Gör granskningen av forskningsansökningar anonym!

För mig var det en prövande process att som doktorand och nydisputerad vänja mig vid att man som forskare ständigt blir granskad och utvärderad. Särskilt jobbigt var det att de som granskade mig var nära kolleger och att jag själv förutsattes granska dem lika förbehållslöst tillbaka. Samtidigt är det just denna kollegiala granskning som är hjärtat i forskningsprocessens kvalitetssäkring: Det är genom den som titlar och priser utdelas och arbeten tillsätts, forskningsidéer sållas vid utdelning av projektanslag, manuskript prövas för vetenskaplig publicering och redovisade resultat fortsätter att värderas och omvärderas.

Numera har jag vant mig och accepterar att utan den kollegiala granskningen vilar forskningens kunskapsanspråk på lösan sand. Men hur kan vi veta att vi gör den på bästa sätt? Att vår granskning av varandra verkligen borgar för den kvalitet vi eftersträvar?

Forskare anpassar sitt ansökningsbeteende efter var de anser sig veta att ”rätt personer” kommer att bedöma ansökningarna.

Internationellt finns en pågående diskussion om hur väl den kollegiala granskningen fungerar. Till exempel har under det senaste decenniet kritiska röster höjts mot föregivet överdrivna förväntningar på den kollegiala granskning som föregår forskningspublikationer och mot granskares användning av numeriska mått som de ofta har dålig insikt i (som ”impact factor”). Så vitt jag vet finns ingen som menar att det vore bättre med mindre eller mindre ambitiös kollegial granskning. Men granskningens former kan debatteras; hur bör den utformas och genomföras för att bäst främja den kvalitet vi strävar efter i forskningen?

En dimension av sådana diskussioner handlar om att minska inflytandet av mer eller mindre medveten partiskhet. I samband med forskningspublicering är ”dubbel-blind” granskning, vilket innebär att författares och granskares namn är dolda samt att manuskript inte innehåller uppgifter som identifierar författaren, huvudregel inom allt fler områden. Kravet på blindhet är samtidigt helt frånvarande i de granskningar som har överlägset störst inverkan på vem som får bedriva forskning – vid utdelning av forskningsanslag och anställningar. Samtidigt är det vida omtalat att partiskhet är ett betydelsefullt inslag inom båda dessa områden.

Forskare anpassar sitt ansökningsbeteende efter var de anser sig veta att ”rätt personer” kommer att bedöma ansökningarna, eller väntar med att ansöka tills dess sådana ”rätt personer” hamnat i bedömande position. Anklagelser om partiskhet i samband med anställningar är så vanligt att det blivit rutin, och var och en vet att val av kollegiala granskare lätt kan göras för att främja partiska preferenser.

Det här beror inte på att akademiker och forskare är särskilt ohederliga, intriganta eller oansvariga, det beror bara på att vi är som människor är, men agerar inom institutioner som har högre ställda ambitioner.

Det här beror inte på att akademiker och forskare är särskilt ohederliga, intriganta eller oansvariga, det beror bara på att vi är som människor är, men agerar inom institutioner som har högre ställda ambitioner. Det är därför vi har utvecklat de vetenskapliga metoderna: för att möjliggöra ett kunskapssökande som går utöver det individuella tyckandet. Så varför inte eftersträva blindning av den kollegiala granskningen också på dessa områden, för att säkra granskningsprocessen mot denna välkända mänskliga svaghet?

Förslag av denna typ möts som regel av praktiska invändningar. Här ska jag begränsa mig till att beskriva hur blindning skulle kunna bli ett rutinmässigt inslag i bedömningen av projektansökningar. Svårigheten i detta sammanhang är att, till skillnad från vid publicering av artiklar och böcker, så är identiteten på den sökande relevant, eftersom en aldrig så god forskningsidé också måste kunna matchas till rätt sorts kompetens och miljö. Dessa faktorer bör alltså finnas med i granskningen, men detta behöver inte förhindra väsentliga inslag av blindning.

Lösningen ligger i att olika moment i granskningen separeras och att bedömningen av forskningsidéns kvalitet ligger som första steg. Då kan forskningsplaner vara blindade för dem som granskar dessa planer, på samma premisser som blindade manuskript inför publicering. Denna granskning genererar en kvalitetsbedömning som den grupp som ska göra det slutliga urvalet kan använda för att avgöra vilka planer som ska gå vidare till nästa steg, där planer av tillräckligt hög kvalitet matchas mot sökandes kvalifikationer och miljöers kvaliteter.

En särskild fördel med detta förfarande är att den viktiga första sållningen skyddas mot partiska inslag, till skillnad från vid rådande ordning. En sådan förändring vore särskilt betydelsefull i ljuset av att projektanslag de senaste decennierna blivit allt mer avgörande inte bara för vem som får chansen att forska, utan också för vem som anses vara en väl meriterad forskare i samband med anställning. Samtidigt är det en aspekt som det kan finnas anledning att problematisera, men det får bli en annan gång.