Pannkakspulvret på polarisen

2017-02-06

Äta bör man annars dör man. Det är liksom så självklart. Och den som har varit på utflykt vet också hur viktig matsäcken är, för en kortare promenad i skogen eller en längre tur på fjället. Ändå blir jag så fascinerad över all omsorg som ägnades maten i planeringen för den norsk-brittisk-svenska Antarktisexpeditionen 1949-1952, NBSX.

Mellan de norska och svenska sekretariaten skickas långa brev med listor på vad som måste inskaffas och hur långt man har kommit i kontakterna med leverantörer. När det gäller vete- och rågmjöl har man kontaktat svenska Kvarnföreningen, för havregrynen har man sökt Grynindustriföreningen, knäckebrödsbrevet har gått till AB Wasa Spisbrödsfabrik och för andra torrvaror som ris och ärtor har man vänt sig till en av landets största kolonialvarugrossister. Kött och fläsk kanske kan levereras av Slagteri AB i Stockholm (Sabis) och sill, socker, sirap samt kaffe har sina egna leverantörer.

Det är inte glasklart vilka extra åtgärder som krävs för frakt till och lagring i Antarktis. Apelsinmarmeladen, till exempel, beslutar man ska levereras i pappkartonger istället för i glasburkar. Med pannkakspulvret är det tvärtom. Efter att ha skickat runt detta för provstekning och provsmakning bland de ansvariga kommer man fram till att det ”er meget godt” men att förpackningen måste vara bättre.

Var gränsen går för det nödvändiga är också intressant. Marabou får ett brev liksom Ahlgrens Tekniska fabrik i Gävle. Eftersom själva statsanslaget ska användas för ”absolut nödvändiga förnödenheter” försöker man tigga till sig det lilla extra, som choklad och pastiller. Även Matadorverken i Halmstad som för rakhyvlar, och Eskilstunaföretaget AB. J.O.Öberg & Son som gör spelkort, får var sitt brev. Dels hänvisar man till den goda sakens skull, dels till möjligheten av vad vi idag skulle kalla produktplacering. Om företagen bidrar kan de visa upp sina produkter på en utställning på Tekniska museet följande höst innan expeditionen kastar loss.

Spritinhandlingen var också ägnad en del uppmärksamhet. I ett brev från Norsk Polarinstitutt, Oslo den 7 mars 1949 står under rubriken Alkohol ”Jeg har skrevet till Kirwan of spurt om han godtar listen. Han får visst lyst til å være med. [—] Forslag til pseudonymer er tilstreckkelig usmakelige, men hvorfor akkurat mjölk for aquavit? Hvorfor ikke gift? For det er det.”

NBSX är en berömd och omskriven expedition, både på grund av det internationella samarbetet och organiseringen och för forskningen inom meteorologi, geologi och klimatförändring (eller klimatförbättring som Hans Ahlmann kallade den då). Några år senare genomfördes det internationella geofysiska året 1957/58 då polarforskningen gjorde nya framsteg, och året efter undertecknades Antarktisfördraget som innebar att man frös ytterligare territoriella anspråk och att kontinenten skulle vara en kärnvapenfri zon ämnad för forskning. Ytterligare reglering av Antarktis har följt och man måste minimera sitt avtryck och får inte lämna kvar något skräp.

Utforskandet av kontinenten har emellertid lämnat spår lite varstans. Redan på 1970-talet hittades en massa lådor med gammal mat och utrustning vid en så kallad nunatak, dvs. ett berg som sticker upp ur isen, på Dronning Maud land, precis där NBSX hade haft en extra bas. Det visade sig vara rester från NBSX som blivit kvar, kvar där ingenting längre får lämnas. Regeln gällde visserligen inte då, utan är en reglering från 1998, men det reser frågor.

Bilden på resterna från expeditionen publiceras med tillstånd från Antarctic Legacy of South Africa Project. Foto: Dave le Roux (1977).

Bilden på resterna från expeditionen publiceras med tillstånd från Antarctic Legacy of South Africa Project. Foto: Dave le Roux (1977).

Antarktisfördraget har nu en klausul i som innebär att saker som är äldre än 1958 skyddas i tre år under vilka man kan pröva om de är kulturarv och alltså bör skyddas permanent. I april förra året hörde en sydafrikansk expedition åter igen av sig till svenska myndigheter för att diskutera lämningen. Efter kontakter mellan Polarforskningssekretariatet, Riksantikvarieämbetet och KTH finns nu ett utlåtande som gör en bedömning i relation till de krav som ställs och som föreslår att lämningen är av sådan betydelse att den borde nomineras som Historic monument and site (HMS). Det är helt enkelt ett kulturarv!

Att mat är viktigt är som sagt självklart, men att pannkakspulvret på polarisen skulle få en sådan betydelse tror jag inte brevskrivarna 1949 hade kunnat föreställa sig.

Referenser:

Arkivet finns på Centrum för vetenskapshistoria på KVA. Många har skrivit om expeditionen. Om den och kulturarvsfrågan har jag talat med mina kolleger Dag Avango, Peder Roberts, Sverker Sörlin, och Lize-Marié van der Watt.