har nyligen begärt in kommentarer på temat hur ordet ”naturlig” bör användas i märkning av livsmedel – om det nu bör användas överhuvudtaget. I skrivande stund är det ett par veckor kvar till deadline, men många kommentarer har redan kommit in. Den här diskussionen har varit på tapeten i USA i många år, och FDA har länge undvikit att uttryckligen definiera termen. Men nu är det alltså dags för ett försök.

Jag personligen bryr mig inte så värst mycket om maten är naturlig eller inte. Det räcker om den smakar bra, är någorlunda nyttig och helst har begränsad miljöpåverkan. Men frågan är viktig av flera skäl. Det står förstås pengar på spel – naturlighetsmärkning är en möjlig konkurrensfördel, och om termen inte är definierad kan den användas helt godtyckligt, vilket gör att konsumenter kanske blir vilseledda och vissa företag anser sig orättvist behandlade.

Ett antal av de kommentarer som redan kommit in är ett eko av John Stuart Mill. När det handlar om livsmedel dyker det även upp betydelser av termen naturligt som Mill inte tog upp. Den finska filosofen Helena Siipi har exempelvis påpekat att mat kan betecknas som naturlig om den är näringsmässigt passande för människor eller om den är autentisk eller oförfalskad (att Kalixrommen verkligen kommer från Kalix). Dessutom är det tydligt att naturlighet inte är binärt – saker kan vara mer eller mindre naturliga.

Hur ska man då göra?

Man kan göra ett alexanderhugg och helt enkelt förbjuda användningen av ordet ”naturlig” på matförpackningar. (Detta är för övrigt kontentan av ett medborgarförslag som kommit in till FDA.) Eller det omvända: släpp märkningen helt fri och låt konsumenterna avgöra vilka produkter man litar på.

Men man kan också utarbeta en märkning som tar hänsyn till komplexiteten. Snarare än att bara märka mat som ”naturlig” eller ”100% natural” kan man tänka sig någon form av diagram som beskriver matbiten som mer eller mindre naturlig längs flera delvis oberoende axlar. Krångligt men ärligt, och en komplex verklighet behöver väl avspeglas i en komplex märkning? En sådan märkning skulle inte heller behöva införas lagstiftningsvägen utan kunde kanske organiseras av en oberoende organisation, ungefär som KRAV-märkning. John Stuart Mill skulle nog ha föredragit dessa liberala alternativ.

Det som Hume och Mill skrev för hundratals år sedan spelar fortfarande roll för så skenbart vardagliga frågor som hur våra cornflakespaket ska se ut.