När Harry blev Schein

2017-03-29

En av de mer omskrivna filmerna just nu är Citizen Schein av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan. Den har fått goda recensioner och lett till flera kulturartiklar och ledare som problematiserat fenomenet Schein, snarare än filmen. Det är roligt när en svensk dokumentär om 1900-talet seglar upp på dagordningen på det där viset. Men är det kanske mer än roligt? Är det viktigt och bra? Tecken på ett livaktigt offentligt samtal? Borde vi fundera mer på hur vi får till den typen av utbyten, lite oftare?

untitledSjälv har jag längre intresserat mig för Schein som medieutredare och profet. Det intresset ledde till att jag för ungefär åtta år sedan fick en fråga av Pelle Snickars om att vara med i en antologi om Harry Schein som han, Lars Ilshammar och Per Vesterlund ville göra. Ungefär ett år senare låg den oerhört snygga och genomarbetade coffe table-boken Citizen Schein på bokhandelsdiskarna och tog recensenterna med storm. Den hamnade på DN:s lista, fick designpris och första upplagan sålde slut. Det är lite konstigt att ingen verkar komma ihåg boken längre.

I filmen förekommer en rad bilder från bokprojektet, även rörlig bild som grävdes fram då, bara några få år efter hans död. Bilderna väcker minnen till liv och jag kommer plötsligt ihåg. Men bara skärvor visar det sig. Visst minns jag mitt bidrag till antologin, hur jag satt och gick igenom Scheins personarkiv på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, mötena i Filmhuset, hur jag och Pelle och några till var med på Göteborgs filmfestival på ett seminarium samma år. Men när jag nu går igenom min inbox påminns jag om ett seminarium på ABF där jag, Ingvar Carlsson och Anders Ferm talar om Schein i politiken under ledning av Lars Ilshammar och arrangerat av Jonas Sima. Det hade jag helt glömt!

Scheins bidrag till svensk mediepolitik – och då inte bara filmpolitiken som alltid får så stort utrymme – förtjänar faktiskt att kommas ihåg. Han gjorde till exempel en ganska viktig utredning, gav sig in i satellitdebatten och funderade på reklamfinansiering rent allmänt. I sin medieutredning uttryckte han förväntan inför ”bredbandstekniken” som har fler användningsområden än TV. ”Ett dubbelriktat kabelsystem medger informationsflöde mellan samtliga till systemet anslutna, i princip likartade det som gäller för det vanliga telefonnätet.” (s 16). Det var 1972. Boken hade på scheinskt vis en dubbeltydig titel. Inför en ny mediapolitik debatterades flitigt, men fick få eller inga direkta organisatoriska avtryck. Schein föreslog att mediefrågorna skulle samordnas bättre. Redan då såg han möjliga negativa konsekvenser av att Palme bara några få år tidigare hade flyttat etermediefrågorna från kommunikationsdepartementet till utbildningsdepartementet, konsekvenser som på senare år fortplantat sig genom statsapparaten, men numera under det trasiga paraplyet ”digitalisering”.

Personen snarare än idéerna dominerar filmen. Han är maktmänniskan och elitisten, ensam med sina laster och sitt livs kärlek alltför långt borta. Ingrid Thulin får ganska stor plats, men för ovanlighetens skull bara som biroll; hennes perspektiv ges inte. Arrogansen och slagfärdigheten ges också utrymme, liksom ambitionerna och nätverken. Allt är förståeligt och rimligt; man måste göra val. Därtill skulle vi väl säga att mediet också kan vara budskapet. En film om Schein säger och kan säga något annat än 300 sidor mellan två pärmar. Och filmen säger också något annat idag än vad boken gjorde för sju år sedan, eftersom sammanhanget är annorlunda. Hans bakgrund som ensamkommande flyktingbarn har en annan resonansbotten i dag.

Skillnaderna till trots är det som sagt ändå tydligt att det inte bara är titeln som filmen har tagit från boken. Bilderna, vinklingarna och till och med många av de historiska klippen finns i boken från 2010 som hade två välmatade CD-skivor längst bak. Filmen är kort och gott beroende av den kunskapsuppbyggnad och dokumentation som forskningen har åstadkommit. Det är väl värt att notera.

Hur mäter vi denna impact av humaniora i den alltmer uppskruvade diskussionen om forskningens samhällsvärde och kraven på ökad samverkan? Det är inte lätt, men låt oss börja med att minnas.

Fotnot: Boken Citizen Schein redigerad av Lars Ilshammar, Pelle Snickars och Per Vesterlund är open access på KB:s hemsida.

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Jan Winter

    Tack för detta blogginlägg. I dag kom min artikeln om Harry Scheins år i Uppsala i Upsala Nya tidning. Den bygger dock på egen research - men tydligen på samma gata eftersom vi använt oss av samma ingång. Minpoäng är att Harry började bli Schein redan på Tullgarnshemmet i Uppsala: http://www.unt.se/kultur-noje/pa-harrys-tid-4601994.aspx

    2017.04.01

  • Jannike

    Att vi - genom överenskommelse med antologins upphovsmän - fick låna titeln till vår film är ingen hemlighet. Det står givetvis i filmens eftertexter. Det gagnade uppenbarligen också boken, som plockats fram i skyltfönstret hos åtminstone två stora bokhandlar i stan. Bilderna och filmklippen finns tillgängliga i olika arkiv, så det är väl både logiskt och rimligt att somliga av dem återfinns (också) i filmen. Självklart har den utmärkta antologin Citizen Schein varit värdefull bakgrundsläsning för oss i arbetet med filmen med samma namn. Men "vinklingarna" är alldeles våra egna och har inte tagits, lånats eller stulits! bästa hälsningar Jannike Åhlund

    2017.04.02