Hur min akademiska identitet förändrats under livets gång

2016-11-29

Jag har tillbringat hela mitt vuxna liv vid universitetet. Först som naturvetar- och idéhistoriestuderande och doktorand i vetenskapsteori, sedan som lektor vid Roskilde universitet, och till sist som professor i medicinhistoria och museichef vid Köpenhamns universitet. Jag har haft ett dussin doktorander och postdoktorer, förvaltat flera tiotals miljoner kronor i forskningsmedel, skrivit hundratals artiklar (och flera böcker) och undervisat tusentals studenter.  Det vill säga ett genomsnittligt framgångsrikt akademiskt liv. Inte världsberömd, heller inte helt okänd. Sådär lagom bra.

För två månader sedan gick jag i pension och nu är jag i full gång med att se tillbaka på mitt eget liv. Jag intervjuar gamla vänner och kolleger och läser hyllmetrar av gamla brev och dagböcker som ger upphov till en flodvåg av minnen. Syftet är inte att skriva mina memoarer (vem skulle var intresserad av en lagom bra akademikers liv?) men att resa en generell fråga: Hur kan professionella och akademiker använda självbiografiska reflektioner till att skapa sig en meningsfull tillvaro som emeritus – ett slags (förhoppningsvis långdragen) ars moriendi?

En av många frågor jag funderat över är hur min akademiska identitet har förändrats från abiturient till emeritus. De föregående essäerna här i Curie – om lek, lönearbete, politisk aktivism, karriär, kall, företagande, politisk aktivism och konstnärskap – har varit ett försök att begreppsliggöra olika akademiska identiteter och därigenom förstå min egen livsbana.

Till exempel har leken spelat en mycket stor roll i mitt akademiska liv. Som studerande handlade det i stort sett bara om vad som kunde vara kul att läsa och jag gick från ämne till ämne – från kemi till zoologi till geologi till evolutionsbiokemi till vetenskapsteori till idéhistoria – allteftersom mina intressen ändrade sig. Den där lekfulla attityden behöll jag även när jag fått jobb som lektor och doktorerade vid sidan av. De första 20 åren inom akademin var en lång period av ”playbour” mixad med politisk aktivism och lönearbete till mat och hyra.

Men efter disputationen blev jag uppslukad av forskarkarriären. Fram till början av 60-årsåldern handlade mitt akademiska liv i hög grad om prestige och erkännande, som jag mätte i form av antagna tidskriftsartiklar, publicerade böcker, invitationer till gästföreläsningar, utlandsuppehåll och citationer i litteraturen. Jag var ständigt på jakt efter forskningsbidrag och en hägrande professur.  Det gick undan i CV-maskineriet. Lekfullheten, liksom familj och vänner, blev satta på undantag.

Jag har aldrig uppfattat forskning som ett kall. Däremot gick det med tiden upp för mig att undervisningen i och för sig var en del av mitt löntagarkontrakt, men att det grundläggande faktiskt också var ett slags kall och att jag hade ett etiskt ansvar för mina studerandes (ut)bildning; de få gånger jag verkligen har blivit moraliskt upprörd har varit när kolleger har försummat omsorgen om de studerande, särskilt genom att sänka kvalitetskraven.

Kallidentiteten blev ännu starkare när jag för drygt 15 år sedan fick ansvaret för Medicinsk Museion vid Köpenhamns universitet. Det handlade inte om (den i och för sig goda) lönen utan om känslan av ansvar gentemot det existerande och framtida medicinska kulturarvet. Jag insåg att det inte är någon tillfällighet att det engelska ordet för en museiprofessionell (curator) kommer från det latinska cura (omsorg).

Som professor och museichef blev karriäridentiteten efterhand mindre påträngande. I gengäld väcktes min lust till entreprenör- och konstnärskap. Att vara med att skapa utställningar har inte mycket med karriär eller kall att göra (det blir dåliga utställningar), utan handlar mer om att ikläda sig rollen som arkitekt eller bildkonstnär med eget företag. Även leklusten fick en renässans; samtidigt som kulturarvsarbetet är ett kall, insisterade jag på att utställningar och forskning ska drivas av en lekfull attityd till arbetet.

På så vis har olika akademiska jobbidentiteter växlat igenom livet. När jag som nybakad emeritus nu ser tillbaka på mitt halvsekel i akademin inser jag hur privilegierad jag har varit, och funderar över om detta frihetens fönster i den akademiska historien håller på att stängas. Är prekärt lönearbete, politisk styrning, byråkratiska regelverk och karriärrådgivning nyckelorden för den nuvarande aktiva akademikergenerationen? Tänk om jag hade varit född på 1980- eller 1990-talet? Hade jag då valt universitetsbanan, eller hade jag kanske valt bättre sätt att få utlopp för min kreativa intellektuella talang? Jag vet ärligt talat inte.

Och med den frågan avslutar jag denna serie essäer i Curie. Tack för förtroendet.