Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

Krönika

Då är jag i mitt universum

Krönika av författaren Majgull Axelsson om när nyheten om Higgs-partikeln kom från Cern.

Jaha. Och så dog han.

Nyheten kom i början av juni och somliga av oss hejdade sig ett ögonblick, sjönk ner i närmaste soffa och suckade djupt. Han var alltså död. Ray Bradbury. Den amerikanske författaren som somliga på kultursidorna fnös åt, men som andra sedan årtionden hade slutit så hårt till sitt hjärta att han hade vuxit fast. För språkets skull. För hans magiska förmåga att berätta djupt trovärdiga sagor om den framtid som aldrig kom.

Följaktligen vände vi tillbaka till våra bokhyllor, plockade fram Fahrenheit 451 och Invasion på Mars och försjönk i dem för att minnas vår ungdoms entusiasm. Det gick så där. Fahrenheit 451, som på sin tid ansågs vara hans absolut bästa bok, hade åldrats på ett mindre smickrande sätt, men Invasion på Mars var fortfarande, 62 år efter första utgåvan, ett storartat mästerverk. Precis som hans andra novellsamlingar.

Ray Bradbury var den som gjorde mig hemmastadd i rymden och som fick mig att förstå sådant som jag aldrig annars skulle ha förstått. Vid hans sida plockade jag solens gyllene äpplen och kom till den undersköna planeten Mars redan på 60-talet, den som inte har någon likhet med den dammiga planet vi nu har sett på bild efter bild, en planet där marsmänniskorna spelade på silverharpor och drog ner mässingsglänsande sköldar över sina ansikten när de inte ville visa sina känslor, men där man också dräpte alla psykiskt sjuka och självklart förmodade att var och en som hävdade att han kom från planeten Tellus var psykiskt sjuk.

Han var också den som fick mig att verkligen begripa att olika dimensioner faktiskt kan existera parallellt och – inte minst – var det han som presenterade den allra första Aprilhäxan för mig, den där svårt handikappade kvinnan som rymde allt; munter elakhet och sorgsen längtan, djup melankoli och en nästan stötande fnittrighet.

Jag gav henne en svensk syster. Samt gjorde ett försök att tränga djupare än han in i den moderna fysikens beskrivning av vår verklighet. Det gick också så där. Jag förstod helt enkelt inte tillräckligt av det fysikerna talade om. Å andra sidan kan okunnighet ibland ge en människa friskt mod, eftersom hon helt enkelt inte förstår att hon är på väg att göra bort sig.

Dock: en månad efter Ray Bradburys död fick jag anledning att göra bort mig på ett lite mer privat plan genom att begå författarens dödssynd. Jag citerade nämligen mig själv. För när nyheten om Higgs-partikeln kom från Cern kunde jag inte hålla mig. Jublande slet jag fram min gamla bok Aprilhäxan ur bokhyllan och sms-ade följande citat till en icke fysikbiten vän:

”Gud driver med oss, tänker Margareta ibland. Han leker och retas med oss. Men vi är honom på spåren, det hjälper inte att han slänger nya mystifikationer i vår väg. Vi ska peta sönder hans skapelse in i minsta detalj, vi ska leta upp den försvunna delen av anti-materian intill minsta lilla positron, vi ska räkna ut neutrinons exakta tyngd, för det är bara för att håna våra försök att beräkna universums vikt som han låtsas att den saknar massa, vi ska fånga Higgspartiklarna i en plåtburk och hånskratta medan vi skramlar med den. Oss lurar han inte.”

Vännen verkade artigt förvirrad över min entusiasm och tycktes inte riktigt förstå poängen med att vi äntligen stod där och skramlade med våra Higgspartiklar inför universums skapare.

Å andra sidan verkade han vederbörligen imponerad över orden jag slängde mig med. Som alla mina icke fysikbitna bekanta. Mina fysikbitna bekanta brukar bli avsevärt mindre imponerade, tvärtom betraktar de mig med rätta med en viss misstänksamhet. Jag tänker väl inte gå för långt och börja tala om kvantfysiken i religiösa termer eller påstå att de subatomära partiklarna kan förklara ditten eller datten om medvetandet?

Och nej, det tänker jag inte göra. Mitt förhållningssätt till fysikens språk är något annorlunda. Jag har gett upp försöken att verkligen förstå dem, på samma sätt som jag kan förstå och analysera en dikt eller en roman, men det innebär inte att jag har gett upp mina försök att ändå hänga med. Jag gör så gott jag kan. Läser och grubblar, läser om och grubblar en gång till, försöker förstå och försöker en gång till. Och på köpet får jag då och då ett ögonblick av ljus, då jag tror mig begripa vad Higgspartiklarna egentligen är, också för forskarna, ser skönheten i ordet slumpvandring och gör det till en metafor och låter mig själv i en stunds ensamhet fundera över vad händelsehorisonten egentligen innebär och vad universums svarta hål skulle kunna rymma.

Då är jag i mitt universum. Ett språkligt universum, som rymmer oändliga möjligheter för en författare. Och ett universum som har större likheter med Rad Bradburys rymd än med forskarnas, även om jag måste erkänna att jag i varje ögonblick avundas dem de möjligheter att förstå som deras kunskaper ger dem. Å andra sidan, tröstar jag mig, är det inte kunskaper som någonsin kan ta dem till Bradburys version av planeten Mars.

Mer om skribenten

  • Personporträtt Majgull Axelsson

    Författare

    Majgull Axelsson debuterade som romanförfattare 1994 med Långt borta från Nifelheim . Tre år senare belönades hon med Augustpriset för sin roman Aprilhäxan .

Relaterat innehåll

Nyhet 10 januari 2024

Carina Järvenhag

Akademin måste arbeta med forskning på ett både praktiskt och teoretiskt plan. Det menar Helena Hansson som forskar och undervisar om deltagande design vid Göteborgs universitet. D...

Krönika 18 december 2023

När forskare möter journalister handlar mycket om att förstå den andres arbetsvillkor. Bengt Johansson skriver om skillnaderna mellan forskningen och journalistiken.

Krönika 24 oktober 2023

Undvik förrädiska förkortningar, skapa en emotionell budget och se till att mötas i ögonhöjd. Anna Sarkadi skriver om brukarmedverkan och vad som krävs när kollegorna i projektet i...