Kan man cykla i päls?

2017-02-27

Det är trots allt lite kallt och man måste ägna en del uppmärksamhet åt kläderna. Snart är det ju sportlov också. Förstärkningsplagg heter det visst, även om jag aldrig har använt det. Vi sa långkalsonger och undertröja i min familj och senare underställ, inte sällan i bomull. Och så kom flanellskjortor (av någon anledning gärna flanell), tröjor och fleece. Idag rekommenderas vi ull eller mikrofiber av någon sort. Mössor, vantar och halsdukar har genomgått samma typ av trendförändring. Längst ner i källarens lådor ligger plagg som inte bara har ”fel” färg utan som blivit omsprungna av nyare lösningar och material.

Utvecklingen av material för idrott och sport, och då även kläder och utrustning i en vid mening, är föremål för både forskning och utveckling och har varit så ganska länge. Plaster och kompositer har påverkat allt från skidor till båtar, cyklar och badkläder. Men även formerna för träning förändras. I en avhandling visade Daniel Svensson nyligen hur längdskidåkningen i Sverige påverkats av forskningen i fysiologi på bland annat GIH. ”Rationell träning” var vetenskaplig och systematisk och resulterade i ändrad praxis och organisering, och krävde förstås uppföljning och utvärdering. Det kan i sin tur relateras till vad idrottshistoriker kallat för en sportifieringsprocess där idrotter blir mer tävlings- och prestationsinriktade.

En del av forskningen sipprar ner till oss vanliga dödliga genom utformningen av träningspass och olika sorters mer eller mindre vetenskapliga personliga prestations- och övervakningssystem. Pulsklockor och appar för att mäta och registrera löparrundan eller gympapasset, och stegräknare för att hålla ordning på promenaden, säljs nu i parti och minut. Detta är kanske den viktigaste delen av det man ofta kallar för the quantified self. Implikationerna är många men ett tydligt problem är att vi och vår fysik och hälsa, återigen och ännu mycket mer än tidigare, reduceras till siffror. Och med siffrorna kommer jämförelsen och tävlingen ”som ett brev på posten”, som det hette förr i världen. Vi sportifieras.

Det finns förstås bra saker med detta, men jag tror också att vi samtidigt förlorar något. Det är bekymmersamt att prestation breder ut sig, ofta på bekostnad av andra värden, som till exempel upplevelse. Tävling kan visserligen också skapa gemenskap, men det är alltid någon som förlorar.

Tack och lov fortsätter det mesta att också vara samma gamla, parallellt med det nya. Även om det går att segla väldigt fort kan du också stäva fram i sakta mak. Och alla behöver inte cykla Vätternrundan på en kolfiberhoj. Många använder cykeln bara som fortskaffningsmedel och som sådant får den också större och större plats i stadstrafiken, igen. För några år sedan visade Martin Emanuel hur man planerade bort cyklarna i Stockholm när bilen kom, men nu slår pendeln tillbaka och vi börjar få cykelpendlare. I ett holländskt projekt jämförde man nyligen cykling i ett större antal europeiska städer över tid. Förutsättningarna för cykling och hur vi förhåller oss till cykeln är verkligen olika.

Så är det även i Sverige. Dagens Nyheter hade för inte så länge sedan en artikelserie om cyklister. Man berörde hur de bryter mot lagen, bråkar inbördes och tycker att de är förmer eftersom de inte släpper ut koldioxid och samtidigt bidrar till folkhälsan. Medelålders män i lycra ställdes mot mogna damer i hatt.

Själv måste jag nog räknas till den senare kategorin. Men det är inte en glasklar gränsdragning. I år har jag min första cykelvinter och ställs då inför frågan om klädval. På sommaren kan en kort och snäv kjol ha sina utmaningar, men överlag tycker jag att jag inte behöver ta särskild hänsyn. Jag cyklar som jag är. Fast med hjälm. Nu på vintern är det lite annorlunda. Mina ärvda vinterkappor är inte så cykelvänliga och min ganska fina basker får inte plats under hjälmen. Jag har visserligen en sliten täckjacka som funkar, men den är ju precis just det – sliten. Och att klä sig i tunn skaljacka men med förstärkningsplagg som måste tas av när jag är framme skulle delvis förta poängen och göra alltihop mindre praktiskt. Det blir för mycket sport och jag vill inte tävla vare sig med mig själv eller andra. Jag vill förflytta mig och samtidigt uppleva känslan av frihet som några kraftfulla tramptag ger på en bakgata i Vasastan.

Efter moget övervägande har jag beslutat mig för att bejaka tanten i mig och därför far jag nu runt på min tvåhjuling iklädd en gammal kaninpäls som min mammas moster hade en gång. Det är gott om svängrum för armarna och varmt och skönt. Det visar sig att jag måste fästa fodret på några ställen, men jag behöver inte skaffa några nya kläder. Är det vad man brukar kalla re-cycling?

Fotnot: Daniel Svenssons avhandling heter Scientizing performance in endurance sports: The emergence of ‘rational training’ in cross-country skiing, 1930-1980 (Stockholm: 2016) och Martin Emanuels Trafikslag på undantag: Cykeltrafiken i Stockholm 1930-1980 (Stockholm: 2012). Den komparativa cykelboken är redigerad av Ruth Oldenziel et al. och heter Cycling Cities: The European experience: Hundred years of experience and practice (Eindhoven: 2016).