Från en historisk marsch i Washington

2017-04-27

Krönika av frilansjournalisten Hanna Sistek som var på plats i Washington då March for Science ägde rum.

Tillbaka i Washington, tre månader efter den legendariska Kvinnomarschen. Då fylldes morgongatorna ända borta vid Georgetown med demonstranter som med raska kliv tog sig till National Mall. Bussarna var överfulla och metron hade brutit samman av pådraget. Idag hopar sig istället molnen över tomma gryningsgator och stämningen känns lika grå som Trump-administrationens förslag till forskningsbudget. Så börjar det dugga.

På sex kontinenter och i över 600 städer strömmade människor till vetenskapens försvar

Även om lördagens manifestation inte kan jämföra sig med den kanske tiofalt större kvinnomarschen i D.C, så är den ändå historisk. På sex kontinenter och i över 600 städer strömmade människor till vetenskapens försvar. Vetenskapshistorikern Naomi Oreskes från Harvard säger till NYT att hon inte kan minnas en tid då forskare känt att vetenskapen varit lika hotad som nu.

Efter morgonens gratislektioner på National Mall börjar gräsmattan runt det spikraka Washington-monumentet att fyllas med tiotusentals forskare, akademiker och miljövänner i regnställ. På scenen avlöser NASA-chefer, biologiprofessorer och aspirerande astronauter varandra, påhejade av publiken. De vill ge vetenskapen sin rättmätiga plats vid förhandlingsbordet. Data – inga alternativa fakta, är devisen.

Juristen och plakatbäraren Jason Douglas-Jones tycker att presidentens föreslagna budget, med stora nedskärningar för de flesta myndigheter som stödjer forskning och vetenskap, är ”ett skämt”. Bland annat ska hälsomyndigheten NIH få 20 procent mindre pengar och Miljöskyddsmyndigheten EPA en 31-procentig reduktion. ”Vi kommer att förlora vår innovationskraft och allt som gör Amerika stort”, utbrister trädgårdsmästaren och matematikern Amelia Trempie i ljusblå regnponcho, bredvid.

Idén till en vetenskapsmarsch föddes i det rosa mösshavet här under Kvinnomarschen för tre månader sedan. Då hade organisatören Jonathan Berman länge bevittnat hur politiker tagit ”ett smörgåsbordsgrepp” på vetenskap – där de själva valt vilka resultat de velat ta till sig. Men nu såg han hur förnekandet av forskning höll på att institutionaliseras. Det var dags för kåren att säga ifrån. ”Att hålla sig borta och låta forskningsresultaten misstolkas av politiker funkar inte längre”, förklarar Berman till mig i ett mejl.

Vetenskap anses vara objektivt och forskare vill undvika partipolitik

Tanken är dock kontroversiell. Vetenskap anses vara objektivt och forskare vill undvika partipolitik. Dessutom hänger många hellre på sin kammare än framför en mikrofon.

Kurser i vetenskapskommunikation ökar dock i popularitet. Det ettåriga ledarskapsprogrammet Leopold vid Stanford är med sina 18 år på nacken ett exempel på hur dessa har utvecklats. Tidigare låg fokus på bristen på kunskap. Idag betonas istället att det krävs ett konstant engagemang för att omsätta kunskap till handling. Det är viktigt att lyssna på folks problem och jobba ihop för att få till en förändring.

Utmaningen är att sprida den tanken till hela forskarsamhället. Då krävs en ny incitament-modell, som inte bara belönar artikelpublicering och undervisning, utan även värdesätter forskares samhällsengagemang.

I anslutning till helgens marsch lanserade vetenskapsorganisationen AAAS sajten forceforscince.org med verktyg för lobbyism. Den nybildade organisationen 314 Action (”för att Pi finns överallt”) uppmanar vetenskapsmän att ställa upp i val. Initiativtagaren och cancerforskaren Shaughnessy Naughton kände själv behovet av stöd under sin valkampanj till Kongressen 2014.

”Det viktigaste är ju vad som händer efter marschen”, säger Brit Garner som är organisatör för den lokala marschen i Missoula, Montana. Själv har hon startat en eventförening, som ska hålla föreläsningar i barer, astronomikvällar och dokumentärfilmvisningar. Tanken är att bygga broar mellan samhälle och forskning.

Frågan är hur fler kan uppmuntras att följa hennes exempel.