Att börja på ny kula

2017-01-18

Min första dag som doktorand i januari 1995 ringde min rumskompis flera telefonsamtal och utlovade i vart och ett nya tag med anledning av det nya året. Det var väl förväntat tidigt i januari; då finns den där, önskan att börja på ny kula, att ta nya tag, bli en bättre människa kanske. Ändå fastnade detta i minnet. Kanske var det för att jag själv hade slutat deklarera mina omvälvande ambitioner, förvissad om hur svårt det är att ändra.

När ett år tar slut och ett nytt tar vid hjälper det oss att strukturera våra liv. Även födelsedagar och riter gör att vi förhåller oss till tiden och dess ständiga gäckande med vår egen livsberättelse. Och denna berättelse fogas sedan in i större och större cirklar, med mer geografi och plats. Temporaliseringen av det lilla livets väv passas ihop med världens stora lapptäcke.

Under senhösten har jag varit upptagen med att förstå vad som har hänt under 2016 och varför. Somliga av oss kan ännu inte riktigt omfamna vad som verkligen skedde den 9 november. Carl Bildt hävdade dagarna efter valet i Washington Post att detta är slutet på västvärlden som vi känner den. Är det så vi ska förstå det? Eller är det presentism, att lyfta fram vår egen tid som den när det verkligen händer något fundamentalt? Joyce Carol Oates påminde i en tweet om att det fortfarande finns amerikaner kvar som överlevde Nixon. Det historiska perspektivet gav en viss tröst, som det gör ibland. En annan period som nu jämförs med vår är 1930-talets Tyskland. Men ingen stoppar in ordet ”överleva” i samma mening; det perspektivet lugnar inte den orolige.

Fernand Braudel, historiker i den franska Annalesskolan, föreslog att det finns olika typer av tid och att de hänger ihop med olika typer av förändring. Han skrev i reaktion mot samhällsvetenskaper som var inriktade på separata och spektakulära händelser och menade att riktig historia måste se till de längre tidsskalorna. Över decennier blir andra mönster tydligare och studerar vi sekler bleknar enskildheterna och vad förändring är får en annan innebörd. Denna tidsskala kallade Braudel la longue dureé och den blev ett centralt bidrag till historieskrivningen under 1900-talet. Ännu längre perioder kan kallas geologisk tid, eller miljöns tid.

De senaste decennierna har vi insett att människors handlingar ger bestående avtryck i naturen och på själva jorden. Vi påverkar globala processer på en sådan nivå och i en sådan skala att man kan kalla vår egen tid för människans tidsålder, eller antropocen. Under 2016 föreslog en arbetsgrupp till International Geological Congress att holocen, som vi levt i de senaste 11 500 åren, bör ersättas med antropocen och att denna period tog sin början omkring 1950. Inget beslut är fattat, men temporaliseringen har redan börjat, arbete pågår. Genom konferenser, workshops, texter, konstverk, utställningar, TV- och radioprogram etc diskuteras nu vad detta innebär och hur det ska förstås. Var befinner sig Människan i detta, egentligen, och var finns jag? Det lilla vävs återigen ihop med det stora.

Det viktigaste är trots allt vad vi gör, var och en. Och vi får inte nedslås av att det är svårt. Oavsett vad tiden kallas måste vi nämligen ändra. Hur mina nyårsambitioner ska räcka längre än till påska vet jag inte, men jag är villig att återigen försöka börja på ny kula.