Vi skulle lägga våra blommor i stillhet

2017-04-20

Björn Wiman uttryckte det väl i Dagens Nyheter förra söndagen: vi var alla upptagna med ”tänk om”. Platsen för terrordådet valdes av just det skälet, för att ”tänk om” var giltigt för nästan alla. Många stockholmare passerar där dagligen som en del av sin vardag, och turister går förbi eftersom det är stadens centrum. Precis som vid många andra attentat kommer de flesta av oss också att minnas var vi befann oss när vi hörde nyheten. Och detta minne kommer att ha ytterligare en dimension än det normalt har eftersom vi alla var mål för gärningen och kunde ha varit där.

Nästa morgon gick vi för att lämna blommor vid avspärrningarna. Men vi kom nästan inte fram till staketet. Alla utländska tv-bolag ville ha den framväxande blomsterväggen som fond för sina inslag. Vi fick kliva mellan. På vägen var vi tvungna att ta oss förbi alla som ville få den bästa vinkeln för sina egna, privata bilder. De tog inte lika mycket plats som raden av tv-team med kameramän, stativ och reportrar, men de var många, många fler.

Upplevelsen var omtumlande. Jag hade föreställt mig att vi skulle kunna lägga våra blommor i stillhet. Men så fungerar det inte längre. De professionella medierna fanns där även tidigare, men nu finns även de sociala medierna där, vi alla, med varsin mobil. Hela händelsen var ett exempel på hur genommedialiserat vårt samhälle är.

Det finns tillfällen när samhällsförändringar blir tydliga, när särskilda händelser sätter olika praktiker i stark kontrast och det blir möjligt att diskutera förändringen. Den personliga sorgen blandas med den kollektiva, främst genom medierna, som inte är vad de var. Hur vi sörjer och kan uttrycka vår sorg förändras. Det som för vissa är det självklara sättet – genom en bild som snart postas till ”vänner” – är främmande och svårhanterligt för andra. Gränserna förflyttas hela tiden. Vi tar ännu inte bilder efter att vi har lagt en blomma på kistan vid defileringen i kyrkan. Men det finns de som tar bilder av sin egen hälsning i kondoleansboken i Stadshuset, medan andra tittar på och väntar på sin tur.

Att kunna uttrycka och dela sorg med människor man inte känner kräver mediering, och detta delande och dessa uttryck förändras och samproduceras med medierna. Medierna och tekniken underlättar vissa uttryck och gör andra svårare. Detta möjliggörande eller begränsande kallas ibland för ”affordance”. Det är ett begrepp som vill lägga sig mellan en förståelse av tekniken som å ena sidan helt definierande för samhällsutvecklingen, och å andra sidan tekniken som helt socialt konstruerad. Jag tycker inte att det finns någon bra svensk term än men det är besläktat med vad vi har råd med, vad våra resurser – här i form av teknik – tillåter och inte.

Men all kollektiv sorg kräver inte mediering. Vissa former tappar tvärtom helt sin kraft om de utövas digitalt eller ensamt. Den tysta minuten är ett sådant exempel. För den som har stått bland tusentals andra i stillhet är detta en sanning. Den närvaron kan bara upplevas tillsammans, i gemensam begrundan och introspektion. Den som då tar upp sin kamera är inte längre delaktig, utan står utanför och betraktar.

Den tysta minuten är en så självklar del av vår kultur att vi kan luras att tro att den alltid har funnits där, men så är det förstås inte. Även den tysta minuten har en historia, ett sammanhang och en uppsättning praktiker. Jag gissar att den kommer att utövas under hela min livstid, men om detsamma gäller mina barn är jag inte lika säker på. Men ett vet jag: den offentliga sfär där känslor, kunskap och konfrontation kan ta plats, den formas bäst gemensamt.

Det här är mitt sista inlägg som gästbloggare i Curie. Om du vill fortsätta att läsa så har jag en egen blogg

Fotnot: Riksbankens Jubileumsfond har haft en områdesgrupp med namnet Vardagslivets och kulturens medialisering. En översiktlig rapport från 2014 finns tillgänglig via Diva: Anne Kaunn & Karin Fast, Mediatization of culture and everyday life