Behöver handledare handledning och är obligatorier lagligt på ett universitet?

2017-01-11

Krönika av Alf-Erik Almstedt, tidigare vicerektor för forskning och forskarutbildning vid Chalmers, om hur det gick till när de utbildade handledare på Chalmers och om det är rätt att ha en obligatorisk utbildning av detta slag vid ett universitet.

Forskare måste ha stor integritet och frihet, och de ska inte låta sig påverkas av yttre påtryckningar. Det känns som en självklarhet, men innebär det också frihet att inte låta sig påverkas av ledningsbeslut?

Frågan aktualiserades när jag införde ett ekonomiskt incitament för att delta i en obligatorisk handledarutbildning. För tio år sedan blev jag ansvarig för Chalmers forskarutbildning. Jag fick då ärva ett beslut från vår tidigare rektor om att alla våra huvudhandledare skulle genomgå handledarutbildning och att prefekterna skulle ansvara för att årligen erbjuda handledarutbildning vid varje institution. Beslutet fattades i arbetsmiljö- och jämställdhetskommittén och var föranlett av att vi kommit mindre väl ut i en trakasserienkät.

… en seminarieserie kring härskartekniker, sexuella trakasserier och mötesattityder mellan doktorander och handledare.

För att komma till någon slags grundnivå beslutade vi att ge en seminarieserie kring härskartekniker, sexuella trakasserier och mötesattityder mellan doktorander och handledare. Seminarierna var obligatoriska för alla huvudhandledare och leddes av en psykolog.

Vi kom upp i ett deltagande på 72 procent, vilket tydligen var ”all-time high” för något obligatoriskt på Chalmers. Jag tyckte dock inte att 72 procent motsvarade min bild av ett obligatorium, så jag skickade ett brev till prefekterna med bifogade namnlistor – ”dessa personer har inte haft tid att komma på något av de 20 tillfällen som givits, de verkar ha en ansträngd arbetssituation, det vore bra om ni tar upp det i medarbetarsamtalet”.

Psykologen var skicklig och seminarierna var uppskattade av de flesta som deltog, man jag insåg att konceptet inte skulle gå att upprepa årligen. Så vad skulle man kunna göra i stället? Från forskarutbildningsnämnden kom idén att starta ett Handledarforum, HAL. En arbetsgrupp med representation från HR-avdelningen, doktorandsektionen och forskarutbildningsnämnden började jobba med frågan.

Konceptet innebar att samtliga huvudhandledare på Chalmers (ca 400 stycken) skulle vidareutveckla sin kompetens och medvetenhet inom kommunikation och relationer, och på så sätt skapa en bättre forskarutbildningsmiljö.

Inom Handledarforum möttes handledarna i grupper om cirka tio personer, blandade över institutionsgränserna, för coachande samtal och erfarenhetsutbyten. Grupperna träffades vid fyra tillfällen, totalt elva timmar, och för godkänt deltagande krävdes närvaro vid minst tre av dessa tillfällen. Den blandade miljön gjorde att diskussioner runt konkreta problemfall blev mindre utpekande och den ledde också till nya kontakter och nätverkande.

Efter ett inledande år med pilotomgångar beslutades att det skulle vara obligatoriskt för alla huvudhandledare att genomföra HAL någon gång under en treårsperiod.

I början kom övervägande yngre handledare, många som trodde på idén och ville utveckla sina förmågor, men säkert också en del som ville få det gjort och inte behöva tänka mer på det. Ett antal äldre handledare deltog också och delade ofta med sig av sina erfarenheter. Ryktet spred sig att HAL var bra och vi fick ett par år med hög genomströmning av engagerade handledare som både anmälde sig i tid och fullföljde. Sedan började det dock gå trögare. För att de som hade svårt att få rum med forumsträffarna i schemat ändå skulle kunna delta införde vi en skriftlig uppgift som ett alternativ till att delta i en forumsgrupp.

Med den extra moroten att man skulle få tillgodogöra sig hela sin fakultetsmedelstilldelning om man deltog kom vi slutligen upp i ett deltagande på 408 personer av 408 kallade!

Vilka var då besvärligast att få med? Ja, om jag generaliserar lite så var det utan tvekan medelålders handledare, som haft några doktorander och minsann redan visste hur man handleder och som dessutom var fullbokade för lång tid framåt med betydelsefulla aktiviteter. Denna kategori är dock ganska väl representerad i de konflikter mellan doktorand och handledare som ibland uppstår i en stor verksamhet. Förhållningssätt och attityd är viktiga faktorer att reflektera över, inte minst bland skeptiska handledare.

Beslutet om fakultetsmedlen ledde till några telefonsamtal där jag fick hålla luren ganska långt från örat. En favorit är den forskare som ifrågasatte om detta är lagligt på ett universitet? Jag bad honom ta reda på det och återkomma, det har han dock ännu inte gjort. Däremot fick jag två samtal som jag uppskattar, där man i princip sa att ”det här var ju ett dj-a sätt men när jag väl kom dit så var det ju riktigt bra!” Det hade de ju inte fått reda på om de inte gått dit.

Doktoranderna är mycket viktiga för oss – med handledning av våra forskare utför de merparten av det praktiska forskningsarbetet och de är förstaförfattare på merparten av våra vetenskapliga artiklar. Samtidigt är de beroende av god handledning, och då är en väl fungerande relation en grundförutsättning. ”Det är aldrig ens fel att två träter” är väl en sanning med modifikation, men en handledare måste ibland också kunna hantera en besvärlig doktorand.

Har då HAL varit till någon nytta? Det går naturligtvis inte att leda i bevis, men från att doktoranderna varit den mest utsatta personalkategorin vad gäller trakasserier i enkäten år 2005 är de nu, enligt medarbetarenkäten 2016, den minst utsatta gruppen. Dessutom ligger Chalmers generellt lågt när det gäller olika typer av trakasserier och diskriminering.

Så vad gör vi nu då? Jag hade en idé om en kurs i folkvett, för såväl handledare som doktorander, men fick släppa den, istället erbjuder vi nu tre utvecklingsaktiviteter att välja mellan:  Handledarforum II, Coachande handledarskap samt Jag som (hand-) ledare. De är framtagna utifrån de behov och önskemål som huvudhandledare på Chalmers har uttryckt inom HAL.

Men för att återknyta till rubrikens principiella fråga: Ska man ha obligatorier på ett universitet? Personligen tycker jag det, om det finns tillräckligt starka motiv.

Den som driver handledaraktiviteterna heter Sofia Månsson och den som jobbat med att kalla handledare och hållit reda på deltagandet i HAL heter Jenny Fornell. Tack!

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Mats S, Chalmers

    Hej Alf-Erik,
    Jag har deltagit i några av dessa aktiviteter på Chalmers. Jag har upplevt dem som mycket berikande och som ett extra plus så stärker de nätverket mellan Chalmers forskare och ger möjlighet till informellt utbyte kring allehanda frågor som är gemensamma för forskare från helt olika specialområden.

    2017.01.12

  • Emma

    Rolig och intressant krönika att läsa och jag kan mycket väl föreställa mig dessa medelålders upptagna och motsträviga handledare. En sak som jag dock tycker förbisetts i sammanhanget är det faktum att den allra största delen handledning inte utförs av en huvudhandledare (som är de enda som, om jag förstått rätt, får äran/varit tvingade att delta vid dessa seminarier/utbildningar) utan av bihandledare. Det vore antagligen mycket nyttigt med någon typ av obligatoriska seminarier/utbildning även för dem, både i hur man handleder doktorander och hur man ska hantera relationen till huvudhandledaren...

    2017.01.23