Vad kan vi lära från dammläckan i Oroville?

2017-02-22

Nyligen evakuerades närmare 200 000 människor i norra Kalifornien efter att höga vattenflöden skadat avrinningskanaler vid den stora Orovilledammen. Även om evakueringsordern nedgraderats till en varning och dammägaren nu arbetar dygnet runt för att minska vattennivåerna och stärka avrinningkanalerna så är risken för dammbrott inte över då nya regnväder dragit in.

Oroville_dam_spillway_2017-02-11

Orovilledammen i Kalifornien med den skadade utskovskanalen där vatten släpps ut för att inte dammen ska bli överfylld (11 februari 2017). Foto: William Croyle

Den dramatiska situationen beror på en kombination av oväntat höga vattenflöden efter en lång torrperiod och bristande underhåll av dammen. Det gör det befogat att också tänka på våra svenska dammar. Rapporteringen i svenska medier har inte varit omfattande, men egentligen borde svensk media följa detta med betydligt större intresse. Vi har mycket att lära.

Många reagerar med antingen upprördhet och oro eller med att rycka på axlarna när dammsäkerhetsfrågor uppmärksammas. Som forskare kan jag konstatera att såväl allmänhet som politiska beslutsfattare är dåligt insatta, generellt sett. Dammar brister dock precis hela tiden och det kommer med stor sannolikhet att hända i Sverige (igen). De klimatförändringar vi nu bevittnar, där höga vattenflöden är ett inslag, i kombination med åldrande dammar gör att vi har ännu större anledning att se över vår egen säkerhet. Det gäller både individer och beslutsfattare.

Sverige har redan haft ett flertal incidenter och även dammbrott. Tack och lov har vi än så länge inte råkat ut för någon katastrof. I USA går mindre dammar sönder var och varannan vecka utan att det blir några stora nyheter. Globalt så går en till två riktigt stora dammar sönder per år. Du kan själv se den enda offentligt tillgängliga statistiken på Wikipedia, sök på ”dam failure”.

Dammar brister av många olika skäl. Någon har begått ett misstag på designstadiet, under konstruktionen och/eller vid användandet. Naturen – i form av jordbävningar och (oväntat) höga flöden – är en bidragande faktor. Utskovsluckor som fastnar är en ofta återkommande orsak. Dammar är som vi människor, de blir skröpligare med åren, särskilt efter 50. Underhållet kan ha misskötts. Det kan i sin tur bero på att ansvariga beslutsfattare tagit sparbeslut utan att förstå riskerna med åldrande infrastruktur. Oftast är det en kombination av flera orsaker. Dessutom kan översvämningar nedströms orsakas av att dammägaren måste släppa ut stora mängder vatten just för att undvika dammbrott, som i Oroville.

Allmänheten kan ju inte sköta dammarna, men var och en kan förbereda sig på vad man ska göra om och när dammarna brister eller stora vattenmängder måste släppas ut. Framförallt bör man känna till de dammar som finns eller planeras uppströms och undvika att bosätta sig alltför nära reglerade vattendrag. Politiker kan se till att samhällsplaneringen anpassas efter dammar och även utbilda sig om och följa dammsäkerhetsfrågorna betydligt bättre än vad man gör idag.

Det som nu händer i Oroville sker under den säsong när vattenflödena är som störst. Hur skulle det se ut om något liknande hände i Sverige?

Jag använder Luleälven, som står för 10 procent av Sveriges elproduktion, som exempel. I oktober 1983 var det nära att hända då den stora Suorvadammen började läcka. Den gången gick det bra. Men låt oss tänka på vad som skulle kunna hända och att det gäller en mindre damm, det behöver inte vara någon av de största för att det ska gå illa.

Tänk minus 1 grad, eller noll. Ett par centimeter nysnö, så det är lite halt. Parkidammen, till synes en liten damm, fem mil väster om Jokkmokk, börjar läcka okontrollerat när den är som mest fylld, i oktober-november. Först dras stugorna precis nedanför dammen med, några båtar följer med, och ett par bilar från byn Randijaur. Träd. Många träd. Någon människa som inte riktigt hann med, som just satt sig i sin bil kanske.

Vattnet och allt som dragits med fortsätter till dammen nedströms, Randi. Randi är inte konstruerad för att kunna stå emot allt detta. Så det går ganska fort innan den också går sönder och allt vatten, hus, båtar, träd, hästar, bilar – med någon människa i – fortsätter och sveper med husen i byn Vaikijaur. Där ligger många hus, bilar och båtar på samma sätt som i Randijaur, alldeles invid magasinet, vattnet. Folk vill nämligen gärna bo nära vatten.

”Bråten” fylls på. När vattnet och all bråte i det kommer till dammen i Akkats, precis utanför Jokkmokk, så tar det antagligen inte lång tid innan även denna damm ger efter. Vatten och bråte fortsätter. Husen i byarna längre ner längs älven dränks, mindre byggnader sveps med. Letsi är nästa damm, den kanske håller ut några timmar, innan allt fortsätter i torrfåran mot Vuollerim tätort, med Porsidammen. Nedanför väntar dammarna Laxede och Vittjärv med mer vatten. Förhoppningsvis har nu operatörerna hunnit släppa ut en hel del vatten kontrollerat. Därefter når vatten, bilar, båtar, hus, hästar och träd Boden (plus dammen i Boden) och till sist Luleå. Elledningar, mobilstationer och telefonnät dras med. Vägar, järnväg, broar spolas bort, isar igen.

Hur mycket vattnet med allt ”bråte” stiger kan vi inte veta exakt, men med säkerhet drabbas fastigheter nära älven, däribland regionsjukhuset i Sunderbyn. Det finns simuleringar som gjordes av det statligt ägda Vattenfall för några år sedan. Men allt är ändå bara gissningar. Vad som exakt sker och hur fort det går kan vi bara veta när det faktiskt händer. Ett dammbrott kan förstås inträffa utan att det blir en katastrof, allt beror på övriga omständigheter.

Men att i minusgrader med snö och halka hinna evakuera Bodens och Luleås invånare inom loppet av ett dygn, som det beskrivs i foldern Om dammen brister från 2012, är nog mer av ett filmscenario med lyckligt slut. Verkligheten kommer med säkerhet att se annorlunda ut. 24 – eller ens 48 – timmar för att evakuera omkring 100 000 invånare, med barn på daghem och i skola, handikappade och äldre och sjuka, är väldigt lite tid. Därför bör vi alla följa vad som händer i Oroville och lära av exemplet, helst innan något liknande händer här.

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Henrik Sjöstrand

    " Det finns simuleringar som gjordes av det statligt ägda Vattenfall för några år sedan. Men allt är ändå bara gissningar."

    Vad betyder det? Att Vattenfalls ingenjörer bara gissade när de simulerade? Vad grundas det påståendet på? Vad visade simuleringarna? Stödjer simuleringarna artikelns tes?

    Vi måste ta damsäkerhet på allvar. I det arbetet så borde det väl ingå beräkningar/ simuleringar / mätningar för att se vart det är mest effektivt att sätta in mer resurser.

    2017.02.27