Forum för misslyckade experiment

2017-01-25

Krönika av Natalie von der Lehr, vetenskapsjournalist, om varför forskare åker på konferenser.

Konferenser är vetenskapliga lekstugor. Det är här det händer. Deltagarna presenterar sin egen forskning, tar del av andras ännu opublicerade resultat, nätverkar och hittar nya forskare att samarbeta med. Men det är också ett forum för informella samtal och en plats för utbyte av information som annars stannar i forskarnas huvuden eller byrålådor.

Jag minns min första stora internationella konferens på andra sidan Atlanten. Då var jag doktorand och hade hunnit ungefär halvvägs genom forskarutbildningen. Det kändes stort och pirrigt. Alla stora namn inom fältet skulle vara på plats, och där skulle lilla jag stå och presentera mina resultat på en poster. Jag laddade för fem dagars seriösa vetenskapliga diskussioner, nu skulle jag få umgås med (och förhoppningsvis imponera på) de viktigaste forskarna.

Men ännu viktigare var allt det andra, det som inte stod i programmet. Vem man råkade äta frukost med. Vad som sas på fikarasten. Eller efter den andra ölen.

Väl framme var det första som slog mig att alla dessa stora, viktiga forskare var ganska vanliga vetenskapsnördar och att alla ville precis samma sak: fokusera på vetenskap i fem dagar. Jag klev in i en vetenskapsbubbla där alla tyckte att just detta forskningsområde var det viktigaste som fanns i hela världen. Forskningen fick uppta all vaken tid, från frukost till läggdags. Vardagsbekymmer som att komma ihåg att handla mjölken fanns inte. Jag kommer ihåg att det kändes konstigt när nyheterna skymtade förbi på en TV-skärm i puben på kvällen. Fanns det en värld där ute?

Det började redan vid ankomsten. Man skummade igenom programmet och abstraktboken, sammanfattningar av alla presentationer. Hur låg konkurrenterna till? Vad var extra intressant? Vilka postrar skulle jag titta på? Vilken session kunde jag skippa? En noggrann planering kunde föra med sig att man var uppdaterad, eller till och med låg före den vetenskapliga publiceringen, ett litet tag.

Men ännu viktigare var allt det andra, det som inte stod i programmet. Vem man råkade äta frukost med. Vad som sas på fikarasten. Eller efter den andra ölen. Alla pratade självklart om sin forskning och om vad man försökte åstadkomma, eller i alla fall de utvalda delarna som man vågade berätta om. Efter ett tag kom konversationen in på det som man provat men som inte hade fungerat av olika anledningar.

Och plötsligt hände det. Den vise professorn, eller den mer seniora forskaren skrattade till eller fick en väldig trött blick när han eller hon sa de avgörande orden.

– Det där provade jag redan för tio år sedan och det funkade inte då heller.

Inte då heller alltså. Först infann sig en känsla av lättnad, det var i alla fall inte mig och mina färdigheter det var fel på. Sedan kom en känsla av frustration, varför hade jag inte fått reda på detta tidigare? Här hade jag gått och slösat bort flera månader och dyrbara forskningsresurser på någonting som aldrig hade funkat tidigare. Jag insåg att konferenser är ett forum för information som aldrig kommer ut via den vanligaste kanalen, de vetenskapliga tidskrifterna.

I en annan konversation fick jag reda på en magisk ingrediens eller ett litet knep. Självklarheter för den forskaren som beskrev metoden i sin senaste publikation, lite mindre självklart för mig som enbart följde det som stod i metodsektionen. Allting antecknades och förtroligheter utbyttes. Det var inte helt ovanligt att meningar inleddes med ”du har inte hört det här från mig” eller ”säg inte det här till någon”. Den redigerade versionen av forskningen, den som vi alla får ta del av via vetenskapliga publikationer, byttes ut mot en mer oredigerad sanning.

Jag kom hem med en sliten abstraktbok, ett fullt anteckningsblock och en mättad hjärna. Mycket klokare om hur saker kunde hänga ihop och med idéer för nya experiment. Men också med vetskapen om vilka experiment som är meningslösa, redan gjorda eller alldeles för svåra. Vilka idéer och hypoteser som verkade vara bra och logiska på pappret men omöjliga att genomföra i praktiken.

Tyvärr kan man inte åka på konferens varje gång man vill ta reda på om det där misslyckade experimentet berodde på ens egna tillkortakommanden, frånvaron av en magisk ingrediens i häxkitteln eller helt enkelt på att det inte går.

Jag vet att jag inte är ensam om att ha velat starta en vetenskaplig tidskrift eller ett annat forum för misslyckade experiment. Det är en ganska vanlig önskan bland doktorander och postdoktorer som lagt mycket arbete på något som inte har fungerat och därmed inte kan publiceras. Och det är precis där problemet ligger, misslyckade experiment hamnar i byrålådan och inte på publikations- eller meritlistan. För visst skulle ett hederligt misslyckande, bedriften att ha tagit sig an och vridit och vänt på ett problem för att komma fram till att det inte finns någon lösning, också kunna vara en merit. Och en tillgång för alla forskare som försöker lösa samma problem.

 

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Mats Enlund

    Fin beskrivning av kongressologins innersta väsen och en plågsam påminnelse om att publikationsbias i form av att negativa resultat

    2017.01.27